Jamie Anderson – Om det inte är äkta, så syns det

På scenen springer han runt i svart smink och ber folk att spotta på honom. Men bakom den fasaden gömmer sig en ödmjuk musiker som inte ser sig själv som en rockstjärna. Rockbladet har ringt upp Sisters sångare Jamie Andersson för att prata om musikaliska trender och rockstjärnor.

Annons
Annons

Det är fredagskväll när Jamie ringer upp för vår intervju. För ett år sedan stod vi framför deras van på Gefle Metal Festival och pratade om kommande albumet STAND UP, FORWARD, MARCH, denna kvällen är däremot både miljö och samtalsämnen annorlunda.

Ni uppträdde på Summer Breeze för bara en vecka sedan. Hur gör man som musiker för att få kontakt med publiken på så stora spelningar, men även dom mindre?

– Jag har alltid tyckt att när man uppträder, då är det viktigt att man bjuder på en show för publiken märker om du ger allt eller inget. Sättet artisten för sig på smittar av sig på publiken och då går även dom loss ännu mer. Nu spelar vi inom en viss genre där man oftast släpper loss ordentligt, för det tillhör och då ska det vara röj och kaos. Men det spelar ingen roll om scenen är stor eller liten, eller hur mycket folk det är, jag är alltid där och då och gör det bästa av situationen. Om det är 40 personer som kommer på ett litet klubb-gig eller flera tusen på en festival är inte relevant, dom ska alla få valuta för sina pengar och Sister ska vara precis lika bra oavsett scen, anser Jamie Anderson, sångare i Sister.

Dom som har sett Sister uppträda är förmodligen inte sena att hålla med, när Jamie står på scenen är det verkligen kaos och röj som gäller, speciellt på scenen. Sekunderna som han står still är lätt räknade och mickens stativ får ofta veta att det lever.

När man träffar dig utanför scenen så kan du framstå som lite blyg, hur gör du för att bli så bekväm och framåt som du är på scenen?

– Vissa personer har det i sig, man går in i en viss roll och dom som säger tvärtom ljuger, för det gör alla musiker. Du ska ju visa upp dig själv och ditt band, det som Sister gör på scen är något som vi kan stå för. Men det hände faktiskt förra veckan att det kom fram en på backstage området och sa att det var stor skillnad på vem jag var på scen och innan. Många har ofta en bild av hur man är som person, att det är samma killar på scen som av, men det stämmer ju inte.  Eller jo, vi är ju samma personer men det är olika sidor av oss som visas upp. Jag skulle aldrig gå ut och skrika på backstage området eller be folk på stan att spotta på mig.

Vänta nu, spotta på dig?

– Det brukar jag köra med när vi ska spela Spit On Me, det är en del av showen och jag står för det till 100 procent.  Om det inte är äkta så syns det, att göra något bara för att det gynnar ens framgång eller att anpassa sin musikstil eller image bara för att det kanske är inne just då är bara fel. Sister är inte ett så komplicerat band, i grund och botten är vi bara fyra grabbar som älskar musik och åker ut för att spela rock n roll. Saken är den att när man väl står på scen, då tappar man uppfattning om tiden, du kan ha stått där i en timme eller bara tio sekunder, kicken som kommer suddar ut alla sådana perspektiv. 

Alla börjar ju någonstans, minns du första gången du stod på en scen?

– Jo det kommer jag ihåg, det var med ett skolband som jag och tre andra killar hade startat innan Sister. Vi spelade på skolan och så fick vi en spelning på Pinnen, det är ett kultställe kan man säga i Nässjö, men det var nog mer drag där på1980-talet än när vi spelade där. Det var nog 2004 eller 2005 och det var ju så jävla stort tyckte vi då, så när dagen kom och spelningen skulle äga rum åker vi dit, jätte peppade så klart och det visade sig vara en special spelning. Och det var kanske tio personer i publiken, men då var man ju också tusen gånger mer rockstjärna än nu enligt sig själv.

Är inte ordet rockstjärna lite av en myt i dagens läge, jag menar det är ju inte så att man hör om musiker som kastar ut tv-apparater och lever rövare på samma sätt idag?

– Jag vill inte låta negativ, men rockstjärnan föds inte längre, så klart att dom gamla rävarna som var stora på 1960-talet fram till 1980-talet är rockstjärnor. För mig är Lemmy Kilmister, Ozzy Osbourne och Vince Neil fortfarande det, men hypen idag är annorlunda än det var då. Visst finns det band idag som verkligen slår stenhårt, men det är ett på miljonen. Saken är den att ju större framgång man har, desto grönare ser gräset ut att vara på andra sidan och desto mer vill man ha. Då blir det oftast så att man ser sig själv mindre som rockstjärna. Jag minns när vi startade Sister, målet då var att bli det största bandet i Jönköping och då fanns det några äldre band som hade spelat i Tyskland som vi ansåg var riktigt stora, för dom hade ju spelat utomlands. Men ens perspektiv utvidgas hela tiden, när skivkontraktet kom och alla grymma turnéer så försvinner den bilden lite. Jag tycker nog att dom som anser sig vara rockstjärnor borde jobba lite med sina egon, för dom är lite för stora i så fall. 

Tror du att genren i sig kommer att utvecklas på sådant sätt, att det vi en gång såg som hårdrock och rock till slut kommer försvinna och ersättas av något annat? Ni har ju en del i Endangered Species där man ser en skylt där det står ”Please Save Rock N Roll”

– Hårdrocken överlag kommer aldrig dö, jag är helt övertygad om att den kommer finnas kvar. När vi var yngre så var det band som Twisted Sister, WASP och Mötley Crue som inspirerade oss att bli musiker. Ungdomar kommer med all sannolikhet sitta precis som vi gjorde om 10-20 år och kanske se samma videor, men även nya och tänka samma sak. Jag har sagt det i många intervjuer, men det är det hårda klimatet som gjort branschen så tuff, som dödar rocken. Något som jag kan förstå är att många bra band och musiker lägger ner, bara för att det är så. Samtidigt så får man otroligt mycket tillbaka när man spelar, men det finns extremt mycket bra band idag.

Musik idag är väldigt tillgängligt och många kan spela in hemma, är det något som också påverkar?

– Ja, du kan ha ett band, ett så kallat internetband med jättemånga views och likes på en schysst video. Och detta utan att ha spelat live mer än kanske tre gånger Sedan har du dom banden som är ute och spelar 200 dagar om året och inte har lika mycket likes, då kan inte dom bygga upp samma typ av hype som egentligen inte existerar på samma sätt. Det är något som är positivt i en mening och negativt i en annan, hur lätt det är idag att få tag i så mycket musik. Så klart att det fanns många band även förr i tiden som aldrig fick chansen, och dom som fick det efterlängtade skivkontraktet fick också stämpeln som lyckade, bara för att dom får släpa en skiva. Idag är behovet av skivbolag inte lika stort och det gör att fler slåss om samma sak. Och intäkten som skivförsäljningen innebar försvann för 30 år sedan, mycket beror på att skivhandeln upphört.

Men vinyler är ju trendigt igen och den försäljningen går stadigt uppåt. Tror du att vi är tillbaka till en tid då man ersätter cd-skivan med vinyl? För en cd är ju bara en plastbit, medan en vinyl är så mycket mer.

– Ja, vinyl är en fysisk grej som du kan ta på, men när man köper en skiva eller streamer den som många gör idag, då går man miste om så mycket. Köper du en vinyl så kan du sitta och titta på den i timmar och det låter bättre än allt annat.  En Lp är mer äkta, men det krävs också att man verkligen gillar bandet för att köpa vinylen. Förr så köpte man skivor för att en eller två låtar var bra och då började man per automatik gilla bandet, idag är det så att man hör kanske en bra låt och då är det Spotify man kör med. Musik är alldeles för billigt idag, vilket är ganska konstigt när man tänker på det, att så många verk och timmar som artister lagt ner och låta någon ta del av det för en hundring eller inte något alls. Teknikens framgång är något som musikbranschen och alla i den måste anpassa sig till, det går inte att klaga utan man måste anpassa sig för det är så framtiden ser ut. 

Om vi går tillbaka till ämnet att inspireras av dom musiker man beundrar, hur känner du inför det faktum att någon just i detta nu ser en av era videor och kanske inspireras till att startar ett band?

– Den tanken är helt fantastisk, även om jag inte tänker så själv. Vi pratade ju om rockstjärnan och den stämpeln, men jag tycker det är kul att träffa folk som uppskattar det vi gör. Alla i bandet blir ju berörda av det och att vara ödmjuk mot våra fans är av yttersta vikt. Men jag har svårt att ta in att någon ser på mig, som jag gör med Paul Stanley eller Dee Snyder. Några gånger har det hänt att personer skickat mail och berättat att dom startat band efter att ha inspirerats av oss. Och det är bara att köra tycker jag, man ska göra det man vill göra och det som gör att någon mår bra, oavsett vad andra tycker och tänker. Alldeles för många band taggar ner på musik och gig, på grund av uppoffringarna och att det kanske inte täcker upp som en vanlig heltidslön gör. Desto äldre man blir, desto mer förändras livet och jag tycker att man ska få välja själv.​

Jamies sista mening sägs med en hård ton med en stark underton av envishet. En sak som blir mer och mer tydlig under intervjun, är att Sister har fått kämpa hårt och inte bara mot det hårda klimatet som präglar musikbranschen idag, utan även mot samhällets norm.

Sister grundades när du var tonåring och började på små klubbar, idag står du framför tusentals personer på stora festivaler. Har utvecklingen gått i den takt att du faktiskt hunnit med och kan förstå hur långt ni har kommit?

– Om någon hade sagt till mig att jag skulle ha åstadkommit allt detta innan jag fyllt trettio, när jag var med i skolbandet så hade jag förmodligen sagt till mig själv: Fan jag lyckades och blev en rockstjärna, fan vad coolt. Men när man är mitt i allt, vilket även är positivt så vill man samtidigt bara ha mer. Att som 22-åring gå upp på Sonisphere och spela innan dom stora monsterbanden gjorde ett stort avtryck, det var verkligen en ”fan det här är helt sjukt”-känsla. Men balansen är svår, för det finns så många band som inte får vad dom förtjänar och Sister förtjänar dom gig vi får, men samtidigt så får man inte glömma att vi är ett av alla dom banden som sliter. För mig är det viktigt att alltid påminnas om att uppskatta vad som ges och det man gör.

Du och Cari har grundat ett eget, oberoende klädmärke som ni kallar för Deadfashion Industries. Är det ditt sätt att utveckla fler kreativa sidor som du besitter?

– Nej, vi var trötta på att jobba (skratt). Jag skämtar bara, saken är den att vi kände båda två att verksamheten med Sister är något som går framåt och vi har bra koll på den. Så då är det lättare att ha något vid sidan av och vi tycker att det är svinkallt med coola t-shirts som inte bara består av det vanliga bandtrycket. Om man håller tillbaka och inte vågar testa, så kommer man bara att ångra sig sedan.

Ert senaste album STAND UP, FORWARD, MARCH dröjde två år, kommer det dröja lika länge innan nästa album släpps?

– Kanske, kanske inte. Vi har material att börja arbeta med, samtidigt så vet vi av erfarenhet att det blir bara pannkaka av allt om det stressas fram. Som band är det viktigt att kunna och våga känna att nu är vi redo, nu kan vi börja skriva och låta det ta den tiden det tar. Det är så lätt att överarbeta och förstöra ett band genom att tacka ja till allting och köra på rakt fram. En grundregel som vi håller hårt på, det är att det som man tyckte lät bra först, är det som ska poleras tills att det blir ännu bättre. Gör man om en idé helt från grunden så blir det oftast inget bra alls. Men det blir först efter sommaren som vi kommer börja ta tag i det nya albumet, under hösten har vi lite spelningar bokade, bland annat The Finnish Invasion med ett annat svenskt band, Strykenine och finska Shiraz Lane och Santa Cruz.

Skribent: Gabi Mattsson (gabi.mattsson@rockbladet.se)
Foto: Press


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar