Wolf Hoffmann – Framgång och genombrott är inget du kan mäta

Med över 40 år i branschen, uppbrott och 14 fullängdsalbum är Accept några av heavy metals pionjärer som består. Rockbladet har träffat Wolf Hoffmann, gitarrist för att prata om nya albumet, soloprojektet och hur man mäter framgång.
 
Vad grundar sig titeln The Rise Of Chaos i,  är det bandets resa eller världens tillstånd ni syftet på?

– Egentligen är det bara en titel som representerar den tiden som vi lever i. Det räcker med att du sätter på tv:n och nyheterna, den energin som ligger i luften är lika extrem som alla händelser på senaste tiden. Länder är ännu mer uppdelade och det är en utveckling som borde beröra många och göra dom oroliga, men det är en konstig känsla. Accept försöker inte skicka ut något meddelade eller predika till världen, för att förutom att vara en titel, så är det bara en låt. Vi väljer alltid ut den som vi känner respekterar albumet väl eller som känns som en bra titel för en skiva, berättar Wolf Hoffmann

Annons
Annons
Annons
Annons
Många anser att ert stora genombrott inom metalscenen kom med Blind Rage, som fick en första placering på listorna. Anser du att den placeringen är tillräckligt för ett genombrott eller krävs det mer?
 
– Nej, att ett album kommer på första plats i en slags tävling, vilket listorna faktiskt är. Det betyder ingenting, vi har gjort detta i 40 år nu snart och vår fanbas kommer förmodligen att följa med oss på resan, oavsett vilken placering våra album får på listorna. Framgång och genombrott är inget du kan mäta på det sättet.
 
Så hur mäter du din egen framgång?

– Det är en bra fråga, för mig är det något som man känner eller bekräftelsen från fansen. Idag verkar det som om det går att mäta även i likes på Facebook. Jag vet inte hur man mäter framgången när det gäller försäljning av skivor längre, eftersom det är en utdöende marknad. Tidigare kunde du jämföra med hur mycket tidigare album sålde, men nu vet man varken eller. Våra fans är brutalt ärliga, gillar dom det så får vi veta det, och är det något som dom inte gillar, då får vi med all säkerhet veta det, säger Wolf med att skratt.

 
Musiker brukar se sina fans som dom bästa kritikerna, jämfört med oss journalister. Men jag som är ett fan av Accept, vart placeras en av mina recensioner i så fall?

– Alla kritiker är till en viss nivå ett fan av musiken, det finns ingen logik i att vara recensent av en viss genre som du inte gillar. Till exempel, om jag skulle recensera country musik, som är något i mina öron inget bra alls, då har jag ingen rätt att ge av min åsikt gällande det. Du måste inte tycka om precis all musik som ska passera filtret, men om den på det stora hela inte faller dig i smaken alls, då är det bättre att låta bli.

 
Accept har en imponerade samling album bakom sig och även två live dvd-er, Restless and Live och Restless and Wild, vilket ju rimmar. Men varför valde ni att kalla dom nästan samma sak, när inget av albumen har ett namn snarlikt det andra?
 
– Det är återigen bara en titel och dom två dvd:erna har inget med varandra att göra. Den senare visar bandet som det ser ut idag, Mark (Tornillo) har varit vår sångare på tre album och vi ville visa upp det nya Accept på ett nytt sätt. När vi bytt sångare tidigare så har det alltid varit en stor risk, men när Mark kom in i bilden så visste alla medlemmarna att nu är det rätt. Titlar betyder egentligen inte ett skit, det är bara det att album och låtar måste ha ett namn och oftast är det utan någon djupare tanke bakom som dom döps. Men vi är fortfarande rastlösa, så på sätt och vis kanske det grundar sig i vår rastlöshet.
 
På vilka sätt var det en risk att ta in Mark Tornillo som sångare?
 
– För att varje gång när du byter ut frontmannen, så presenterar du inte bara ett nytt ansikte utan även en ny röst för fansen. Det är den största förändringen ett band kan gå igenom, som nu när vi bytte trummis, det går att byta ut hela tiden om man så vill det utan att någon bryr sig. Men eftersom vi har haft många sångare tidigare och vet att det kan skapa starka reaktioner, så var det riskfyllt, samtidigt som vi som sagt visste att det skulle gå bra, för annars hade vi aldrig tagit steget.
 
Låtarna på det nya albumet kommer att framföras på Wacken Open Air A Night To Remember i augusti och du kommer även uppträda med ditt senaste soloalbum, Headbanger Symphony. Vad för fler överraskningar kommer ni att bjuda på?
 
Headbanger Symphony släpptes förra året och spelades in med en stor orkester, så frågan var egentligen när det passar bäst att framföra låtarna live och var. Eftersom att musiken ska framföras så som den spelades in, alltså med en riktig orkester så krävdes en stor scen och när förhandlingarna med Wacken inleddes gällande Accept, kom även mitt soloprojekt på tal. Så istället för att bara uppträda med Accept, så blir det två shower till i en och det är första gången vi gör det, så hur det kommer gå vågar jag inte svara på. Heavy Metal har mer gemensamt med klassiks musik än vad många tror, så grunden är lovande.
 
Under den tiden som Accept tog en paus från musik, skapade du istället konst genom att arbeta som fotograf. Anser du att det är viktigt att vara kreativ på fler än ett sätt?
 
– Nej det gör jag inte, för mig var det en andra passion som funnits länge och som för många andra började det bara som en hobby. I samband med att Accept tog en paus, så lämnade jag musikbranschen och om jag minns rätt, så var det i slutet på 1990-talet. Men iallafall, fotograf var mitt arbete under ungefär 15 år och jag var lycklig, för då insåg jag inte hur stor saknaden efter musiken var. Det kom istället när vi startade upp Accept igen.
 
Att ta beslutet om en paus var ganska modigt, med tanke på hur få som vågar ta steget när det behövs. Varför skulle du rekommendera andra att göra samma sak om behovet finns?
 

– För att det är bättre att ta ett steg tillbaka och komma tillbaka med ny energi, än att göra allt man kan för att klamra sig fast för glatta livet. Många spelar till exempel på bröllop bara för att överleva, men jag kände att repsekten för min musikaliska karriär var större än så. Musik i sig har alltid betytt väldigt mycket för mig och beslutet togs under en mörk tid, metal var något ingen ville ta i med tång. Men många väntade ut stormen och kom tillbaka, tyvärr är musik lite som mode. Ibland undrar jag varför vissa saker är trendiga och andra inte, vem som bestämmer. På sätt och vis är konst en modetrend i sig, för att ena dagen är det hett och inne, nästa kallt och ute. Sedan finns det också stora skillnader mellan vart i världen man tittar, som USA där mycket styrs av vad andra tycker och Europa där många istället bryr sig mer om musiken. Här har scenen alltid varit stark och genom åren har den växt, mycket tack vare festivalerna som utvecklat det till en långvarig och motståndskraftig scen.

 
Låten No Regrets är ganska motsägelsefull, eller kan man verkligen leva ett liv utan att ångra något?
 
– Om jag ser tillbaka på mitt egna liv och du ställer frågan: Skulle du göra om allt på ett annat sätt? Så är svaret sjävklart ja, men just då på den tiden, då hade jag inget val. Det är meningslöst att se tillbaka på saker och ting du inte kan ändra och oroa dig över det. Se det istället som en lärdom och gå vidare, Men ånger är något helt annat, då sitter du och ångrar allting, saker som kräver meningslös energi och som inte går att göra något åt hur mycket du än försöker. Jag har inget att ångra, för valet att göra något annorlunda fanns inte.
 
Sista frågan innan min tid är slut, hur har du och Peter Batles lyckats hålla er vänskap intakt under så lång tid?

– Det undrar jag med ibland, jag borde nog bråka mer med honom än vad vi gör (skratt). Vi är som bröder, på en viss nivå lyckas vi alltid mötas igen, oavsett om våra vägar skiljs åt så förenas dom alltid igen. Den kontakten vi har genom musiken behöver ingen förklaring, på scen är vi två små pojkar som springer omkring och det är allt du behöver veta.

Skribent: Gabi Mattsson (gabi.mattsson@rockbladet.se)


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar