Then Comes Silence frontman Alex Svensson – Giftet måste vara igång hela tiden

Metaforer och en förkärlek till det som är klassiskt säger en hel del om frontmannen Axel Svensson, sångaren i Then Comes Silence. Fjärde albumet Blood har precis släppts och ger utrymme för ett nytt sound. Men när det kommer till att välja ett gift, är valet vad det alltid har varit.

Annons
Annons

Det är vida känt att ni hämtar inspiration från bland annat skräck, punk och pop, men hur omvandlar man det till musik?

– Egentligen beror det på vilken medlem det gäller, alla är olika och på olika nivåer av skalan, personligen hämtar jag främst inspiration från gamla skräckfilmer. Främst från 1970-talet eftersom det var en bra period, man använde sig inte så mycket av special effekter, utan förlitade sig på bra manus istället för jättestora budgets. Jag tycker skådespelarna förvaltades bra, det var kanske inte alltid var dom vassaste men resultatet blev ändå alltid bra. The Shining är ett bra exempel på en bra film som skapades med små medel.

Är det något som du tar med dig in i studion, att använda dig av små medel?

– Nu arbetar vi definitivt mer avskalat och har ett bra sound som för budskapet vidare. Eftersom att inte jag producerade denna gången, utan vi tog in Tom Von Hersch. Om jag hade stått bakom rodret så hade den låtit för likt föregående. På den tidigare skivan upptäckte vi hur vi ville att våra nya låtar skulle produceras, nu har vi inte lika mycket över dubbade gitarrer och lager på lager, snarare är det så att vi har backat tillbaka rocken lite, bara låtit det vara rock helt enkelt. Sedan är Tom en väldigt klassisk producent, han får bandet att känna sig speciellt och ger bra direktiv, vilket gjorde att vi levererade. Utan att tveka, så var det en trygghet från start och han är väldigt stabil, vilket gjorde att vi höll en plan.

Vad gällande arbetet med Blood skiljer sig från arbetet med föregående skivor?

– I och med att vi tog in Tom Von Hersch så var lösningarna annorlunda, för att nämna något. Om det hade varit jag, så hade samma lösningar använts som alltid om jag hade kört fast. Men det var skönt att lämna ifrån sig rodret, för han hade så mycket ideér om vad man kunde göra och det var en skön känsla. Som när han ändrade en textrad eller klippte på ett annat sätt, det gav mig möjligheten att fokusera mer på att bara vara sångaren eller bara vara basisten. Vi jobbade utifrån demos som var ganska tydliga, alla fick lyssna även Tom för att veta vilket håll jag ville dra åt. Så jag var ganska transparent genom hela processen och det var en okomplicerad inspelning. Förarbetet var grundligt, lite som på en filminspelning när allt är förberett med rätt människor på rätt plats. Inspelningen tog sammanlagt fyra dagar och då spelade vi in live, för det är det bästa sättet att göra en skiva på. Då trycker det på en nerv så att säga, skärpan är högre när alla står i samma rum och det blir lite som en konsert.

Du sa fokus på att vara antingen sångare eller basist, är du inte båda samtidigt?

– Om du lyssnar mycket på postpunk som Sisters Of Mercy eller The Cure, så märker du att baserna sjunger på att annat sätt, mer melodiskt. Ser man tillbaka på 1980-talet så var basen väldigt viktig, men det är inte den skolan som jag gick. Min skola var Cliff Williams och AC/DC, för det går att både sjunga till det, samtidigt som det skapar en betongliknande grund att luta sig mot. För då kan jag sjunga i lugn och ro, utan att behöva tänka så mycket på basen. Sedan vet jag inte om det är basist jag identifierar mig som, mer som låtskrivare och sångare.

Dom två första plattorna, Then Comes Silence och Then Comes Silence II släpptes med ett års mellanrum. Men de senaste två, Nyctophilian och Blood dröjde med två års mellanrum vardera. Varför dröjde det längre med dessa?

– Debutalbumet Then Comes Silence och Then Comes Silence II skrevs nästan samtidigt eftersom att dom hänger ihop. Och på den tiden fanns det också mer tid så arbetet med varje skiva gick snabbare. Men efter andra albumet så började vi diskutera inom bandet om hur vi skulle kunna arbeta med vårt sound, för att göra om det. Man behöver marginal för att kunna testa, därför dröjde album nummer tre och sedan nu när vi är signade av Nuclear Blast så har dom sin plan. Skivan var klar i januari när vi hade vårt möte, men dom ville släppa nu i oktober, berättar Alex med ett skratt.

Under vårt samtal är metaforer och omskrivningar en återkommande faktor, just metaforer är något som Alex använder sig genom hela samtalet och det ger en helt annan klang till hans sätt att prata. Men trots de verbala omskrivningarna, så går det att läsa genom raderna och tonfallen avslöjar en djupare del av Alex personlighet.

Hur mycket av texterna du skriver är uppbyggda på metaforer och hur stor del är Alex?

– Jag är väldigt nostalgisk, på gott och ont vilket i sin tur gör mig väldigt torks på gammal nostalgi. Det kommer fram mycket genom symboler och metaforer, mina texter är inga berättande texter. Jag skulle ju inte direkt beskriva dom som prisvinnande (skratt) och det är inte något som egentligen fungerar i musik. Sedan får andra tycka vad dom vill, gällande det symboliska och huruvida det är ett enkelt knep eller jättebra. Men det klassiska är något jag dras till inom båda mina yrken, speciell när jag tecknar så är det klassiska former eller riktningar, ett symbolspråk som vi har haft i 200 år är rätt skönt att arbeta med.

Jag läste i en tidigare intervju att den tyska publiken hjälpte till att forma Then Comes Silence, under era tidiga år?

– Just där i början, när allt drog igång så var orden goth eller postpunk inget man använde, vi trodde att Then Comes Silence var en del av scenen för skräckrock. I Sverige fanns det inte så många andra band att arbeta tillsammans med, vilket är viktigt tycker jag. Om man samarbetar så blir det en slags klubb, där artister hjälper varandra och skickar kontakter till varandra vilket inte fanns på samma sätt på den tiden. Novatone som var vårt skivbolag då gjorde otroligt mycket för oss, men eftersom ingen av oss riktigt visste inom vilken kategori vi kunde placeras in i, så var det lite trixigt för alla.  Men så när vi kom till Tyskland första gången så förändrades allt, att känna publiken på det sättet och deras respons formade oss. Inspirationen kom till stor del från vad dom pratade om eller gav för respons, det så att säga färgade av sig på hur vi skulle gå vidare. I samma veva började folk sätta dark wave-stämpel på oss och på vissa sätt kanske det var lite av en bekvämlighet. I samband med det så började vi lära känna band från Tyskland, Danmark och Finland, alla hjälper varandra än idag och bjuder in varandra till att spela som förband eller ger varandra viktiga kontakter. Om alla band jobbade för fungerande samarbeten, så skulle till slut alla stå som vinnare efter det långa loppet.

När du tog steget att bli musiker, var det naturligt och hur kändes det att under en viss period kunna leva på det?

– Det har absolut funnits perioder där jag har kunnat försörja mig på det, men samtidigt är det otroligt svårt att veta när dom stunderna kommer. Ibland har jag tur och kan göra ett musikuppdrag som ger en bra inkomst, men man måste vänja sig på ett tidigt stadium att göra många olika saker samtidigt. Privilegiet att få göra musik och samtidigt ha ett annat kreativt yrke inom marmorering, vilket ger ännu fler möjligheter att upptäcka ny musik, eftersom det är min inspiration är något som jag uppskattar.

Är du aldrig rädd för att din kreativitet en dag ska ta slut?

– Ju mer aktiv man är inom något, desto mer levererar man, det är som att gå i trappsteg. Så jag tycker det håller huvudet fräscht, men rädslan för att gå miste om det har aldrig riktigt hänt. Eftersom riktningarna skiftar så hinner jag aldrig tröttna, det är lätt att man gör det om det är samma musik hela tiden, då blir hjärnan nollställd. Då är det bättre att hålla sig bred, jag lyssnar på väldigt mycket bred musik, främst klassiskt och väljer man den klassiska musiken så finns det hur många stigar som helst i den stora skogen. Den går inte ens att jämföra med pop, för till skillnad från den genren, så fortsätter de mer klassiska leden i evighet.

Du skrev en av låtarna under perioden då din far var sjuk, My Bones. Är det inte påfrestande att påminnas om de stunderna som kanske inte var så trevliga, när du står på scenen och texten tar dig tillbaka till dom ögonblicken?

– Den låten, My Bones handlar om oron för min far som då var sjuk, samtidigt som den handlar om mig själv också. Det är plattans nav så att säga, ett centrum mot alla andra låtar som är runt om. När det gäller historierna bakom, så är det klart att det kan vara jobbigt men det är något man får ta. Om man inte tar in känslorna, så är det inget fokus involverat, står du på en scen och sjunger ska man hålla i tråden även där och då, för det gör att man inte tappar bort sig. Att ha något att hänga runt är ganska tryggt.

En av låtarna heter Choose Your Poison, vilket gift väljer du?

– (Skratt) Ja, eftersom jag måste vara aktiv hela tiden, antigen genom att måla eller skriva så är det mitt gift. Jag är en ganska drivande person på många olika sätt, om det inte skulle gå att hålla det på samma nivå så skulle det resultera i en väldigt otäck version av mig själv. Giftet måste hela tiden vara igång.

Det låter nästan som om du flyr från något och samtidigt försöker uppfylla något slags syfte stämmer det?

– Ja så är det garanterat, att prata om till exempel döden är viktigt för mig och att vara förberedd på den istället för att skjuta den ifrån sig. Vi berörde det tidigare, vad som skulle hända om jag inte gjorde allt detta, men den stigen vill jag inte vandra på. Måleriet och skrivandet är något jag måste fortsätta med, men det finns med all säkerhet frön som inte slagit rot än som kommer fram om jag en dag slutar med det. Så det är väl därför jag gör det, för att hålla mig på samma plats. När det gäller syfte så beror det nog på att jag fruktar den dagen, då jag ligger på någon form av dödsbädd och det inte går snabbt. Något jag absolut inte vill känna, är att jag inte gjorde allt, för mig är det viktigt att kunna säga ”jag gjorde det iallafall” eller ”jag försökte, för jag tog steget”. Just det är något som de flesta säkert kan relatera till, att man ångrar något som man ville göra, men inte gjorde. Det eller att man inte var riktigt schysst mot sig själv.

Skribent: Gabi Mattsson (gabi.mattsson@rockbladet.se)
Foto:
Pressbild av Per Kristiansen


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar