Papa Roach – Ni är bandet som får oss att lyfta

I samma sekund som det svarta skynket faller ner startar det som kom att bli en av årets bästa spelningar. Jacoby Shaddix är en frontman som få kan mäta sig med, så även denna kväll.

Hans brutala dans i takt med Getting Away With Murder och de tunga bastonerna som får publiken att hypnotiserat följa varje ton. Lukten av svett blandas med förväntning och människor börjar trycka sig framåt, för att komma så nära bandet som möjligt.  Gitarristen Jerry Horton gör sitt bästa för att hänga med i Jacobys hyperaktiva tempo, medan basisten Tobin Esperance försvinner rakt in i energin som utsöndras från publiken och omvandlar den till musik. Trummisen Tony Palermo styr bandet bra, men fokus ligger ofrånkomligt på frontmannen. Live versionen av Between Angels And Insects är bättre än förväntat, likaså Face Everything And Rise. Stundtals tar Tobin upp basen och håller den upprätt, som om det vore något nytt och ovärderligt han håller i sina händer och vaggar den i symfonin med melodierna. Born For Greatness är mer våldsam live och dess mjukare partier är lite rivigare, allt avslutas med ett sanningens ord och publiken blir än mer upphetsad, värmen som utsöndras från alla kroppar skapar ett visst inre kaos som byggs på av musikens tempo. Mobiler skymmer stundtals sikten, men för den som dansar och försvinner rakt in i det ljusblå skenet gör det varken från eller till. She Loves Me Not är en av de mest spelade låtarna och ett säkert kort, Jerry må stå en bit ifrån mikrofonen och fokusera på att låta fingrarna löpa över strängarna, men detta stoppar honom inte från att sjunga med och få med sig publiken. Ett mindre trevligt inslag är Jacobys konstanta spottande, som tur var hamnar det varken på säkerhetspersonalen eller fotograferna i diket.

När Scars spelas är det uppenbart att refrängen ”I tear my heart open, I sew myself shut” väcker minnen till liv hos fler än musikerna själva. De flesta i kvällens församling verkar kunna känna den vassa knivens egg och varje ton hotar att slita ut våra hjärtan. Periscope är en av dom nyare skapelserna och framförs med slutna ögon av Jacoby, resterande medlemmar verkar ha en egen koppling till låten. Tobin dansar sin vals med håret hängandes för ögonen och Jerry spelar för publiken på balkongen.  Bakom honom är en talangfull keyboardist/gitarrist placerad, även om namnet presenteras är det inget man lägger på minnet och han försvinner in i bakgrunden. Trots avsaknaden av Skylar Grey, lyckas musikerna tillsammans fylla det tomrummet och låter instrumenten sjunga sina egna versioner, som smälter samman fint med sången. Gravity är utan tvekan kvällens bästa låt, Jerrys känslosamma backup sång river tag ordentligt och får ryggraden att vibrera av rysningar. Den tragiska historien som får liv gång på gång, grabbar tag ordentligt. Känslostormarna och energierna som utbyts mellan personerna på scenen och de framför, skapar en atmosfär som saknar gravitation och vi lyfter allihopa tillsammans. Mot slutet av Traumatic, som verkligen blir mer och mer traumatiskt desto snabbare spasmerna som skakar om Jacobys kropp blir, förvandlas hela Klubben till en slags sagostund och vi alla hukar oss ner tillsammans med Jacoby, i samma ögonblick han ger signalen reser sig havet av människor som en och förvandlas till en orubblig storm. Som vanligt lyckas han egga upp publiken till den punkt, då en mosh pit är oundviklig, dock är den en snällare version av de vanliga. I en av de korta pauserna delas en energidryck mellan sångaren och mannen på plattformen, ett roligt inslag är att man ser hur drycken påverkar Jacboy som spärrar upp ögonen och måste hindra sig själv från att springa rakt ut. Men det är inte direkt så att den energiska frontmannen behöver drycken, ingen av medlemmarna i Papa Roach saknar den minsta lilla gnutta energi. Snarare är det som att åskådarna och bandet laddar varandra med mer och mer energi, ju längre in i spelningen vi kommer.

Att sammanfatta kvällen är svårt, för när du är mitt i det så försvinner precis allt runt om kring och detaljer väver trådar som är obrytbara. Men en sak är säker och det är att kvällens spelning på klubben slår Guns N´ Roses på Friends Arena med hästlängder. Musikernas närvaro på scenen, ljusets sätt att ta musiken och förhöja dess magi, Jacobys energi, Jerrys undersköna backup sång, Tobins sjungande bastoner och Tonys känsla för både takt och melodi är ren perfektion musikaliskt sätt. Tar man med publiken i denna beräkningen, deras kärlek till musikerna som lyser i takt med scenljuset och deras sätt att sträcka upp händerna mot en rymd utan slut, är en miljö man inte vill ryckas ifrån. Mitt fjortonåriga jag skriker av glädje inombords, men mitt tjugoåtta-åriga jag skriker högre. 

Papa Roach:

Blindside:

BETYG:

SKRIBENT: Gabi Mattsson (gabi.mattsson@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Jimmie Sonelius (jimmie.sonelius@rockbladet.se)
KONSERT: Papa Roach
ARENA: Klubben, Stockholm
DATUM: 2017-10-24
BÄSTA LÅTEN: Gravity
BÄSTA MINNET: Hela spelningen


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar