Adrenaline Cruise 2018 – De okända bandens event

Rockbladet var även i år med på rockkryssningen Adrenaline Cruise ombord på Cinderella och bevakade allt från välkända namn som Dead By April till uppstickare som SORM.

Annons
Annons
Annons
Annons

 

Efter mycket om och men så satt jag slutligen där. I min hytt på Viking Cinderella-båten som under de kommande timmarna skulle arrangera Adrenaline Cruise, med konserter av allt från Dead By April och Adept till Sparzanza och Lillasyster. Genom hyttens fönster blickar jag ut över vackra Djurgården där framförallt upplysta Gröna Lund och Skansen lyser upp i den mörka januarikvällen. När plötsligt helt andra "landmärken" uppenbarar sig och skenet från Grönans karuseller sakta men säkert försvinner inser jag att vi lättat ankar.

Det faller sig naturligt att jämföra Adrenaline Cruise med exempelvis en festival. Förutom den uppenbara skillnaden att vi nu befinner oss ute på havet så är arrangemanget mer minimalistiskt. Spelschemat är tajt och det finns bara en scen för banden att dela på. Ja, om vi då bortser från den lilla plattformen till scen längst in i fartygets pub, där Jay Smith uppträder under kvällen. Puben är som förväntat överfylld, trång och gästerna är mer intresserade av sina glas  än de låtar som Jay framför. Mycket beklagligt. För er som stod längst fram och hade möjlighet att åtminstone skymta Jay och åtminstone höra ett ord av vad han sjöng: Hoppas ni gillade vad ni hörde.

Etage-scenen är givetvis mer tacksam att spela på. Det är öppen yta framför scenen och publiken har inga större besvär att placera sig och ljudnivån tillåter inga berusade sjömän överrösta musiken. Scenen är lagom stor. Den tillåter inte några spektakulära scenshower men den är inte heller sämre än vad valfri rockklubb erbjuder. Även om jag upplever att stämningen överlag är god så känner jag inte en lika stark gemenskap till kryssningens besökare som jag brukar göra till festivalbesökare. Visst, jämförelsen kanske är orättvis. Festivaler hålls på somrarna, då det är ljust, varmt, människor är lediga och i allra högsta grad glada. Det jag bevittnar på kryssningen är förvisso i grunden samma sak. Människor är lediga över helgen, och är på festhumör. Det dricks friskt, äts gott och folk umgås. Jag upplever dock inte att intresset för musiken är primärt. På festivaler samlas alla kring musiken, det är vad som är den gemensamma nämnaren. Aktiviteter runt omkring är en trevlig bonus. På Adrenaline Cruise känns det som det är tvärtom. Mat, dryck och umgänge är den gemensamma nämnaren som alla är ute efter, medans musiken är bonusen. För en musikälskare som jag är denna känsla allt annat än angenäm. Jag inser dock att detta inte är något som nödvändigtvis påverkar banden som uppträder. De kör sina gig och sedan är de lika festsugna som övriga resenärer. För all del.

Under resans första skede pågår festligheterna enda fram tills småtimmarna. Evenemangets första band With Heavy Hearts och Blind Channel får ingen överdrivet stor publik, dock så är de besökare som uppradat sig vid staketet entusiastiska. Båda banden har effektfulla ljusshower som förmedlar känslan av rockklubb och de håller den känslan vid liv genom sina set. Framförallt Blind Channel levererar. Bandets utstyrsel (helt klädda i vitt och syntiga frisyrer) för tankarna till 80-talets syntådra och genren "Violent-pop" visar sig fungera bättre än vad man kunnat tro, där de elektroniska inslagen blir en snygg kontrast gentemot de annars tunga gitarrerna som majoriteten av Adrenaline Cruises line-up står för. Definitivt ett band som kan komma att bli intressant i framtiden.

Kvällen löpte sedan på med band som Smash Into Pieces, Lillasyster, Dead By April (recensioner av dessa tre längre ner) och avslutades med Adept. Vad gäller Adept så går de inte upp på scen förrän klockan är närmare halv två på natten, den tidpunkt då förmodligen samtliga resenärer fick ett sms meddelande som hälsade "Välkommen till Finland". Scenen är lika mörk som natten själv och festandet och drickandet har hunnit ta ut sin rätt. Något som även Adept själva ironiskt tar upp genom att fråga efter öl redan innan konsertens första låt. Detta leder till att publiken skanderar "Ge dem bärs". Spelningen har därmed en ganska udda inledning och tragiskt nog är det också den som sätter störst avtryck. Annars känns publiken avslagen och även bandet själva framstår som loja och frånvarande.

Nästkommande förmiddag, när båten återigen satt kurs mot Sverige, så gapar tillvaron tom. Avsaknaden av den musikaliska gemenskap jag under föregående kväll och natt känt av blir tyvärr ännu mer påtaglig. Min tidigare tanke om att musiken på Adrenaline Cruise är sekundär och att nattens festande är primärt får betraktas som sann. Något oväntat visar sig detta vara en stor förlust för resenärerna, för under lördagsförmiddagen går det upp för mig att Adrenaline Cruise 2018 är de okända bandens event.

Varken VA Rocks eller SORM är några namn som fått publiken att kasta sig över biljettköpet och det är ingen slump att just dessa två blivit placerade tidigt under lördagen, en tid då många potentiella fans fortfarande ligger och sussar i sina hytter. VA Rocks må ha spelat många år men för den breda massan är de förmodligen relativt okända och vad beträffar SORM finns än så länge inte ett enda verk utgivet. Därför chockar och också glädjer det mig när jag inser att dessa två band, trots en ganska liten publik, ändå ger allt de har på scenen och fullständigt knäcker övriga akter. VA Rocks bjuder på energisk punk med attityd och självsäkerhet som borde få varenda konsertarrangör att slicka sig runt munnen och SORM visar upp ett extremt tungt och mäktigt sound som borde få varenda skivbolag att kasta sig över telefonerna. Att få följa dessa två band framöver ska bli mycket spännande och finns det någon form av rättvisa skulle både VA Rocks och SORM få headlinea nästa speltillfälle.

När drygt en timmes resa återstår innan båten återigen anlänt till Stockholm, så börjar folket kvickna till igen, detta lagom till att Sparzanza avslutar hela tillställningen. Det är inga krusiduller överhuvudtaget när Sparzanza spelar. Det är rak metal med allt vad det innebär. Headbangande, trovärdighet, scennärvaro, aggressiva toner i symbios med pampig och felfri sång från Fredrik Weileby. En riktig rak höger fick med andra ord avsluta Adrenaline Cruise 2018. En välgjord tillställning som dock skulle förtjäna en mer sammansvetsad publik inför framtida event.

 

SMASH INTO PIECES

Smash Into Pieces är inte första band ut på Etage-scenen under fredagskvällen men det är först under deras spelning som lokalen blivit så gott som fylld och som feststämningen är påslagen. Blinkande lampor, modernt uttryck, typiska arenarefränger och inte minst mystiska och coola The Apocalypse DJ som bokstavligen är den mest färgstarka trummisen vi just nu kan hitta inom svensk musikindustri. Smash Into Pieces gör varken mig eller publiken besviken och konserten känns som den perfekta kombinationen av rockmusik och EDM-scenshow. Lät det som en märklig kombination? Ja, kanske måste du själv se det live för att förstå dig på konceptet och bli varse om hur bra resultatet faktiskt kan bli. Som allra bäst låter det när Chris Adam Sörbye tar i från tårna i "Let Me Be Your Superhero" starkt uppbackad av Banjo och Per på gitarrerna. Publiken bjuds även på en pampig livepremiär av låten "Boomerang" som Smash gjort tillsammans med Jay Smith. När Jay och Adam står tillsammans vid scenkanten och sjunger för allt vad de är värda svarar publiken med en enig allsång. Härligt publikfrieri och en lyckad kväll var ett faktum.

LILLASYSTER

Det är någonting som händer varje gång Lillasyster intar en scen. Luften liksom tätnar, förväntningarna stegras, stämningen blir familjär och hårdrock på svenska blir det mest självklara som finns. När man hör bandnamnet Lillasyster och tänker på det faktum att några av deras mest kända låtar heter "Så jävla bra", "Dra åt helvete" och "Total panik" så kan bandet vid en första anblick framstå som ganska B. Men det händer som sagt något när gubbarna intar en scen. Jag vet inte alls hur bandet bär sig åt eller vad ens egentligen gör för att trollbinda publiken på det sätt som de gör, men jag säger det rakt ut: Lillasyster SKA upplevas live. De fullständigt glänser av självförtroende och utstrålar allt det som den ilskna tonåringen som älskade rock en gång ville ha. Maskulinitet, musikaliska muskler och en jag skiter i allt attityd. När frontmannen Martin Westerstrand nästan hoppar sönder en av ljudförstärkarna samtidigt som han tömmer en vattenflaska över sig och gormar med full kraft i basrösten att han vill ha mera hårdrock så är klimaxet inte långt borta. Vilken jävla show!

DEAD BY APRIL

Min relation till Dead By April har alltid varit lite komplicerad. Jag älskade "Losing You" och tyckte till en början att metalcore var något som Sverige behövde. Med tiden så slutade jag dock imponeras av konceptet och tyckte allt mer att bandet framstod som en något tuffare variant av Backstreet Boys. Samtidigt har jag inte heller kunnat värja mig mot låtmaterialet. Pontus Hjelm är en mycket kompetent låtskrivare och flera av Dead By Aprils låttexter har tilltalat mig. I och med denna inte alltför okomplicerade inställning till bandet valde jag att gå in med absolut noll förväntningar när jag nu skulle se bandet live för första gången. Farhågorna slog trots detta in. Dead By April må ha fått en nytändning sedan Jimmie Strimell gjorde comeback i bandet men det räcker inte. Akustiken är bedrövlig, publikkontakten är vag, äktheten känns halvdan och även om Strimells growlande förtjänar applåder så klarar han inte av att ensam bära upp resten av bandet, som utstrålar en motvillighet till att ens stå på scenen. 

 

SKRIBENT & FOTO: André Millom (andre.millom@rockbladet.se)
EVENT: Adrenaline Cruise 2018
DATUM: 19-20 januari 2018
BAND: Adept, Dead By April, Lillasyster, Smash Into Pieces, Sparzanza, Jay Smith, Blind Channel, VA Rocks, With Heavy Hearts, SORM. 


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar