The Raven Age låter musiken återge historierna vi glömde

Darkness Will Rise må vara kort och till större delen melodisk, men när Michael Burroughs stämma ljuder ut över scenen så förvandlas miljön runt om kring och vi kastas tillbaka i tiden. The Raven Age har kommit till Copenhell, en plats dom kan kalla hemma.

Vissa skulle kanske säga att Michael är en något stel frontman, men charmen ligger i att han låter musiken tala. Istället för att likt dom andra bandmedlemmarna låta den ta form genom kroppens rörelser, är det hans ögon som talar. Följsamheten mellan musiken och rösten är så synkad att dom blir ett, men samtidigt ändå inte. Matt Cox på bas varierar mellan att rocka loss fullständigt, för att nästa sekund ställa sig lugnt och sjunga backup sång samtidigt som han hanterar basen med bravur. Dan Wright och George Harris är två rivaliserande gitarrister och tävlingen i vem som kan få mest uppmärksamhet är rena underhållningen. Som en spegelbild av varandra sjunger dom med utan mikrofoner och river loss det ena riffet efter det andra, vässandet av melodierna ökar för varje sekund i ett försök att slå den andra, men slutar oavgjort. Jai Patel på trummor verkar mest tävla med sig själv, hans trumspel har dock blivit snäppet bättre än vad det var på Berns i Stockholm när The Raven Age öppnade för Anthrax. Då dränkte trummorna för det mest sången, nu är den istället upplyftande och en självklar del i varje låtrad. Något som verkligen får The Raven Age att sticka ut från mängden är att det inte bara är en sångare, utan fyra stycken. Michael må vara frontmannen, men eftersom att Matt, Dan och George sjunger med i varje låt genererar detta i en oslagbar styrka. 

Promised Land är musikernas egna personligheter fast i regnbågsform då allas egen färg sätter sitt avtryck på låten, en favorit som går varm även utanför scenen. Efterföljande Eye Among The Blind är en lugnare variant, men när det galopperande inbrott till The Death March kommer ökar trycket och stampade hovar slår ner likt skrämda hjärtslag. The Merciful One är tuff till en början, men precis som med den kaxigaste personen man kan stöta på, gömmer det sig något mjukare under ytan och den melodiska gitarren är inledning till en hesare, mycket mer tilltalande röst. Det är nästan som att ha någon framför sig, som öppnar upp sig och berättar det man redan visste, ödmjukheten och underkastelsen är en punkt som utnyttjas, samtidigt finns ilskan kvar över att våga sig vara sårbar. Salem´s Fate är en historielektion som skildrar ett öde, lika verkligt som personerna framför oss på scenen. Instrumenten spelar på strängar uppbyggda av sorg och smärta, allt medan rösten går från att döma till total uppgivenhet. Avslutande Angel In Disgrace är ett av dom starkaste och mest åtråvärda spåren på albumet Darkness Will Rise och utan att tveka en sekund, är live versionen att föredra. Allt är mer äkta och det känns verkligen som om det är riktiga änglar Michael vänder sig till när han sjunger. Änglar som får luft under vingarna av melodierna och lyfter högre ju hårdare slagen på trummorna blir, för att sedan aldrig mer synas till.

BETYG
SKRIBENT: Gabi Mattsson (gabi.mattsson@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Anna Skogh (anna.skogh@rockbladet.se)
KONSERT: The Raven Age
ARENA: Copenhell
DATUM: 2017-06-24
BÄSTA LÅTEN:  Angel In Disgrace
BÄSTA MINNET: Hur Michael låter ögonen säga allt musiken inte gör och att sedan se resten av bandet ta in det i melodierna
SÄMST: Återigen ett band som får alldeles för kort tid på en alldeles för liten scen


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar