Stone Sour´s Josh Rand – Alla liv har ett unikt soundtrack

Den 30 juni släpper Stone Sour sitt senaste album, Hydrograd och återvänder till Sverige för en exklusiv spelning i november. Under förhandslyssningen på Spotifys huvudkontor, fick rockbladets utsända en pratstund med gitarristen Josh Stone om nya albumet, inspiration och studierna på Berkely Universitet.

På vilka sätt låter musiken och instrumentet gitarr dig få utlopp för din kreativitet?

– Det är en stor del av mig, båda sakerna. Gitarren låter mig uttrycka min energi och ilska, tidigare var jag mer beroende utav musiken för att kunna få utlopp för sådana känslor. Men nu har jag äntligen träffat rätt person, min nuvarande flickvän är en person som jag verkligen kan vara öppen med och det är en fantastisk känsla, att hitta den som man kan vara sig själv med. 

Att stå på en scen varje kväll antar jag är både fysiskt, men också psykiskt utmattande. Vilka är dina knep för att ladda upp inför ett framträdande?

– För mig är det en slags rutin, om jag ska benämna det så är det som buddhism på sätt och vis eftersom jag rensar huvudet på alla tankar och fokuserar på att slappna av. Sedan beror det också på vad för slags klädsel, som när jag bar en frack med fluga så var det lite av en meditativ process, att lugnt ta på varje klädesplagg. Det handlar mycket om att inte tänka på något, även om det är svårt och att stretcha.

Du spelade tidigare bas vilket många anser vara ett mer komplext instrument än gitarr, varför bytte du?

– Som gitarrist är jag bättre tekniskt sätt, även om jag fortfarande skriver mycket på basen. Främst på grund av det härliga, groovey ljudet som riff inte kan framkalla och även om jag gillar riff, så är det utvecklande att skriva på olika sätt. Mycket beror även på mitt humör och vilken ide jag har för låten, balansen är viktigare än den tekniska bakgrunden gällande vilket instrument musiken skrevs på.

Jag läste att du har studerat musik på ganska hög nivå och har lyckats ta ett Certificate, men snart även en Master i musik från Berkeley?

– Om jag ska vara ärlig så studerade jag bara för att utveckla mitt sinne och lära mig mer om funk, blues och jazz. Dom elementen i rockens historia har jag lite kunskap om, men att studera rockhistoria hade varit mindre utvecklande. Just nu finns inte tiden för att studera på Master-nivå, men musik är en konstform. Du kan ta den mest begåvade, klassiska gitarrspelaren och jämföra med någon från Juilliard, skillnaden beror inte på vilken skola man har studerat. Saken är den att studerar man halva sitt liv, så finns det fortfarande saker som inte går att lära sig. Michelangelo var en bra konstnär, men inte bättre än Leonardo Da Vinci, likadant är det med musik, din bakgrund spelar ingen roll, det är musiken och hur du omfamnar konstformen i sig som spelar någon roll. Certifikatet är bara en bit papper som visar att jag studerat och lärt mig mer än jag kunde tidigare, för att kunna tänka om och se saker ut ett annat perspektiv, främst när det gäller låtskrivandet.

Stämmer det att ni börjar med trummorna?

– Ja, allting börjar med trummorna för att ge oss alla så mycket musikalisk frihet som möjligt, Johnny skriver sedan baserat på basen och konstruerar basens rytm. Eftersom att jag och Christian är gitarrister, så vilar ansvaret på oss att komplettera varandra och harmonierna i gitarrspelet. Man kan säga att vi gör allt för att bygga upp en grund för Corey, som han sedan kan använda och forma sången kring.

Under er paus hade du ett vanligt jobb, är det en viktig del för att hålla kvar balansen mellan dom två olika liv du lever?

– Dom senaste åren har varit tuffa, både personligt men även professionellt, så när det var som tuffast återvände jag till mitt tidigare dagbjobb. Alla som jobbar där känner mig och det är en av mina närmsta vänner som äger företaget, så när saker och ting började bli för jobbiga, blev rutinen där en räddning. Jag fick möjligheten att ladda mina batterier på ett annat sätt och vissa av dom bästa låtarna som skrivits, har blivit till under just den tiden som Get Inside eller 33 One Fifty.

Du har en ganska spännande resa framför dig, är det sant att du tänker försöka se fyra artister i olika delar av landet under åtta dagar?

– Jag är ett stort fan av Norah Jones, Tool, Metallica och Megadeath, så under dom åtta dagar vi har ledigt tänker jag och min flickvän åka runt och se alla uppträda. Liveshower är något som jag fortfarande uppskattar, för många av artisterna gör helt annan musik än våran så det ger mig möjlighet till en paus.  Några jag gärna hade hunnit med utöver dom fyra är KISS, den påverkan som dom har haft på mitt liv är otrolig. Något som alla kan relatera till är att oavsett hur man har mått eller vad du har gått igenom, så har musik funnits där. På sätt och vis kan man säga att alla har sitt eget soundtrack som formar ens liv och hjälper en igenom olika saker.

Inspireras du främst av musik som inte är inom er genre?

– Inspiration kommer från alla möjliga artister, inte bara hård rock eller metal, eftersom jag bor med tre kvinnor så spelar vi mycket Norah Jones eller Paramore. Även Adele och Ed Sheeran har influerat mig, det är som att se en helt ny värld öppnas upp och det är det fina med musiken, att det alltid går att komma på nya idéer genom att iaktta andra.

Skribent: Gabi Mattsson (gabi.mattsson@rockbladet.se)
Foto:
Joanna Hemmingsson (joanna.hemmingsson@rockbladet.se)


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar