Lord Ahriman – Ditt egna uttryck är viktigast

Fansen känner till honom som Lord Ahriman, gitarrist och grundare av black metal pionjärerna Dark Funeral. Rockbladet fick möjlighet att intervjua Lord Ahriman på Gefle Metal festival, vilket resulterade i en pratstund där både musik och vikten av att gå sin egen väg avhandlades.

Annons
Annons
Annons
Annons

Innan intervjun äger rum med Mikael Svanberg, vilket är Lord Ahrimans riktiga namn har nervositeten spätts på av både presskontakter och media. Bilden som byggts upp av musikern, är så långt ifrån mannen som sitter framför mig, gömd bakom sitt långa svarta hår och något genomskinliga svarta solglasögon man kan komma.

Dina fans känner till dig som Lord Ahriman, kan man säga att ditt musiker-jag är en annan sida av din mer privata som Mikael Svanberg?

– När jag var yngre läste jag mycket om satanism, mytologi och ockultism, med andra ord allt som berörde det mörka området. Då fastnade jag främst för den fornpersiska mytologin, där Ahriman härstammar ifrån. Sedan har det utvecklats till att bli en del av den jag är idag. Det är inget som är uttänkt utan kände bara rätt då jag valde det artistnamnet. Inget av det som har hänt under dessa 25 åren är egentligen planerat, inte som att den delen av musiken skulle bli någon slags förlängning av mig personligen.

Vad var det som lockade dig med mörkret?

– Det är något som har varit en del av mig sedan jag var liten, exakt varför är svårt att förklara eftersom det har kommit naturligt. Då var jag också i nära kontakt med flera klubbar, olika ockulta & Sataniska organisationer, ufoklubbar mm, utan att för den skull vara medlem. Jag deltog mest i intressanta diskussioner & premierade på olika tidskrifter som behandlade de ämnen jag var intresserad av. Musiken blev därefter mitt sätt att låta det jag kände komma fram, eftersom jag inte är någon bra talare så kommer mycket av mina tankar och det jag tycker ut genom musiken istället. Samtidigt så försöker jag behålla den privata delen intakt, men det är en svår balans. Ibland måste man kunna säga fuck off till allt också!
 
En sida av Lord Ahriman som kommer fram med jämna mellanrum, visar att han har nära till skratt. Många förutfattade meningar grundas oftast på hur black metal tar sitt uttryck genom texter. attityd och även stilen där bland annat corpse paint ingår. Något som däremot blir tydligt under samtalet med Lord Ahriman, är att det finns fler sidor än bara den mörka. Dom få gånger jag lyckas möta blicken som flyktigt glider undan, visar en mjukare och blygare version av den annars så respektingivande musikern.

Ett motto du alltid trott starkt på, är att gå sin egen väg och inte lyssna på andra. Gäller det enbart musiken eller livet rent allmänt?

– Jag har aldrig förstått mig på syftet med att följa någon annan, istället fokuserade jag på att hitta min egen väg och därmed göra det som är bra för mig själv i första hand. Sedan finns det ju såklart de man träffar på längs vägen, som man har gemensamma nämnare med och det är bara positivt. Men pratar vi artistiskt uttryck, så lyssnar jag inte på så mycket av musiken inom min genre. När musiken skrivs, då är det utifrån mig själv, en fråga som ofta återkommer är vilket är ditt favoritband eller skiva. Det är något jag aldrig har haft och aldrig kommer ha, även om många musiker och gitarrister är bra, så förstår jag mig inte på den idolstatusen som många får.

Men om vi vänder på det, hur ser du på det faktum att många aspirerande musiker hittar sin inspiration hos dig?

– Många brukar skicka mail angående just detta och jag svarar alltid att de inte ska tänka så mycket på vad jag eller andra gör. Försök istället hitta ett sätt som är bra för dig och skriv något utifrån dig själv. Om någon gillar det så är det ju toppen, gör de det inte, så är det ju inte hela världen. Ditt egna uttryck är vad som spelar någon roll, man kan aldrig förutspå vad resultatet av ens arbete blir eller vad andra kommer tycka, i mitt fall har det aldrig varit väsentligt vad andras åsikter har varit. Är jag nöjd så är jag nöjd. All annan positiv respons är bara en bonus!

Har ditt sökande efter något mörkare, mer extremt och farligt varit framgångsrikt?

– Jag har hittat, eller snarare gjort stora förändringar i livet den senaste tiden, eftersom att jag aldrig blir nöjd så finns det alltid något mer att förbättra. Det är en ny stig att gå på som uppenbarat sig och det känns bra, som om jag är på rätt väg. I och med det, började jag analysera vad som får mig att må bra och som hjälper mig genomlida tillvaron, det är helt andra preferenser än tidigare. I takt med att jag blir äldre, trots jag inte känner mig gammal så ökar viljan att få ut mer av livet. Genom att utmana mig själv och göra saker utanför de vanliga normerna, att hela tiden pusha the limit. Då kan det vara allt från att hoppa från skyskrapor eller flyga helikopter, åka den högsta och snabbaste berg och dalbanan som finns, klättra upp för ett högt torn eller något simpelt som att fjällvandra. Man ska inte noja över så mycket, det är slöseri med energi.

Rösten tystnar lite och efterlämnar sig ett eko av det som förblir osagt. Sökandet efter något utöver det vanliga avslöjar tillsammans med tonfallet och sättet det återberättas på ännu mer. Och för en kort sekund blottas en oväntad sida.  Trots detta skrattar Lord Ahriman när kommentaren ”Det är ju bara bra” yttras.

Något som du nämnde tidigare var att du aldrig blir nöjd. Vilka egenskaper vill du utveckla inom låtskrivandet om vi tar det som exempel?

– Det viktigaste är att jag får ut den känsla som jag letar efter, för varje låt eller riff som skrivs innehåller alltid en ny känsla att förmedla. Allt sådant påverkas av vart i livet man befinner sig eller vad som händer just då, så känsla förändras alltid. Men jag har blivit bättre på att tagga ner när det gäller att kunna bli nöjd. Jag minns det så väl, en av våra producenter Peter Tägtgren satt i en soffa i Abyss Studio och pratade med mig om ett riff i en låt jag inte var nöjd med. Han sa att man måste tillåta sig själv nå den punkten, då man inser att detta är det bästa som går att göra den här gången och att man får ta med sig det till nästa.Peter Tägtgren
 
Dark Funeral är ditt livsverk, hur har du gjort för att hantera medlemsbytena som uppstått under åren? Man fäster ju sig rätt starkt vid saker som förkroppsligar ens passion.
– Att andra väljer olika vägar är något jag inte kan tänka en längre tid, om dom känner att deras tid med turnéer och liknande är över så är det så. Min inställning är att allting fungerar så länge man planerar och löser saker på hemmaplan, är ärlig & lojal. Man behöver inte ge upp allt för ett jobb eller ett förhållande som så många har gjort. Vissa slänger bort sitt liv trots att det alltid går att ordna.

För en tid sedan försvann din kreativitet, vilket måste ha efterlämnat ett stort tomrum. Vad gjorde du för att den skulle komma tillbaka?

– Under den tiden så nådde jag en punkt, då jag istället försökte använda mig av det och skriva mig ur det. Så klart tog det ett tag, men jag visste att det skulle lösa sig självt bara jag red ut stormen. Saken är den att planerar du för mycket så blir det bara värre, kreativitet ska återvända naturligt.  När det var bäcksvart, en mörk period helt enkelt så fanns det inget annat att göra och resultat blev i sin tur en låt som symboliserar hur jag kom tillbaka i livet (As I Ascend). Alla album som har släppts är symboliska för olika saker, så det är klart att minnen kommer tillbaka när vi spelar gamla låtar. Men jag hatar att titta tillbaka i tiden, det finns ingen anledning och för sällan med sig något gott. Istället är det bättre att stänga dörren och kliva in i ett nytt kapitel, det är vad vi gör med varje skiva och vad jag försöker göra i livet. Dom senaste två skivorna har jag mestadels skrivit själv i min hemmastudio, med övriga medlemmars input såklart. Och senaste albumet ”Where Shadows Forever Reign” var den första sedan albumet ”The Secrets Of The Black Arts” där jag även var delaktig i att arrangera både text och sång. Jag och vår sångare Heljarmadr arbetade tight på den biten, vilket fungerade sjukt bra. För mig var det dessutom viktigt att texterna till låtarna symboliserade det som fanns i mina tankar när de skrevs, samtidigt som Heljarmdr kom med egna åsikter och idéer, satte ord & bearbetade allt på sitt sätt, något han gjorde utomordentligt bra!

En återkommande beskrivning av Dark Funeral är benämningen The Infeffable Kings Of Black Metal. Ökar det pressen på att leverera varje gång ni uppträder eller möter fans?

– Just det är något som har blivit som en ”Tag” på bandet, vi måste ju leverera både för vår egen skull men även fansens. Pressen är alltid närvarande, främst för att jag alltid sätter det på mig själv. Som jag sa tidigare, så är det fansen som beslutar om låtarna håller eller inte, vi gör det som vi gör och det blir som det blir. Att medlemmarna i Dark Funeral alltid pushar varandra, men även sig själv till max har gjort att det hittills har gått väldigt bra för oss. Du kan inte tro att din karriär kommer bli lyckad om du har inställningen att nu ska jag spela i ett känt band. Då brukar jag tala om att de kan lägga ner direkt, för då är man dömd att misslyckas. Den skolan jag är upplärd i är annorlunda, då lärde man sig att endast hårt arbete lönar sig, och att sen bara låta saker hända. När jag började spela hade jag aldrig en tanke på att spela in en skiva eller för den delen turnera, det var spelandet i sig som var det väsentliga. Sen blev det bara som det blev…

Du är något tillbakadragen, samtidigt som du är väldigt öppen. Hur hemma känner du dig i den här världen där mycket kontakt med fansen är en stor del?

– Vi uppskattar alla våra fans otroligt mycket, men jag känner mig inte hemma i den situationen när folk kommer fram för att jag spelar gitarr. Rob Halford eller Ozzy Osbourne är väl det närmsta man kan komma om man ska benämna någon som kung. Så vad som händer när de är borta och vem som ska fylla tomrummen som efterlämnas vet jag inte, ingen kan fylla deras plats för det kommer aldrig mer finnas någon som dem. Men jag är inte alls på den nivån, hela grejen med fan och idol är något jag inte förstår. Som sagt, jag har inga idoler, men jag tycker dom är två starka personligheter som visar det genom musiken och gör ett bra jobb, men jag lämnar det där.

Dagens musikindustri styrs mycket av pengar och det är svårt att försörja sig på musiken idag. Vad anser du skulle vara en bra lösning på problemen?

– Man måste hitta en lösning som fungerar för både lyssnaren, banden och skivbolagen, för nu är det några stora jättar som köpt in sig överallt, sitter på flera stolar & mjölkar ut så mycket det bara kan. Det vore bättre om man gick tillbaka till strukturen som fanns på 1980-talet, då gjorde man affärer direkt med skivbutikerna och inte med en massa mellanhänder. Aktörerna måste dämpas ner, för dom skjuter sig själva i ryggen när dom inte inser hur viktiga banden är och det är vi som har makten.  Än idag kan jag undra om någon kommer på våra gig, för jag blir som sagt aldrig nöjd, ska vi alltid förbättra oss och trots att scenerna som vi spelar på blir större, finns det alltid utrymme för något mer.

Kan det ibland bli för mycket med pressen och behovet av att utvecklas, så till en grad att du inte vill fortsätta?

– Ena sekunden så tycker man att allt kan dra åt helvete, nu är jag så trött på den här skiten (skratt) och sedan är det den andra sidan. Den som undrar vad fan jag ska göra istället, så nej det är bara att fortsätta för nu har detta varit en stor del av livet så länge. Jag älskar ändå det här livet och musik, men alla har perioder där man känner att fuck it. Jag skulle dock vilja hitta en kreativ & inspirerande sidosyssla, ett till jobb dvs, kanske inom andra delar av musikbranschen där mina 25 år av erfarenhet kan vara till nytta. Det är ju bra att hålla sig sysselsatt då man inte är på turné.

Du nämnde tidigare att musiken är ditt uttryck och att det är viktigt för dig att få ut allt du känner. Kan man verkligen göra det genom ett riff?

– Ja det tycker jag, bakom varje riff ligger en stor mängd arbete, för det ska symbolisera en känsla som har varit. Det är fröet till just det riffet och även om det utvecklas och byggs upp under tidens gång, så är det fortfarande samma känsla som jag hade i början. Eftersom att jag är helt självlärd så vet jag inte vad tonerna eller ackorden heter, allt är skrivet på gehör.

Trots att du aldrig kan bli nöjd så måste det väl finnas mål för bandet?

– Jag sätter inte upp mål, det handlar bara om att förbättra för min del. Alla vill ju ha bättre förutsättningar eller möjligheter till en bra turné, men att sätta upp mål innebär att man låser sig. Då är det bättre att bara köra på och försöka ta sig framåt hela tiden. Tänk själv, du sätter upp ett mål och sedan när du uppnått det, då måste det ju bli väldigt tomt efteråt eller hur? Att istället sätta ett mål som är så jävla långt bort att du inte ens ser det, är i så fall mycket bättre, säger Lord Ahriman med ett skratt.

När intervjun avslutas har vi dragit över med tjugo minuter, ett samtal som hade kunnat fortsätta i flera timmar. För även om man tror att det är omöjligt att få se vem Lord Ahriman, eller Mikael Svanberg egentligen är, så visar det sig vara mindre komplicerat än vad man kan tro. Lord Ahriman är ett bra exempel på en djup och extremt intelligent person, som har hittat sin väg genom livet och i hans fall visade det sig vara black metal. En genre som trots sitt mörker, tolkas av talangfulla musiker som trots natten dom bär inom sig har en glimt i ögat.

SKRIBENT: Gabi Mattsson (gabi.mattsson@rockbladet.se)
INTERVJU: Lord Ahriman


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK