The Hawkins – Aint Rock N Roll – Dussinvara med möjlighet till en lovande framtid

The Hawkins har under flera år kämpat sig framåt i musikbranschen. Nu har det resulterat i debutalbumet "Aint Rock N Roll" som lämnar en del i övrigt att önska. 

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons

Arbogabandet släppte i våras singeln "Fuck you all, Im out of here", en låt som skrevs i samband med EU och riksdagsvalet 2014 och som enligt dem själva handlar om fascismens framfart i Europa. Singeln kändes som en klassisk punkdänga och när man hörde textrader som "I never thought we´d see this hell but the numbers speak for themselves" samt "They say their thoughts are fresh and new like 19-fucking-32" kändes det som att The Hawkins kunde erbjuda något till alla som saknat Ebba Grön och deras revoultionära upphöjda långfingrar. 

Vanligtvis är jag svag för band vars låtar är aggressiva, samtida och kritiska mot samhällssordningen. En av tjusningarna med rockmusik överlag är att det inte är sockersöta låtar som enbart innehåller lallande och polerade kärlekshistorier, utan att det faktiskt sjunger om de mer mörka och vemodiga aspekterna i vardagen. "Aint Rock N Roll" borde utifrån dessa villkor vara en platta precis i min smak. Men det blir för mycket av det "goda". 

Låtmaterialet är i grunden ambitiöst. Förutom "Fuck you all, Im out of here", så finns låtar som "Perfect Son" där vi hör historien om en pojke som känner att han aldrig blir den perfekta sonen och dängan "Rat Race" som beskriver hur man stärks av sina motgångar. Dessa nämnda tre tillhör plattans bättre spår och de kommer framförallt till sin rätt när du lyssnar på de åtskilda, en åt gången, en i taget. Låtarna må ha en del gemensamt med varandra men de fungerar på egna ben. 

Men i albumformat drunknar dessvärre (nästan) samtliga låtar i varandra. Som redan sagts, det blir för mycket av det "goda". All respekt till att The Hawkins faktiskt vill låta såhär, Full förståelse för att de vill bjuda på aggressiv punk med betydelsefulla texter. Men variation hade behövts på det här albumet. Nu låter majoriteten av låtarna som varandras tvillingar och även de låtar som egentligen är bra försvinner i mängden. Detta gör att albumet utvecklar sig till något av en dussinvara. Det är något vi hört förut och det blir förutsägbart.

Trots att debutalbumet då i sin helhet lämnar en del i övrigt att önska så finns dock ett utropstecken här. Nämligen albumets sista låt, "Will and Testament". Här visar plötsligt The Hawkins upp en annan sida. De klassiska punkelementen är kvar och blir som tydligast i takt med låtens stegring, men både intro, outro och bryggan visar upp en annan musikalisk sida av myntet. En mer lugn och stämningsfull där lyssnaren omfamnas och bara kan svepas med i den känslosamma sången och låta musiken tala för sig själv innan refrängen exploderar i ett punkigt inferno. Det är något med "Will and Testament" som griper tag. Att just albumets sista låt därmed också blir den bästa eldar genast på fantasin om vad nästa album kan innehålla. Och det är ett gott tecken. En halvdan debut öppnar trots allt upp för en lovande framtid. 

 

SKRIBENT: André Millom (andre.millom@rockbladet.se)
BAND: The Hawkins
ALBUM: "Aint Rock N Roll"
RELEASEDATUM: 2017-10-06
SKIVBOLAG: GAIN / SONY Music
BÄSTA LÅTEN: "Will and Testament".

 

BANDFAKTA – THE HAWKINS

MEDLEMMAR:
Johannes Carlsson
: Sång och gitarr
Mikael Thunborg: Gitarr
Albin Grill: Trummor
Martin Larsson: Bas​

| FACEBOOK | SPOTIFY |


Foto: Rikard Lantz

 


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar