W.A.S.P på Fryshuset

Med flertalet slutsålda konserter för W.A.S.P med ”Re-Idolized: The 25th Anniversary of The Crimson Idol” va även kvällens spelning fullpackad, tillsammans med Eleine Bjöd Blackie Lawless på en ordentlig mängd nostalgi.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons

Eleine

Spänningen i lokalen är hög redan innan Eleine kliver på scen. Gitarristen och sångaren Rikard Ekberg styr återigen åhörarna med en musikalisk järnhand från början till slut och hans bestialiska sång är uteslutande en perfekt kontrast till Eleines ljusare. En underskön drottning som dansar över scenen och öppnar ridåerna till en värld där varken sorg, smärta eller mörker existerar, melodiernas grymhet till trots. David Eriksson på trummor utnyttjar sin kapacitet till fullo och håller takten i sådan fin balans att dom klassiska slingorna från keyboarden, formade av fängslande Sebastian Berglund. En musiker som spelar med sådan precision att han färgar med sin egen musik, utan att ta över. Andreas Mårtensson har från första spelningen för ett år sedan imponerat stort och fortsätter på samma sätt. Medlemmarna i Eleine är perfektionister ut i fingerspetsarna och deras show vävs samman med musiken genom något som inte kan beskrivas med ord. Break Take Live och Death Incarnate samt nya singeln Hell Moon (We Shall Never Die) visar såväl äldre fans som nyare att bandet aldrig slutar att överraska. Musik smidd av underjordiska ängar är exakt vad själarna denna kvällen behöver och även om den snabbt torkas bort, tycker jag mig se en tår i mannens öga som står snett bakom mig. Varje detalj är genomtänkt och när dom guldiga vingarna smyger sig fram under Break Take Live kastas jag tillbaka till sommaren 2016. Vissa minnen försvinner aldrig och styrkan fylls på, för musik är livets bränsle och svaret på det är Eleine.

BETYG:

 

W.A.S.P Nation

Stora skärmar på scenen återskapar genom röst, musik och bilder historien om Jonathan under tiden som bandet kliver ut på scenen. Även för en härdad journalist är det svårt stundtals svårt att inte lyssna med nostalgiska öron. Även om Blackie Lawless är en av dom får artister som fortfarande har samma höga kvalitet på sin röst kvar, så visar det vita ljuset upp en annan bild av sångaren än det döljande mörkt blå. Mike Duda är något sen upp på scenen och anländer någon minuter efter Blackie, men det glöms bort snabbt. Doug Blair är nästan som ett bevittna ett barn som äntligen får springa av sig, hans samhörighet med både gitarren och scenen är så stark, att den lyser nästan lika starkt som strålkastaren vars sken sveper sig om honom. The Titanic Overture inleder och följs snabbt av det bästa från The Crimson Idol, The Invisible Boy väcker starka känslor och luften blir tung av energierna som samlas från publiken. Chainsaw Charlie (Murders In The New Morgue) är en låt som fungerar vissa gånger, andra inte.

Men denna kvällen är uppbyggd på nostalgi och glädjen hos mannen bredvid mig, som verkar kunna varje textrad utantill smittar av sig. The Gyspy Meets A Boy väcker starka känsla, som om det var ens inre strängar Doug lät melodierna födas fram på. Doctor Rockter är en brutal verklighet och något gammalt groll verkar ge glöd åt Blackies röst som blir hårdare och nyper tag. I Am One är ett annat spår som säger mer än vad själva musiken och texten tillsammans kan, trots att låtarna har 25 år på nacken, så är det lika rått och äkta som det var när mamma spelade dom för mig första gången. Som ett glittrande klister fäster sig orden på en och återspeglar ens hemligheter. The idol är och kommer alltid vara det spåret, namnen som kan räknas upp i anslutning till det svävar förbi. Men man behöver inte vara musiker för att förstå hur det är att känna sig mer än ensam och isolerad, trots man omgärdas av folk. Hold on to my heart är det näst sista spåret från den legendariska LPn och följs upp av The Great Misconceptions Of Me. Hold On To My heart låter precis som den spelades upp från LPn, allt finns kvar och ändå inte. För som Blackie själv beskrev det, så är inget på albumet vad det framstår vid första ögonblicket. Allt är en symbol för något annat och det är exakt vad W.A.S.P förmedlar denna kvällen. Dougs solon är lika ömt vårdade som den mest ömtåliga not och hans fingrar glider över halsen på gitarren som om det vore hans älskade. Blackie må tillbringa rätt mycket tid vid trummorna, med ryggen mot publiken  men han levererar ändå. Vid denna tidpunkt är det nästan förväntat att låta kontakten med ens livsverk ta över och låta den med publiken istället försvinna in i röken som döljer scenen.

Spelningen avslutas med bland annat Wild Child från The Last Commander-albumet, men tyvärr är det ett misstag. Ett album som The Crimson Idol förtjänar varje ögonblick i strålkastarns mjuka sken, ett album som inte är vad det verkar, och ändå är det. Att stå framför en scen och se ett band som W.A.S.P uppträda är både underbart och bitterljuvt. För deras dagar är räknade och det finns ingen ersättare, dom var pionjärer som tänjde på gränserna till att inga längre fanns kvar att tänja. Deras energi var denna kvällen som tur var på topp, trots att Blackie som vid varje spelning jag bevittnat under dom senaste tre åren bar samma vita fransiga stövlar, tights och baskettröja. Deras ansikten må ha åldrats, men om vi alla blundar och bara lyssnar, då är vi alla unga igen på nytt och får ta del av det som finns kvar från den tiden då musiken var rå, ärlig och fruktad på ett helt annat sätt. 

BETYG:

 

SKRIBENT: Gabi Mattsson (gabi.mattsson@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Jimmie Sonelius (Jimmie.sonelius@rockbladet.se)
KONSERT: W.A.S.P & Eleine
ARENA: Fryshuset/Arenan – Stockholm
DATUM: 2017-09-26


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar