Rock The Boat- En Powermetal kryssning

En kryssning kanske låter som något pensionärer och barnfamiljer ger sig  ut på. Men när United Stage, Silja line och Skrikhult Production har ett finger med i spelet och anordnar en kryssning som osar av powermetal, då finns det bara härliga rockers vart man än vänder sig.

Annons
Annons

Spända av förväntan inför kvällens uppträdanden och speciellt Sonata Arctica ställde vi oss i färjeterminalens vänthall. Tydligen hade jag bytt efternamn utan att veta om det, för på min biljett stod det Gabi Mattsib. Efter en trevlig dialog som resulterade i fler förslag på nytt efternamn med mannen i biljettluckan, var vi redo att kliva ombord på Silja Galaxy. Stämningen var redan då på topp och vi tog snabbt rygg på vad som skulle bli våra grannar under resan, dock såg vi dom inte igen förrän under tillbaka resan. Redan innan båten hunnit lägga ut, ställdes dörrar upp och många förberedde sig för en kväll ute på sjön. När väskorna lämpats av i vår mysiga hytt, letade jag och min fotograf upp vårt sällskap från en annan tidning och begav oss mot buffén. På vägen dit stannade vi till vid Joe´s Place där trubaduren redan var i full gång med allsången och blandningen på låtar ledde till mycket skratt och nostalgi. Om man älskar fisk och skaldjur är buffén ombord ett paradis, är man däremot vegetarian så var utbudet något begränsat, men lika gott för det och ingen behövde lämna buffén hungrig eller törstig. Trots att det var lite glest med folk till skillnad från årets första kryssning, var det många som höll låda och det märktes att många av besökarna var rutinerade kryssningspassagerare. Ett sällskap tyckte jag mig känna igen från sommarens kryssning visar sig inte alls ha varit med på den resan. Något som jag alltid uppskattat med kryssningar är att så många olika människor samlas och alla är i olika åldrar, vilket gör att atmosfären är social och samtidigt trygg. Rockers är ett folk som är sociala och som åker för musikens skull, inte en enda gång blir det stökigt under resan.

LANCER  

Vid första anblick så var det en helt okej miljö och det finns många bra möjligheter för både publik att se och höra bra, men också fotografer att ta bra bilder. Dock var avsaknaden av ett dike något som försvårade, då publiken som ställt sig längst fram redan vid första uppträdandet vägrade ge någon tillgång till bättre fotomöjligheter. Lancer var det första bandet som klev upp på scenen och sin graciösa entre till trots, var dom rena rama sömnpillret. Powermetal ska vara slagkraftig på ett visst sätt och få åhöraren att dras med i en den värld som texterna skapar. Trots att melodierna var på en acceptabel nivå, så var sången för mesig och det hela kändes som en släktträff man bara ville skulle ta slut. Till och med mannen i publiken som tog ton gjorde det bättre än vad Lancers sångare gjorde, det fanns ingen riktig kraft i rösten och det enda som fickkroppen ur balans var båtens frekventa gungande. Sångarens skämt om Martin Timell gav en besk eftersmak och efterföljande kommentarer som skulle inleda andra låtar gjorde att folk hellre gick mot baren än stod kvar framför scenen. Vilket säger en hel del om deras framträdande och namnet på bandet faller snabbt i glömska. 

 

SONATA ARCTICA 

Efter en kort stunds väntan sprang vi tillbaka genom korridoren, efter att ha hämtat luft ute på däck och tog återigen plats framför scenen och lät magin falla ner över oss. Sonata Arctica är ett band med en stark frontman, flertalet gånger vände Tony Kakko sig mot något bara han kunde se och gestikulerade vilt. Blandningen av låtar som Fairytale och Closer to an animal från senaste albumet The Ninth Hour blandades med lite äldre diamanter som Paid in Full, I Have a Right och undersköna Tallulah. När Tony satte sig ner dämpades även ljuset och det som skedde då och där, är anledningen till varför musik är det enda botemedlet i denna giftiga värld. Trots att det är fem medlemmar i bandet, är det Tony och gitarristen Elias Viljanen som drar mest uppmärksamhet till sig. Deras interna skämtande och samspelet mellan dessa två är starkare än med de andra medlemmarna. Henrik Klingenberg imponerar visserligen stort i sitt hanterande av keyboard samt att Tommy Portimo som alltid visade varför han är en trummis av hög klass. Att han har en otrolig kontakt och kommunikation med basisten Pasi Kauppinen gör det ännu bättre musikaliskt. Men ändå så är det Tony och Elias som sticker ut. Konstnärligheten syns lika tydligt som musiken hörs och trots att basen är det som hörs tydligast för oss nere vid scenen, så är det mer än bara ett framträdande som Sonata Arctica bjöd på. Detta är ett band som kan ställas upp exakt vart som helst, även det ödsligaste berg och ändå ha åhörare som lämnar platsen fyllda av något som enbart finska musiker kan framkalla. Ett bevis på detta är familjen på fyra personer som i sin lilla bubbla, delar med sig av upplevelsen till varandra. Ett väldigt fint ögonblick att få vara med om, även på avstånd.

 

DRAGONFORCE 

Kvällens sista framträdande genomfördes av Dragonforce och jag måste erkänna att trots jag förmodligen inte kommer lyssna på dom igen, så är det ett riktigt bra band. Gruppen var bra samspelt, både musikaliskt och som personer, men Herman Li´s konstant förvånade uttryck när han rivit av ett grymt parti och ständiga poserande frätte bort lite av det som gör att det blev bra. Fokuserade man istället på frontmannen Marc Hudson blev det genast mycket bättre. Han har en särskild karisma som gjorde sången mycket mer intressant för varje låt och en röst som låter lika bra i ren sång som growl. Gee Anzalone märktes knappt bakom trummorna, men samarbetet med basisten Frédéric Leclercq, var stabilt. Gitarristen Sam Totman var en underhållande artist på en helt okej nivå, sparkade han inte högt och snurrade runt i små galna cirklar sprang han upp på podiet och lät gitarren stå i centrum. Vadim Pruzhanov bakom keyboard hade lite mer glöd och på ett vågat sätt slängde han in lite snabba techno-bitar, dock inget som drabbade musiken på ett negativt sätt. Något med Marcs sätt att framföra musiken och tolka den så att varje ord får en del av honom i sig, gjorde att det inte blir tråkig. Samtidigt som han tog sig an scenen och publiken, fanns där en glansig blyghet skriven över honom. Han var den sortens frontman som tar plats, men ändå inte. Ljuset gjorde att det kändes som om vi befann oss i en alternativ miljö, mycket inspirerat av rymden och en annan slags verklighet som oftast återkommer i dataspel bidrar till musikens styrka. Där finns som sagt en del av mig som gärna ser dom igen, främst eftersom jag gillade sångarens tolkning av låtarna och hans sätt att hantera den något onyktra publiken på. Men också på grund av den lilla pojken som först satt på sin pappas axlar och sedan vid scenkanten, inte en enda gång tog han ner sin lilla näve utan höjde den i takt med varje trumslag som ljöd och leendet när han fick ett plektrum berörde många. Hans sätt att se på musiken smittade av sig på mig och gjorde upplevelsen otroligt bra. Flertalet rockers gick fram både under och efter spelningen för att slå sin näve mot hans och även ta foton med den lilla kostymklädda stjärnan.

 

DAG 2

Morgonen efter ringde klockan vid åtta i hopp om att se solen gå upp, men vädret hade andra tankar och lät istället en mulen himmel ligger kvar tills frukosten var uppäten. För den som ville fanns det mousserat vin att dricka till frukostmackan, något min bror och fotograf satte stopp för. Frukosten avnjöts med flera koppar kaffe och en otrolig utsikt över havet och flertalet öar, medan både gårdagens uppträdande och den asiatiska musikscenen samt alkoholhaltiga drycker med bands namn på diskuterades. Efter ett andra och tredje besök i taxfree samt presentaffären, där bland annat en Mumin-skål inhandlades beslöt vi oss för att samla krafterna och unnade oss en power nap. Lunchbuffén som intogs efter en seg start efter sovstunden var välbehövlig, för fler än oss. Många var slitna efter gårdagen, dock inte ett sällskap som beställde in både shots och konjak medan dom berättade för hela restaurangen om hur länge dom varit gifta och diverse annat. En sak är säker och det är att man skrattar mycket åt andras berättelser som inte är menade för en att höra under sådana omständigheter. Innan sista bandet Veonity skulle inta scenen hann vi med ytterligare ett besök på Joe's Place och återigen var allsången i full gång, det var nästan lite som att befinna sig på en irländsk pub. Veonity må ha fått den sämre slotten, men deras framträdande var på flera nivåer högre än Lancers. Om ordningen hade varit annorlunda, hade första kvällens uppträdanden varit mer kompatibla och bandet fått den publiken de förtjänade.

VEONITY

Det var och kommer aldrig att bli en lätt uppgift att uppträda inför en publik dagen efter på en kryssning, men sångaren Anders Sköld visade verkligen att det inte spelade någon större roll. Hans driv och go gjorde att fler och fler drog sig närmare publiken och det märktes att låtarna var formade efter hans rösts förmåga. Något som var väldigt olyckligt, var att micken inte var anpassad på en sådan ljudmässig nivå att den hämmade Anders något. Kollberg på trummor är den som drog den mesta uppmärksamheten till sig, håret hängde framför ansiktet och dolde det vilket skapade en mystik kring honom som osade av kraft och styrka. Slagen var noggrant placerade och Kollberg framstod flera gånger som lika mycket krigare som deras inspirationskälla. Samuel Lundström placerade stickande riff och vassa melodier på rätt ställe, bastonerna var tunga och bombastiska vilket gjorde dom mer intressanta än Kristoffer Lidre. Hade han gjort något annat än att variera mellan att posera med ena foten på en avsats och att hänga lite lätt framåtlutad, visat något mer av sig själv genom sitt spelande så hade det ökat nivån på hans uppträdande markant. Sammanfattningsvis så kom inte Veonity till sin fulla rätt, mycket på grund av ljudet men också för att dom inte fick den sortens energi från publiken som musikerna och musiken hade kunnat livnära sig på. Mannen bredvid mig som tar ifrån mig mobilen och läxar upp mig för att jag tydligen koncentrera mig för mycket, lägger sedan armen om mig och drar med mig i en vänskaplig dans.

 

KRYSSNINGEN I SIN HELHET

Efter sista spelningen återvänder vi till vårt nya favoritställe, där även det härliga gänget från lunchen är och får höra fler historier medan vi väntar på att lägga till. När jag inte står framför trubaduren för att höra mer skönsång är det matchen i amerikansk fotboll som underhåller resten av tiden. För det är ju så, har man energi kvar efter en kryssning i musikens tecken så har man antingen hållit tågan uppe med hjälp av alkohol. Har man det inte så är det ett tecken på att tiden på båten varit bättre än bra, ger någon allt av sig själv när ett band står på scenen så orkar man inte mycket mer dagen efter. När båten går i hamn lämnar vi kryssningen med flertalet trevliga minnen och en längtan att kliva på igen. En kryssning som Rock The Boat är bra på flera sätt, gemenskapen är stark bland publiken och känslan av att tillhöra en bra del av musikscenen byggs på. Även om ett av banden utan problem hade kunnat ersättas, var det en bra upplevelse på fler än ett sätt och verkligheten vardagen innebär slår lika hårt som alltid vid återvändandet från en musikalisk upplevelse.

BETYG FÖR KRYSSNINGEN: 
SKRIBENT: Gabi Mattsson (gabi.mattsson@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Jimmie Sonelius (jimmie.sonelius@rockbladet.se)
EVENT: Rock The Boat (Tallink Silja)
DATUM: 9-10/11-2017


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar