Beasto Blanco – Calico Cooper berättar om bandet och sin karriär

Bandet Beasto Blanco var ute på Europaturné veckorna före jul, och den 21:a december gjorde de sin första spelning någonsin i Sverige, på Harry B James i Stockholm. Bandet som grundades år 2012 har haft ett framgångsrikt år sedan deras andra, självbetitlade album som släpptes förra vintern tog sig direkt in på amerikanska Billboardlistan. Nu håller ett tredje studioalbum på att ta form, samtidigt som ett helt nytt livealbum släpps nästa månad.

 

READ IN ENGLISH HERE.

En karaktär i bandet som man omöjligt kan missa på scenen är Alice Coopers teatraliska dotter Calico, som förutom att bidra med kvinnlig sångröst även dansar omkring med zombieögon och iklädd en nitbeprydd body svingar en spikklubba farligt nära sångaren Chuck Garric.

Men hur började alltihop egentligen, hur hamnade Calico i bandet och vad ligger bakom karaktären med spikklubban? Rockbladets utsände fick tillfälle att prata lite med Calico Cooper innan spelningen i Stockholm. Utanför scenen märker man inte av någonting av den skruvade karaktären man ser på scenen. Tvärtom är Calico en väldigt trevlig och vänlig person, som var på väldigt gott humör då hon träffade Rockbladets skribent samt fotograf.

Vad handlar Beasto Blanco om för dig?

-  Jag tycker att Beasto Blanco handlar om människorna som inte får allting gratis i livet. Du vet, människorna som jobbar hårt, som går upp och sliter, de som inte får allting serverat för sig. Jag tror att vi på sätt och vis representerar de människorna. Bikers och arbetare, ja, människor som faktiskt får jorden att gå runt! Det är hårt och det står för arbetsmoral. Jag tycker att det står för den verkliga människan!

Okej, men hur började allting egentligen?

-  Beasto Blanco började med Chris Latham, som vi kallar Brother Latham, och Chuck Garric. De skapade bandet och hade ett sound som de strävade efter. De ville vara lite mer hillbilly än Rob Zombie och lite mindre elektroniska än Rammstein. Du vet, det fanns en massa coola band som vi älskade, men i slutänden ville vi skapa vårt eget sound. Vi tog bitar vi gillade från alla de här banden, och sedan blandade vi liksom i vår egen amerikanska redneck hillbilly-stil i det här, och så föddes Beasto Blanco ur det. Sedan anlitade de mig för att göra bakgrundssång, och man kan säga att jag skapade ett monster. (Skratt)

När det gäller det där monstret, hur mycket av den scenpersonligheten är faktiskt du själv, alltså den verkliga Calico Cooper?

-  Jag tror att det måste bo därinne någonstans. Allting som Beasto gör, och alla som är med i bandet är väldigt äkta, och jag tror att människor ser det. Jag tror att en stor anledning till att människor gillar Beasto Blanco är att ingen gör sig till, ingen fejkar någonting. Ingen spelar tuffare än vad de är. Ingen gör någonting av det, så jag tror att karaktären som jag spelar på scenen måste finnas inom mig någonstans. Det är som att den sortens dominans och den sortens skruvade personlighet verkligen är en del av mig. Beastos show är en arena där jag kan få fritt utlopp för det. Utan att skada någon! (Skratt)

Vad är inspirationen till din karaktär på scenen?

-  Vet du, det är den mest organiska karaktär jag någonsin har spelat, för jag har inte planerat den. Till vår första Beasto-show lärde jag mig texterna och musiken, och jag dök upp till vår första show och sade bara “Vi får se vad som händer!”, och karaktären utvecklades från det. I början hade jag inte blåmärkena eller rivsåren som jag sminkar på mig nu. Det var bara jag i en sorts svart rockutstyrsel. När jag började känna av känslor ihop med bandet och när jag började få en känsla för låttexterna ändrades karaktären, och den är fortfarande i förändring. Förra året var den argare och mer hotfull, och det här året har den ändrats till att nästan bli kattliknande, men det var inte planerat. Första showen på den här turnén gick jag upp på scenen och tänkte “Wow, det här är inte som förra året!”, så det kommer alltid att ändras. Det här året är det nya materialet som vi spelar mycket snabbare. Beastos förra skiva hade en massa mjuka, svängiga spår, allting var liksom i sexigt, långsamt tempo, och mycket av det vi gör det här året har väldigt hög energi. Det kör för övrigt slut på en på scen mycket snabbare! När jag klev av scenen efter första showen insåg jag att “Okej, här behöver vi tänka om!” (Skratt)

Du är ju också skådespelare. Märks det på scenen?

-  Jag tror att skådespelarbiten hjälper för det kommer att finnas gånger när du inte känner att “Ikväll vill jag verkligen köra slut på mig själv i en och en halv timme och sjunga samma sånger!” Så när skådespeleriet kommer in hämtar man näring från publiken, och Beastos publik är fantastisk, så det är verkligen lätt att få energi från den! När publiken är exalterad blir vi det också, och det får liksom allting att koka! Men när det gäller att vara skådespelare så är det här bara en av alla roller jag spelar. En roll som jag uppenbarligen gillar att spela, eftersom jag spelar den om och om och om igen!

Du växte upp omgiven av rockmusik. Har du alltid drömt om att bli rockstjärna?

-  Jag ville aldrig vara med i ett band. Aldrig någonsin! Det var det sista jag ville göra, och så kom Chuck till mig med en idé. Han sade att “Jag vill starta ett band där du spelar en sorts Frankie och Johnny, Bonnie och Clyde, Natural Born Killers-grej!”  Jag svarade “Ja, men jag är inte särskilt bra på att sjunga!” Då sade Chuck “Det gör inget! Jag vill bara att du spelar den här rollen med mig!” Då svarade jag att “Okej, det kan jag göra!” Sjungandet kom senare. Jag insåg inte att jag kunde sjunga innan han redan hade tagit med mig i bandet. Han fick mig att spela den här rollen, och så plötsligt sade han “Testa att sjunga i den här sången och i den här sången!”, och innan jag visste ordet av hade de börjat skriva sånger bara för mig. Så sjungandet växte liksom fram ur en överenskommelse att spela lite teater med Chuck! (Skratt)

Hur är det med låtskrivandet då? Vem skriver låtarna i bandet?

-  Chuck och hans fru Lindsay skriver alla låttexterna, och Chris, Brother Latham, gör mycket av musiken. Chuck och Lindsay skriver på det sättet att de till exempel går och ser en pjäs, och en replik från pjäsen dröjer sig kvar, så de pratar om det på vägen hem. Det kanske var en kille i pjäsen som inte var född med så mycket pengar, och plötsligt formas en låttext som I may not been born with a crown on my head, but Mom gave me muscles and knuckles instead. Så växer det fram från det, de ringer Chris som skapar riffen, och sedan blir alltihopa till en låt. Efter det kommer jag in i bilden och säger ”Okay, vad sägs om att ta låten hit med den här bakgrundssången och det här uppträdandet på scen?” Så, ja, alla spelar en ganska väsentlig roll i att göra låtarna till vad de är!

Varifrån kommer den musikaliska inspirationen och influenserna?

- Vi växte alla upp med att älska Aerosmiths medryckande musik, de mäktiga powerballaderna och allt det där, och vi älskade Motörhead, vi älskade Rob Zombie och många andra. Vi ville ära den musiken, men vi ville aldrig kopiera den. Det där hillbilly munspels-, liksom arbetarsoundet  är unikt för Beasto, och jag tror att det skiljer oss från banden som vi gillar, för det finns en råhet i det vi gör. Det är opolerat och det är inte överproducerat.  När vi spelar live börjar vi bara showen och tänker att ”det som händer får hända”, och det är väldigt mycket Beasto!

Vilket var det första albumet du någonsin köpte? Kommer du ihåg det?

-  Ja! Det första albumet jag köpte för mina egna pengar var Ratt, ”Out of the Cellar”, och det var bara för att min mamma lyssnade på dem och jag ville ha mitt eget exemplar! Jag var så liten, men jag gick och köpte kassettsingeln med en låt på ena sidan och B-spåret på den andra. Det var inte ens hela albumet. Den första CDn jag någonsin köpte var av en knäpp nittitalspopgrupp som heter PM Dawn. Jag kommer ihåg det för att jag hörde dem på radion och tänkte ”Åh, det här måste jag ha!” Jag älskar den fortfarande, PM Dawn-plattan håller än.

Det sägs att rockvärlden fortfarande är väldigt mansdominerad. Håller du med om det?

-  Ja, det gör jag. Jag tror att det finns en outnyttjad kvinnlig energi som jag inte vet varför man inte försökt få ut mer av. Det finns många jättebra tjejrockband, men det känns som att de faller offer för marknadsföringen lite grann. Du vet, de får ett kontrakt och så säger man till dem att ”Okej, ni måste ha minimalt med kläder på er eller sjunga på det här sättet eller om de här sakerna”.  Jag har haft turen att inte ha någon som talar om för mig vad jag ska göra, så om det är någon sexualitet som skiner igenom så kommer den från mig själv! Ingen kan säga till mig att ”Jag fattar inte att de tvingar dig att ha på dig det där!”, för det är jag som har skapat kläderna! Scenkostymen jag har på mig ikväll när vi går på scenen är inspirerad av karaktären Enchantress i filmen Suicide Squad. På Beastos scen finns det ingen som är farligare än någon annan. Men jag tror inte att det finns särskilt många kvinnliga rockband som har mycket stöd, och om de inte är sexiga är det ingen som bryr sig. Tyvärr blir även riktigt bra sångerskor och kvinnliga rockband förbisedda om de inte följer spelreglerna. För mig är det inget problem, för som jag sade så bestämmer jag själv och jag gör mina egna kläder.

När det gäller kvinnliga rockband så tycker jag att Halestorm är otrolig! Jag menar, hon är såklart sångaren i bandet och det finns både killar och tjejer i bandet, men hon är ett utmärkt exempel på hur man kan vara supersexig, galet begåvad och göra precis vad man vill! Tjejer gillar manliga rockband för att det inte finns så många kvinnliga rockband att följa. Så, ja, de är underrepresenterade både i publiken och på scenen. Rockmusik är inget man tjänar pengar på. Man måste hålla på med rockmusik för att man älskar det, man blir inte miljonär över en natt!

Märker ni av att ni får fler fans?

-  Ja, jag tror att det är extra roligt just för mig, för jag håller på med så många olika saker. När mina fans stöter ihop med varandra är det väldigt intressant att se dem interagera. Det finns folk som bara känner igen mig från TV eller från mina filmer. Jag gjorde precis en riktigt bra film i Los Angeles, och åkte direkt därifrån. Jag avslutade filmen, hoppade in i bilen, åkte till flygplatsen och kom hit. Jag åkte inte ens hem emellan! När jag kom hit hade folk som var med i filmen redan lyckats kolla upp mig, och undrade ”Vem är du?”, för det är så stor skillnad på att göra de olika karaktärerna jag spelar.

Jag tror att en av de bästa gåvorna jag någonsin fått är Alice Cooperfansen, för de stöttar allt vi gör. Du vet, de stöttar Beasto och de stöttar min filmkarriär. De här människorna har sett mig under de tolv år jag varit med i Alice Coopershowen. Jag pratar med dem, jag sitter ned med dem, de är människor som jag har känt i evigheter, och man kan väl säga att de kommer att följa mig livet ut, vart jag än går, och det är jag så tacksam för.

Känner du till någonting om den svenska rockscenen?

- Jag känner många svenska rockfans tack vare åren med Alice och Beasto Blanco. Jag har träffat många underbara fans. Jag menar, de är väldigt vänliga och hjälpsamma. När det gäller svenska rockband så är Ryan Roxie i Alices band en av mina bästa vänner. Jag växte upp med honom och han har bott i Sverige i många år. Vi delar en djup kärlek till musik. Vi kan sitta uppe i timmar och hoppa fram och tillbaka mellan spåren på stereon, och spela musik för varandra som ingen annan har hört. ”Har du hört den här? Har du hört den här?”, och vi försöker överträffa varandra. Han har lärt mig en hel del om många riktigt coola svenska rockband som jag fortfarande håller på att sätta mig in i, men ni är ju dessutom rätt kända för fantastisk popmusik!

Slutligen, kan du berätta någonting om ert kommande, tredje studioalbum?

-  Javisst!  Många av låtarna på skivan handlar om våra egna upplevelser. Beasto befinner sig aldrig i mitten av vägen! Vi kan vara galet framgångsrika och knappt kunna tro på vilken tur vi har, som till exempel att vi åker och spelar i en stad vi aldrig har varit i och alla biljetter är slutsålda, men sen åker vi vidare och vår minibuss börjar brinna! Det är aldrig mittemellan! Eller som att vi hyr en turnébuss och de första fem dagarna är allt underbart. Alla sover, skrattar , dricker och kollar på film, men sen blir chauffören kidnappad! Det är som en film! Beasto borde ha blivit en dokumentär, och kan väl fortfarande bli det! Den nya plattan är full av historier från verkliga livet som till exempel när Tim inte kunde komma in i landet.  Vi hade planerat vår USA-turné, vi skulle spela på Monsters of Rock Cruise och vi hade allting klart för en och en halv månads kommande turné. Vår trummis Tim Husung flög in från Tyskland… och kunde inte komma in! Trump hade precis blivit vald och inreseförbudet trädde i kraft. Det fanns ingen anledning alls, vår trummis fanns inte med i något register, men han fick ändå vända och flyga tillbaka till Tyskland. Ja, och där stod vi med en och en halv månads turné som skulle börja imorgon! Vi fick stanna uppe dygnet runt för att lära vår turnémanager Kenny Bailey, som äger en bar i Chicago och är trummis i ett barband, att kunna bära upp Beastolåtar. Jag vet inte hur han gjorde det, men han lärde sig alla låtarna! En annan historia var när jag satt i en bar och pratade med Chucks fru Lindsay om hur det är när jag blir väldigt sårad. De flesta tjejer som lämnar ett rum och säger ”Lämna mig ifred! Följ inte efter mig!” vill ändå att man ska följa efter dem, men jag menar vad jag säger! Det krävs mycket för att jag ska resa mig upp och lämna ett rum, men om jag reser mig upp och stormar ut så följ inte efter mig för jag lämnade rummet av en anledning! Sedan skrev Lindsay en låt om det!

Skivan är väldigt bra! En massa coolt upptempomaterial! Ikväll spelar vi låten från albumet som handlar om när Tim inte kom in i landet, och låten är som ett godståg! Den är så snabb! Det är inte det där typiska Beastosoundet, men den är så rolig att göra och passar bra ihop med resten av Beastomaterialet.

SKRIBENT: Tamara Chastain
FOTOGRAF: Richard Westermark

BANDFAKTA - Beasto Blanco

MEDLEMMAR
Chuck Garric - Vocals - Guitar
Chris Latham - Guitar 
Jan LeGrow - Bass 
Tim Husung - Drums
Calico Cooper - Vocals

| FACEBOOK | SPOTIFY |


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar