Helgeåfestivalen 2017 – Nostalgi, kult och hårdrock

Sveriges kanske mysigaste rockfestival Helgeåfestivalen, belägen i skånska Knislinge, någon mil norr om Kristianstad, har även detta år valt att satsa på nostalgi, kult och hårdrock. Man har i år valt att sprida ut det hela under tre festivaldagar och bland bokningarna märks bl.a. Dirkschnider, D-A-D, Pretty Maids, Talisman, Ugly Kid Joe, Marky Ramones Blitzkreig, Sator, Imperial State Electric, Noice, De Lyckliga Kompisarna, Crazy Lixx, Warner Drive och The Carburetors. På pappret var alltså det goda förutsättningar för ännu en fantastisk Helgeåfestival i Knislinge. 

Annons
Annons
Annons

Undertecknad kunde tyvärr inte vara på plats under festivalen p.g.a. bevakning av tyska Wacken Open Air. Men jag outsourcade lite av bevakningen till min gode och musikaliskt pålästa vän Ogge Monell, som fick ge sin syn på saken.

Ogge Monell " Det var väldigt varierande väder med både inslag av grov sjögång och stundtals solglimtar. Personalen och volontärerna ska ha all heder för sin insatts under syndafloden, natten mellan torsdag och fredag. De lyckades med hjälp av grävmaskiner och tonvis med träflis, att rädda festivalområdet, som dessförinnan hade antagit formen av en mindre insjö. Detta var verkligen en grym insats av funktionärerna.

Det ymniga regnandet under torsdagen tillintetgjorde det mesta av dagens bandupplevelser. Jag lyckades att trotsa vädret till förmån för D-A-Ds konsert. Det var god stämning i leran framför scenen, men det kanske inte tyvärr var lika god stämning uppe på scenen. Verkade inte riktigt som grabbarna i D-A-D var helt på topp. Inte ens den, under normala omständigheter, teatraliske och karismatiske bassisten Stig Pedersen, verkade vara på humör idag. Publiken verkade vara nöjd och jag var också nöjd. Men det var långt ifrån det bästa giget jag sett med D-A-D.

Det blev fredag och regnet öste återigen ner från himlen. Efter att sökt skydd i partytältet på campingen under större delen av dagen, var det äntligen dags för lite Ugly Kid Joe. Dra åt helvete va bra de var! Jag har inte sett dem tidigare och kan enbart tre låtar med dem. Men vilken energi som skickades ut från scenen. Trotts att de flesta bandmedlemmarna i Ugly Kid Joe är runt 50 bast, blev intrycket att man kan tro att de gick kvar på college. Bonuspoäng blev det när sångaren Whitfield Crane, plockade upp en kille ur publiken som klätt ut sig till julgran och bad honom att stå på en baslåda framför scengolvet och dansa under en hel låt.

Efter att sett klart Ugly Kid Joe så var det dags för lite käk. På väg till mat området så ser jag en person jag tycker mig känna igen. Jag frågar min polare, ”Är inte han väldigt lik Jeff Scott Soto?” Svaret blir ”Jo, fast jäkligt sliten". Detta ledde till att jag fick träffa och prata med en av mina absolut största idoler någonsin, nämligen Jeff Scott Soto från hyllade Talisman. Jag blev naturligtvis helt starstruck och pratade om helt fel saker. Betedde mig förmodligen ganska underligt, men jag fick i alla fall träffa J.S.S.

Det var efter det dags för "uber storm furer" Udo Dirkschnider eller ”General köttbulle” som vi snabbt döpte om honom till. Detta efter det att han skuttade runt på scenen med små hoppa steg, när det vankades gitarrsolo. Dirkschnider var grymt samspelta och med en välkänd setlista, smällde de av, vad jag personligen tyckte var festivalen bästa spelning. Jag hade ingen aning om att jag kunde så många Acceptlåtar och jag är inte säker på att jag kan dem nu heller, men det spelade ingen roll.  De avslutade med allsång fur alles i Anthemmet Princess of the Dawn!

Det blev lördag och nu fick vi äntligen lite bättre väder. Jag kastade ett öga på hyllade Art Nation, ett band som tilltalar mig mycket på skiva. Musikalisk sett var dem kanonbra, men de borde tagga ner på sälj snacket mellan låtarna. Publiken fattade att de hade en facebooksida och 27 andra sociala media, redan under första gången de rapade upp detta faktum. Att tjata om marknadsföring live mellan låtarna, blir enbart patetiskt och effekten gentemot ursprungssyftet, blir enbart den motsatta.

Talisman är mitt absoluta älsklingsband och förväntningarna var således skyhöga. Tyvärr brukar inte höga förväntningar på sitt favoritband, vara en bra kombination och tyvärr inte heller så denna gången. Spelningen var i mitt tycke okej, men det märktes att Talisman inte hade repats så mycket. Men jag är givetvis partisk och säger att det gör inget. Det var lite extra kul att Talismansångaren Jeff Scott Soto bjöd upp Joacim Cans från Hammerfall för sångduell i monsterhiten I´ll Be Waiting. Annars bjöd konserten inte på några överraskningar. 

De gamla trallpunkhjältarna De Lyckliga Kompisarna spelade lite fortare än vad de klarade av och jag blev tyvärr inte imponerad av dem. Plus i kanten blev det för att det smögs in en klassiskt Iron Maiden riff i en av deras låtar och sådant är alltid kul."

Undertecknad kommer till Helgeåfestivalen under lördag kväll direkt från lervällingen på tyska Wacken Open Air. Stämningen på Helgeåfestivalen är hög, trots de sista dagarnas intensiva regnande. Jag träffar genast en mängd bekanta ansikten och det skrattas och utbyts gemyt med anekdoter i sedvanlig ordning. Även ortsbefolkningen här i Knislinge, verkar ha gått man ur huse för kvällens festligheter

Vi kommer lagom till Sator ska börja spela. Sator är ett sådant band man alltid kan lita på och de levererar alltid live. Den alltid lika underbart glada Sator bassisten Heiki , ser mest "full i fan ut" och räddar verkligen kvällen. Heiki är ett fenomen och han är både fördrinken och efterfesten personifierad. Han hoppar ut i publikhavet och rockar järnet. Trummisen Micke spelar som besatt och ser helt psyko ut av sin glödande passion. Sator är ett fantastiskt bra liveband som alltid levererar på passionerad rutin och en enorm spelglädje. Publiken blir på ett fantastiskt festhumör och det bestående minnet blir glädje och fantastiska låtar.

Hammerfall är kvällens stora huvudakt och de har lockat något tusental personer till stora scenen. Hammerfall har fantastiskt bra ljud här i kväll och ljuset är också av yttersta klass. Hammerfall är ett sådant liveband som alltid håller högsta klass och inte gör några dåliga spelningar. Vi fick bl.a. höra Bloodbound, Renegade, Last Man Standing, Let The Hammer Fall, Built To Last, Glory To The Brave, Hammer High, Bushido och Hearts on Fire.

Hammerfall har kul när de lirar och det märks. Sångaren Joakim Cans är mycket duktig på mellansnack och underhåller och triggar publiken. Hammerfall är ett band av yttersta världsklass och de visar verkligen varför de har varit på toppen i över 20 år nu.  Den hårdrocktörstande publiken, får sin beskärda del, av det uppdukade smörgåsbordet med Hammerfalllåtar från hela deras karriär. Det är fullt röj i publiken och händerna åker konstant upp i luften. På Hearts on Fire, bjuder Joacim Cans upp ingen mindre än Jeff Scott Soto på scen för returmatchen av den tidigare sångduellen. Behöver jag nämna, att det egentligen inte, var någon match alls för fullblodsproffset Jeff Scott Soto?

Norska The Carburetors är sista bandet ut på festivalen men sin högoktaniga attitydstinna punkrock'n'roll på steroider. Steget är inte långt från The Carburetors till norska punkkulthjältarna i Turbonegro. Detta märktes även i publiken då en del representanter från Turbonegros fanclub Turbojugend, var på plats. Men The Carburetors spelar formligen skiten av sina norska förebilder. The Carburetors håller full fest på scen och det hur kul som helst att kolla på. Glöm inte The Carburetors, för det namnet kommer ni garanterat att få höra talas om i framtiden.

The Carburetors är ett riktigt skolexempel i ordet rock'n'roll, formulär 101 och de gör allt rätt. Fullt jävla blås med en gitarrist som springer omkring i publik havet, en massa pyro, eldsprutning, tjock rök, eldsflammor, en gnistfontän från gitarrhalsen, en gitarrist som halsar Jack Daniels och ett rockband som ser ut som fullständiga fullblodspsykopater. Bandet kändes som ett helt okontrollerat skenande godståg och det var så in i benmärgen rock'n'roll, att man höll på att gå sönder. The Carburetors avslutade festivalen med att sätta ribban högst av alla och vara festivalens bästa och mest underhållande band.

Återigen bjöds publiken på en fantastisk Helgeåfestival med många bra bokningar. Lite segt att arrangörerna väljer att dra ut på festivalen under tre hela dagar. Kontentan blir att det blir lite för länge mellan de stora akterna och frågan är vad arrangörerna menar att fördelen skulle vara av detta. Funktionärerna gjorde däremot ett hästjobb som städande undan den mindre sjö av vatten, som hade bildats av det enorma monsunregnet, enbart under några få småtimmar under natten. På den punkten slog Helgeåfestivalen giganten Wacken Open Air med hästlängder. På Wacken var publiken tvungen att klafsa runt i gyttja, halvvägs till knäna. Men det är en helt annan historia.

KOLLA IN ALLA BILDER HÄR.

 

SKRIBENT: Thorbjörn Skogh (thorbjörn.skogh@rockbladet.se)
KÄLLA/MEDSKRIBENT: Ogge Monell
FOTO: Maria Johansson (photobymaria@live.se)
KRÖNIKA: Helgeåfestivalen 2017
PLATS: Knisslinge / Skåne
DATUM: 20170803-05

 

 


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar