WACKEN 2017: DAG 3

När jag stod i monsunregnet under Clawfingers konsert på Wacken och skrek lungorna ur mig "When i grow up there will be a day, when everybody has to do what i say". Då slog det mig solklart i pannan, inget, inget, INGET ska få förstöra vårat älskade Wacken. Vi är alla här av samma anledning och i regn, i misär och i gyttja, står vi tillsammans och ger ett stort jävla långfinger till vädergudarna. Vi är alla fullblodspassionerade musikälskare in i benmärgen och vi tänker "go fucking bloody crazy, no matter what".

Annons
Annons
Annons
Annons

Jag älskar att vakna upp i tältet till en ny festivaldag och planera dagens äventyr med en liten shot Jäger. Trots gegga och lera på festivalområdet är humöret på topp. Jag tror inte man riktigt förstår, hur exklusivt det är, att få vara här bland 75 000 metalfanatiker. Man får en chans per år till detta maxade upplevelseäventyr.

Clawfinger kickar igång dagen med sin stenhårda, svängiga, in your face rapmetal. Första låten We are the prisoners slår en som en käftsmäll rakt upp i ansiktet. Ingen sångare i världen rappar hårdare än sångaren Zack Tell som för dagen är klädd i en kostym som föreställer den gamla testbilden på SVT. Det är förmodligen inte många i publiken, som förstår vad kostymen egentligen föreställer, men det är ändå hysteriskt roligt.

Clawfinger hade sin storhetstid under tidigt 90-tal och detta framför allt med kioskvältarplattan Deaf Dumb Blind. Clawfinger och fick t.o.m mottagna två grammisar. Clawfinger fullständigt mosar Wacken från Louderscenen och det är så sjukt bra att jag går sönder. När de kör monsterhiten Nigger skriker publiken lungorna ur sig och moshpittar runt i gyttjan. Den underbara positiva energin sprider sig trots att regnet vräker ner. Känslan av eufori är helt enorm. För det är det som är kärnan i Wacken, kärleken till musik och starkt brödraskap.

The Truth är också så fantastiskt bra att jag röjer och skiker sönder min röst. Den karismatiske basisten André Skaug röjer järnet och ser mest "full i fan" ut hela tiden. Självironiska, I´m the biggest the best and better than the rest, cementerar känslan av attityd och ironi. Clawfinger har alltid haft starka låtar och grymma texter blandat med underbar självaväpnande humor.

Spelningen avslutas med kioskvältaren, When i grow up there will be a day, when everybody has to do what i say och hela publiken stämmer upp i unison körsång. Allsången fortsätter långt efter Clawfinger sagt adjö och lämnat scenen. Jag tycker det är så sjukt coolt att Clawfinger går ut idag och spelar skiten av sig själva för 25 år sen och konserten får högsta betyg av mig.

Grave Digger är ett klassiskt och älskat metalband med en massa hardcorefans här på Wacken. De har en hel del bra låtar och är ett mycket rutinerat och karismatiskt liveband. Festivalmetal när den är som bäst och det funkar definitivt här på Wacken.

Wacken har tyvärr tagit bort den underbara skivmarknaden Metal Markt. Förr i världen kunde man spendera timmar därinne botaniserades i allahanda oskyra vinylplattor. Men jag antar att tiden och utvecklingen tog ut sin rätt och det blev inte ekonomiskt försvarbart att hålla en skivmarknad i dessa dagar. Som väl är, håller tyska skivjättarna Hot Shot Records, ett mindre försäljningstält för allehanda skivbotaniserande. Givetvis åkte det ner ett par exklusiva plattor i shoppingbagen.

Av rekommendation är jag tvungen att kolla upp skotska högländarna SAOR Patrol uppe i Wackinger Village vikingaområdet. De spelar rytmisk folkmusikmetall med säckpipa och det är stämningsfulla och tunga trumrytmer. SAOR Partol är makalöst bra och kultigt så det förslår. Festhumöret blir på topp och man vill bara dansa och röja. Jag smälter direkt och inser att detta är fantastiskt bra. Stämningen är magnifik och publiken är helt vild. Man bara dras med i den makalösa stämningen vare sig man vill eller inte. SAUR Patrol var en av festivalens alla okända guldklimpar och de gjorde förmodligen ett av festivalens allra bästa framträdande.

Slängde ett öga på finska prog och symfoniska metalbandet Sonarta Artica. Jag har tyvärr så svårt för detta. Kalla mig gärna trångsynt, men det finns det en miljon band som låter likadant och jag kan knappt skilja dem åt. Skivomslagen ser likadana ut och de sjunger mest om tomtar och troll i skogen. Smattrande dubbla baskaggar, pompösa keyboards, gnälliga gitarrer, som låter likt någon som har klämt katten i dörren. Allt detta till vedervärdig symfonisk sång. Snälla Sonarta Artica, ta ut svängarna lite mer nästa gång.

Det börjar bli lite påfrestande att klafsa runt i gyttjan men samtidigt orkar man inte bry sig heller för den delen. Wackenorganisatörerna har satsat jättemycket pengar på att dränera området. Uppenbarligen hjälpte detta föga att undvika den nuvarande gyttjemisären. Något drastiskt måste göras och läget är akut. Wacken gräver sin egen grav med nuvarande markförhållanden och det är snabbt.

Tyska folkmetalhjältarna Saltatio Mortis lockade mycket publik till stora Harder scenen. Med övertygande attityd och bra låtar frälste de även mig. Säckpipor och metal funkar alltid på Wacken. Sångaren var mycket karismatisk och slängde sig ut i publiken och crowdsurfade. Just crowdsurfing är av naturliga orsaker minimerat detta året. För vem bär upp någon som är till häften täckt i gyttja. Annars brukar Wacken vara hemvisten för crowdsurfing och wall of death älskade publik.

Hyllade Trivium höll hov på stora Fasterscenen. De är ett synnerligen älskat och hyllat band. Är inte inlyssnad på dem och upptäckte att det definitivt inte är min kopp te. Men de var mäkta populära här på Wacken.

Överallt träffar man musik älskade bröder och systrar som man utbyter anekdoter med. Det är det som ger så mycket i livet. Jag älskar att resa till nya ställen och prata med allehanda främlingar. Det gör att man blir mer vidsynt och man får ett djupare perspektiv på saker och ting.

Wacken är verkligen stället där alla pratar med alla. Alla tar hand om varandra och hjälper varandra. Vi är här tillsammans och inget ska få ta våran festival ifrån oss. Musik har verkligen en förbrödrande egenskap. Egentligen är musiken bara en liten del av detta världsomspännande fenomen som kallas för Wacken.

Henry Rollins gjorde mig helt mållös idag igen. Han gav oss underbart vidsynt lärdom, pratade världspolitik och gav humoristiska rock n roll anekdoter. Jag måste köpa hans böcker och lyssna på hans podcast. Ska ni lyssna på en spoken word, måste ni lyssna på Henry Rollins. Det finns ett ton material därute på tuben.

Fates Warning var fantastiskt gött att lyssna på efter all stenhård metal på festivalen. Underbar melodisk sång och ett jävla tunggung från helvetet. Fates Warning var sjukt bra och ljudet var fantastiskt. Tyvärr var väl inte publiken på Wacken riktigt målgruppen för Fates Warnings bluesiga och melodiska tunggung. Det var lite glest i leden. Men i min skola var det ett av festivalens vassaste och skickligaste band men svinbra låtar som slog en mitt i nyllet.

Just starkt och bra ljud är något vi inte har möjlighet att få uppleva på svenska festivaler numera. Svenska statens ljudpolis är tyvärr ute på svenska festivaler och kontrollerar så att de absurda svenska decibelreglerna följs. Följden blir att publiken blir distraherade. Det är inte meningen att man skall kunna höra grannen i publiken fisa eller bli störd av bakomvarandes sång. Detta retar mig till vansinne och faktiskt något som vi slipper på Wacken av förklarliga skäl. Här spelas det antingen starkt eller fullständigt svinhögt. Musiken hörs bara inte, musiken känns även i magen, precis så som man vill att den skall kännas

Legendariska Bay Area thrashmetal bandet Megadeath var ett av de banden jag växte upp med hemma i pojkrummet under 80-talet. Det är fantastiskt att Megadeath håller fortfarande och att de fortfarande kan lira på den extremt höga tekniska nivån. Nostalgikänslan är hög, när de lirar klassiker som t.ex. Wake Up Dead, Hangar 18, In My Darkest Hour, Holy Wars, Sweating Bullets, Symphony of Destruction, Peace Sells But Whos Bying och Tornado of Souls. Jag har alltid föredragit Megadeath, framför andra Bay Area trashmetalband, för deras starka låtar. Sångaren Dave Mustain har aldrig varit någon större entertainer. Men det har han själv inte utsett sig för att vara heller. Idag var han uppenbarligen på bra humör då han interagerade med publiken. Wacken är speciellt även för en sådan luttrad herre som Dave Mustaine. Megadeath har en hög lägstanivå och var fantastiskt bra i kväll.

Efter en lång väntan på, det psykedeliska This is the end av The Doors, en gigantisk rökmassa och psykedelisk musik äntrade Marilyn Manson scen kl. 00.40 på lördagsmorgonen. Jag har alltid gillat band i shockrock- scenen och så även Manson. Efter att ha läst Manson bok är jag definitivt ingen fan av hans bisarra personlighet och ruskiga åsikter och jag vet inte om jag vill supporta det hela. Men showen är genomarbetad, teatralisk och snygg och jag faller som en fura.

Han har en hel del bra låtar varav de bästa som spelas ikväll är This Is The New Shit, Disposable Teens och Eurythmicscovern Sweet Dreams. Givetvis spelar bandet klanderfritt och det är succé här på Wacken. Tycker att Manson och bandet kunde utelämna den förlöjligande delen där Manson och basisten bytte instrument. De står faktiskt primetime och spelar huvudakt inför 75 000 skrikande hårdrocksfanatiker och intrycket blev respektlöshet. Publiken är av förklarliga skäl ganska trötta vid detta laget, vilket innebär att crowdsurf och större jubel uteblev. Ibland blixtrade Manson och bandet till och det blev plötsligt jättebra som när Manson blåste av blytunga The Beautiful Pepole.

Wacken Open Air 2017 har i vanlig ordning varit en fantastiskt festival. Tillsammans med 75 000 skrikande metalheads, har vi stått ut med blåst, enorma skyfall, pulsandes i lervälling, nersjunkna halvvägs till knäet i illaluktande gössel. Men vi är på Wacken för att vi är passionerade musikälskare och för att vi vill dela den upplevelsen med alla våra bröder och systrar. Wacken är världens mest betydelsefulla metalfestival och besökare har vallfärdat från världens alla hörn. Musiken på Wacken är bara en liten del av detta världsomspännande fenomen. Festivalen har överlevt sig själv och förmodligen blir 2018 års festival utsåld redan innan festivalledningen ens har hunnit meddela nästa års band. Wacken är utan tvekan den häftigaste metalfestivalen i världen.

 

TOBBES WACKEN-LISTA:
Bästa konsert: Clawfinger
Bästa huvudakt: Marilyn Manson
Bästa folkmusikakt: SAOR Patrol
Bästa nya perspektiv: Henry Rollins spoken word
Bästa skivmarknad: Hot Shot Records höll fanan högt för skivbotaniserande.
Årets skämt: Det nya dräneringssystemet.
Årets värsta: Lervälling halvvägs till knäna.
Årets festivalmat: Dönerkebab
Årets nyhet: Pipelineöl som smakar utmärkt.
Årets bästa: Ljudet på festivalscenerna.
Årets upandcoming: Svenska Metalbattlevinnarna Nale
Årets mest oväntade: Fates Warning
Årets eldshow: De coola tjejerna i Phyrohex
Nästa års akut: Markberedning

See you metal heads in Wacken Open Air 2018..Rain or Shine!

 

no images were found

 

 

SKRIBENT: Thorbjörn Skogh (thorbjorn.skogh@rockbladet.se)
FOTO: Anna Skogh (anna.skogh@rockbladet.se)
FESTIVALKRÖNIKA: Wacken Open Air 2017 – DAG3
DATUM: 2017-08-04

 

 


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar