Rival Sons får känslorna att svalla hos publiken med sitt unika sound

Med ett sound som direkt för tankarna till rockens rötter, starka inslag av blues, funk och soul samt en knivsudd jazz blandas ut med hårdare rock. Rival Sons har utan tvekan lyckats skapa musik, vars texter får även den starkaste att bryta samman.

Jay Buchanan är en frontman och sångare i en klass för sig, iklädd höga grå byxor och svart linne under en väst, ser det ut som om han kommer direkt från en annan tid. Barfota dansar han runt och låter kroppen frigöra alla känslor som musiken skapar inom honom och gör om scenen till en plattform, som kort därefter bär oss alla. Jays djupa röst och förmågan att förmedla exakt vartenda ords undermening med en enkel gest, samtidigt som han ger allt av sig själv är häpnadsväckande. Det dröjer inte länge innan han är dränkt i svett, ett bevis som egentligen inte behövs, men som ändå syns och visar att Jay gör allt för musiken. Den ärlighet som strålar fram genom texterna och den djupa basen som får soundet att gunga skönt för oss till en annan tidsrymd. Publiken runt om kring hoppar högt när dom inledande toner på just deras absoluta favoritlåtar spelas, för mig som aldrig lyssnat på bandet är det likaså en magisk upplevelse. Electric Man och likaså Tied Up, är två låtar som passar bra in i setlisten, men det är först när Pressture and Time slår an, som trycket blir explosivt.


En kille framför mig ropar med jämna mellanrum till sina vänner, om hur djävla bra musiken är, som om hans rytmiska och medrykande dans inte redan hade avslöjat det. Det syns att den okända killen framför mig älskar musiken och leendet hos hans vänner uttrycker en förståelse för någon, som är helt och hållet beroende av musiken som framförs. Men det är en låt, Where I´ve Been, som till slut gör att trycket av känslor som byggts upp inom honom orsakar tårarna som rinner likt ett vattenfall och fångas upp av hans leende,. Scott Holiday är den sortens gitarrist som man kan analysera i timmar, men ändå aldrig riktigt komma underfund med. Hans avslappnade, coola stil är så skön att iaktta och hans gitarrspel likaså. Något som verkligen är beundransvärt, är hans förmåga att skapa dom riff som tillsammans med dom rytmer och takter som Dave Beste på bas och Michael Miley på trummor får musiken att sjunga i två versioner.  Jays mellansnack är lika blottande som hans uppträdande, han berättar om sina barn och att trots saknaden efter dom, är han stolt över att kunna lära ut att drömmar är något man ska följa. Orden Det är inget dom lär sig i skolan, utan av mig, följs upp av en låt som får hela omvärlden att försvinna. Orden dränker allt prat runt om kring och öppnar en helt ny dimension, dom rytmiska undertonerna är förförande vackra och hundratals kroppar vajar sakta med i musiken med vinden som stöd. Namnet på alstret försvinner lika djupt in i själens innersta som musiken självt, ett namn som bara kan viskas för att inte förstöras. Musiken inger ett hopp, samtidigt som det skapar en trygghet att luta sig mot, då det är något att försvinna in och stänga ute allt annat. Men precis som den tidsepok som deras musik härstammar ifrån, måste allt ha ett slut. Dock går det att trösta sig med att bandet återkommer till Sverige i augusti för att spela på Gröna Lund.

 

BETYG : RB-Betyg-10_10
SKRIBENT: Gabi Mattsson (gabi.mattsson@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Rikard Lantz (rikard.lantz@rockbladet.se
KONSERT: Rival Sons
ARENA: Sweden Rock festival
DATUM: 2017-06-10
BÄSTA MINNET: Att få ta del av så många olika personers känslor och bli ett med musiken.


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar