Blytungt och kortfattat Windhand på Debaser

Hyllade Windhand från Richmond tog med sig Satans Satyr's på sin Europaturné som stannade till vid Hornstull och Debaser i helgen. När Live Nations fotoinstruktioner lyder "första 15 minuterna" istället för som oftast "första tre låtarna" anar man Sleep-längd på valen i setlisten från kvällens huvudakt. Nu visar det sig inte bli så utdraget och de mest utsvävande bitarna lämnas därhän.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons

Satan's Satyrs är fyra slynglar från Herndon, Virginia som spelar brutalrock. De tidigare gånger jag sett dem har de varit powertrio men nu är det förstärkt på gitarrsidan i form av Nate Towle vilket gör attacken om möjligt ännu hårdare. Bandet har en genomgående Sabbath-look från 70-talet, förutom gällt sjungande basisten Clayton Burgess tighta leopardlinne som andas New York Dolls. Musikaliskt är de en larmig ménage à trois mellan The Stooges, The Shrine och Blue Cheer (som de förövrigt gjort tributespelningar till). Tyvärr har inte ljudet någon av sina bättre kvällar på Debaser Strand och sången är mer än lovligt grumlig. Instrumentalt är det svårare att avgöra om det är ljudproblem eller bara vanligt Satyrs-skrän då bandet inte låter direkt Toto. Tredje låten Thrill är ett smakprov från den kommande fjärde plattan och det låter som att fansen inte kommer bli besvikna. Ett ganska angenämt oväsen som alltid är kul att se live.

Trummisen Ryan Wolfe tänder några rökelser vid trumpodiet innan Windhand ger sig in i öppnaren Orchard och även i de främre publikleden märks lite stonerpuffande av det sötare slaget. Första gången jag hörde Windhand var jag säker på att det var en manlig sångare med något Cobainskt över sitt uttryck. Men Pentagram-patchade Dorthia Cottrell tillhör doomscenens klarast lysande kvinnor. Bäst kommer hennes drömska sång fram i akustiska låtar som Sparrow och Aition från senaste alstret Grief's Infernal Flower. Något vi också kan njuta av på hennes avskalade soloplatta. Synd då att ljudet ska vara fortsatt problematiskt ikväll där sången drunknar. En bit in i konserten går jag bak några rader och där låter det bättre när Cottrell vaggandes omkring likt en kvinnlig Ozzy sätter både sig själv och åhörarna i trans.

Virginia-syskonen har till skillnad mot förbandet reducerat sina gitarrmanglare till antalet där nu Garret Morris ensam får sköta sexsträngandet. Det gör han på sedvanligt doom-manér med stämningen till Ö och metkroksrygg över brädan. Vad som hänt med hans tidigare duellant Asechiah Bogdan är oklart då han fortfarande står som bandmedlem på bandets hemsida och sociala medier men inte setts live på ett bra tag.

Känner mig kluven till den något korta speltiden på dryga timmen som utan dynamik i låtvalen ändå blir lagom men samtidigt småsnål med tre album i ryggen och långa, episka sånger. Med ovan nämnda akustiska andningshål i det febriga malandet hade de kunnat lira i två timmar utan problem.

En tung kväll, ibland så tung att cementväggarna söndras i den slitna lokalen och Windhand visar klass inom sitt gebit. 

 

BILDGALLERI WINDHAND

 

BILDGALLERI SATAN'S SATYRS

 

BETYG WINDHAND: RB-Betyg-7_10 
SKRIBENT: Fredrik Blid (fredrik.blid@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Kristin Carlsson (kristin.carlsson@rockbladet.se)
KONSERT: Windhand + Satan's Satyrs
ARENA: Debaser Strand / Stockholm
DATUM: 2017-09-23
BÄSTA LÅTEN: Orchard
SÄMST: Sång som inte hörs


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar