Powerwolf- En tredjedel var bra, men vad hände med resten av bandet?

Som alla gånger tidigare är det Greywolf tvillingarna som imponerar med både sin inlevelse och sitt gitarrspel. Men tyvärr är sångare Attila Dorn lika rolig att se, som när färg torkar.

Spelningen tar sin början på samma mystiska vis med Lupus Daemonis och fortsätter med Blessed & Possessed. Med andra ord samma start som på tidigare spelningar. När det fortsätter med Army of The Night och Amen & Attack är gäspningarna ett faktum, det enda intressanta som händer är när Matthew och Charles Greywolf visar upp nya sidor av sina talanger. Som gitarrister är dom den mest framstående och överraskande faktorn när det gäller Powerwolf. Attila Dorn är ungefär lika intressant som att vänta på ett nagellacket som ska torka. Hans röst är precis likadan som den alltid varit och han bjuder inte in till kontakt. Det finns för mycket avsaknad av inlevelse och det räcker inte med att bara stå och peka med fingret lite då och då.

Falk Maria Schlegel på orgel är en helt okej musiker, men han har uppenbarligen alldeles för höga tankar om både sig själv och sitt spelande, inlevelsen efterapas från tvillingarna och består därmed av alldeles för mycket teater och för lite av honom själv. Roel Van Helden är en trumslagare som förtjänar bättre än att spela i ett band som Powerwolf, hans talang har inga gränser vad gäller utveckling och han är en av dom tre i bandet som vågar experimentera och ta sitt framträdande till nya nivåer. När sedan Coleus Sanctus och Armata Strigoi samt Ressurrection by erection spelas ber jag till högre makter som egentligen inte är betrodda, om nåd och att spelningen avslutas tidigare än väntat. Det är alldeles för plågsamt att se två så talangfulla gitarrister som hanterar sina instrument med varsamhet och en inlevelse som får dom att efterlikna mänskliga vargar, samt en trummis som sätter takter vars hårdhet smäller till på precis rätt ställen.

Sanctified With Dynamite och Werewolves of Armenia berättar att slutet är nära och mycket riktigt är det återigen We Drink Your Blood som avslutar, kanske dom högre makterna hörde, eller så var det en utsatt tid, men nio låtar är mer än tillräckligt. Om sångaren hade varit en annan, med en röst som utnyttjas till max och inte bara försökt sjunga en dålig version av opera emellanåt och vetat vad inlevelse var, så hade spelningen med Powerwolf varit mycket mer behaglig att bevittna.

BETYG 
SKRIBENT: Gabi Mattssson (gabi.mattsson@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Jelena Sulce (jelena.sulce@rockbladet.se)
KONSERT: Powerwolf
ARENA: Copenhell
DATUM: 2017-06-23
BÄSTA MINNET: Vargtvillingarna och deras underbara inlevelse
SÄMST: Att sångaren inte gav den minsta lilla vink om inlevelse eller bjöd in till kontakt med publike


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar