Hurula – Bråvalla 2017

Segregationen växer som ett karcinom genom Sverige. Övervakningshelikoptrar hovrar över Västra Hisingen och riktar sina strålkastare över de mörka gränderna sökandes efter hit and runs. Offentliga avrättningar livestreamas på chipsätande teenage kids laptopskärmar. Någon skjuter med en AK45 från en balkong på en korsgata till Kungsgatan. Kulhålen och det blektvättade blodet är kvar. Ambulanserna sjunger oavbrutet i Rosengård. Lågorna i natten viskar våldet som en krocktestdocka. 

Hurula kanaliserar det där våldet. Den där illavarslande oron som gror i maggropen. Robert är för mig den där sammanbitna terrorbalansen vi behöver. Språkröret; käftsmällen och trösten för en splittrad generation fylld av likgiltighet, frustration och framförallt – ensamhet. Han är inte den där som snackar mellan låtar. Som lättsamt och osvenskt charmar och underhåller publiken. Han gör det med hotet om våld, depression och kärlekslöshet. Om vi inte skärper oss. Och han gör det med gnistrande, metallspånsstänkande gitarrtänder. Han gör det skrikande, rakt till våra ansikten – under den nya Patrick Bateman-inspirerande frisyren som jag fullkomligt älskar. Och finns det en bättre personifiering än just American Psycho för att beskriva cynismen och det kalla våldet därute? Jag undrar om det är ett medvetet, avsiktligt och subtilt exekverat drag från Roberts sida att hålla sin relation till publiken på visst avstånd under spelningar - i kontrast till det enormt fina mötet med publiken vid stängslet idag som var i högsta grad varmt och personligt. Det vore isåfall genialt och får mig onekligen att tänka på några rader från den klassiska romanen:

”Det fanns inte en enda tydlig och klar, identifierbar känsla i mig, utom girighet och, möjligen, total avsmak. Jag hade alla en mänsklig varelses karakteristika – kött, blod, hud, hår – men mitt avmänskligande var så intensivt, hade gått så djupt, att den normala förmågan till medkänsla utplånats, offer för ett långsamt, målmedvetet utsuddande. Jag helt enkelt imiterade verkligheten, liknade i stora drag en mänsklig varelse, medan bara ett dunkelt hörn av mitt förstånd fungerade.”

Så vackert i all sin brutalitet. Utan att vara romantiserande, förklarande eller förstående. Bara ett konstaterande och en uppmaning till ett uppvaknande. Hurula-Magi.

 

    

SKRIBENT: Tommy Hansson (tommy.hansson@rockbladet.se)

FOTOGRAF: Tommy Hansson (tommy.hansson@rockbladet.se)

KONSERT: Hurula

ARENA: Luna / Bråvalla / Norrköping

DATUM: 2017-07-01

BÄSTA LÅT: Skjut mig / Betongbarn / Sluta deppa mig

BÄSTA MINNET: Patrick Bateman-frisyren. Attityden. Musiken. 

 


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar