Biff Byford pratar om nya albumet, om vikingar och om tiden när Saxon turnerade med Motörhead

Det ikoniska bandet Saxon släppte sitt nya album Thunderbolt i samband med sitt releaseparty på Hard Rock Cafe i Stockholm den första februari. I samband med Sverigebesöket fick Rockbladet tillfälle att prata med bandets sångare Biff Byford, som pratade om nya albumet, om vikingar och om tiden när de lärde känna Motörhead och turnerade med dem. Biff berättade också mycket om sitt låtskrivande samt om hur han kom på idén att bjuda in Johan Hegg från Amon Amarth för att sjunga på en av de nya låtarna.

 

READ THE ENGLISH VERSION

Vad kan du berätta om ert nya album, Thunderbolt?

- Det är fantastiskt! Det är allt jag kan säga, egentligen! (skratt) Vad kan du säga om det? Du har precis hört det!

Ja, jag har precis lyssnat på albumet, och jag älskar det!

- Jag älskar det också, men saken är den att det är svårt för mig att säga vad jag tycker om albumet, för det är för nära mig! Vi vet redan vad recensenterna tycker, men vi vet inte vad fansen tycker ännu, och det är viktigare för Saxon än en 25-stjärnig recension! Det är bättre för oss om fansen tycker att det är fantastiskt! Det är det Saxon handlar om egentligen, men jag vet inte, utan jag väntar på att få reda på det! (skratt) Än så länge har alla gillat det!

Johan Hegg från Amon Amarth sjunger tillsammans med dig på Predator...

- Hegg har precis skickat ett sms till mig! Ska jag läsa det för dig? Han säger att “Om någon hade sagt till mig när jag var tio år gammal att jag skulle sjunga med på en sång tillsammans med Biff Byford och Saxon när jag blivit vuxen, skulle jag ha trott att personen vore galen!” (skratt)

Hur kom du på idén att använda Johan i den låten?

- Jo, du vet, huvudriffet är ganska modernt, men refrängen är ganska klassisk. Sticket är i ganska klassisk åttiotalsstil, men versen rör sig definitivt mer inom Rammstein-området av metal. Jag sjöng den i låg oktav för mig själv, för ibland låter inte min höga röst tillräckligt hård. Jag sjöng den och tänkte att det skulle vara bra att få in någon som kunde sjunga det där. Min första tanke var Johan, för du kan höra vad han säger, vilket är viktigt för mig. Jag har några vänner som har riktigt mörka sångröster, men jag ville inte ha det så lågt. Jag ville ha det så att man kan höra vad han sjunger! Jag och Andy (Sneap, producent) bestämde att om Johan sjöng låten bra så skulle vi ge honom lite eget utrymme, inte bara låta honom göra jobbet rakt av, och han gjorde ett jättebra jobb! Jag och Andy väntade tålmodigt på att filen skulle komma tillbaka med hans sång på, och resultatet var riktigt bra! Vi blev väldigt imponerade! Jag tror att Andy skulle ha kunnat tänka sig att stryka mig helt och hållet, för han gillade den så mycket! (skratt) Vi hittade en bra kompromiss och det låter väldigt bra. Det är lite kontroversiellt för några av våra mest hängivna fans från åttiotalet, men jag tror att de kommer att gilla det. Det är en bra rocklåt när allt kommer omkring!

Det är en bra rocklåt, men kanske lite oväntad?

- Ja, men vi är aldrig förutsägbara. Jag anstränger mig verkligen för att inte vara förutsägbar, för det hatar jag! Att åldras, slappna av, bli förutsägbar, sådant hatar jag! Jag driver på bandet för att de ska köra suveräna gitarriff och spela riktigt bra. Jag är inte intresserad av att ha folk som slappnar av, det är ju Rock N Roll! Det är mentaliteten bakom alla Saxons album nu. Jag och Nibbs (Carter, basist) skrev det mesta av albumet, precis som med Battering Ram. Jag tror att vi skrev tre låtar tillsammans med grabbarna, som band. De jammade såklart låtarna, men jag och Nibbs fick de ursprungliga idéerna tillsammans. Han är en fantastisk musiker, Nibbs! Han spelar trummor, keyboard, trummor, bas, gitarr… Jag vet inte om han spelar trumpet eller säckpipa, men det kommer han säkert att göra en dag! Han är väldigt produktiv, Nibbs. Han skriver hela tiden, så jag har en stor uppsjö av idéer från Nibbs som jag använder mig av. Det är väldigt bra för mig att ha, så att jag kan gå in i min studio och välja ut några idéer, och sen slänga ur mig lite idéer till sång och låttexter som jag kommer på. Eller så skickar jag lite idéer till honom och så arbetar han med dem! Paul Quinn (gitarrist) däremot är mer av en live-kille. Han är ett sådant där geni som inte inser när han är ett geni. Han kan spela någonting, och man kan fråga honom “Vad var det där som du spelade nyss? Det var suveränt!”, och då kan han svara “Jag vet inte, det minns jag inte!” Sedan kan han gå iväg för att komma tillbaka efter tre timmar och fråga “Var det den här?” Men så är det inte den. (skratt) Till slut hittar vi låten, och vi ändrar den lite, och sen jobbar vi tillsammans med Paul, en och en. Jag och Nigel (Glockler, trummis) skrev större delen av Sons Of Odin, men jag skulle nog säga att 85 procent av albumet består av mina och Nibbs ursprungliga idéer, det är så vi jobbar.

Du nämnde Sons Of Odin...

- Johan skulle nog ha sjungit på den, det skulle ha varit hans sång! Men jag skickade inte den sången till honom! (skratt)

Ja, men några av era sånger genom åren har varit inspirerade av fornnordisk mytologi. Är det någonting som du alltid har varit intresserad av?

- Vi är saxare, samma stam, du vet! (skratt) Jag menar, den delen av landet som jag bor i, Yorkshire, var i hög grad styrd av danskarna en gång i tiden, Daneland. Jag tror att alla människor i Yorkshire på något sätt är uppblandade med nordbor. Danskar, svenskar eller någon annan som var lång! Jag tyckte att det var bra läge för att skriva en sång om Odin. Du vet, gudarna och vikingarnas värld handlade ju inte bara om att plundra och skövla. Mycket handlade om att bosätta sig på olika platser, att ta sig från kalla norden till lite varmare trakter, och om handel. Jag tror att många av fynden som har gjorts efter vikingar och saxare under de senaste 45 åren eller så, har ändrat människors syn på dem. Man ser dem som mer skolade människor nu, som skapade fantastiska guldföremål. Det handlade inte bara om svärd, sköldar och drakskepp. Jag tror att det finns en stor vikingakultur som antagligen inte har synts tidigare. Med den nya teknologi man har idag kan man upptäcka saker ganska lätt nu. Särskilt i England!

Jag har alltid skrivit historiska låttexter, för att jag tycker att det är väldigt intressant. Det är en aldrig sinande källa för låttexter! De flesta av mina sånger är poesi, eftersom de rimmar. Det gör det mycket svårare för mig, men jag gillar det. Det är ett område som vissa människor är riktigt bra på, och andra inte. Jag ägnar mycket tid åt att rimma, och jag försöker få in många illustrationer i sångerna. The Secret Of Flight innehåller Ikaros, Leonardo Da Vinci, bröderna Wright och Einstein. Jag kunde ha fått in fler, men verserna tog slut! Sådana här saker är intressanta för mig, och jag tror att det är intressant för fansen också! Men många människor lyssnar inte så mycket på sångtexterna egentligen, de läser sångtexterna! Jag tycker att en sång måste låta bra även om folk inte lyssnar på texterna, om du förstår hur jag menar. Texten måste låta bra, men melodin är väldigt viktig! Viktigare än sångtexten ibland! Jag tror att ett av Saxons kännetecken är att ha riktigt bra melodier till ibland ganska dystra sånger. Jag tycker att det är en stil vi har.

Det finns också en hyllningssång till Motörhead, They Played Rock And Roll, på nya plattan. Kan du berätta någonting om den?

- Ja, alltså, den har förvandlats till en hyllning till Motörhead, men den var tänkt som en sång om när vi träffade Motörhead för första gången 1979. Vårt första album kom ut då. Vi skickade Wheels Of Steel-demon till Motörhead, och det var den som de blev intresserade av. Vi reste tillsammans med dem på bussen, och på hotellen. När vi turnerade med dem var de enormt stora i England. De var väldigt trevliga, men de var ena galna jävlar, vad mer kan jag säga? Varenda en av dem var en stor personlighet! Det var underbart, och vi lärde oss om att träffa våra fans efter showen och sådana saker från tidiga Motörhead. De var verkligen ett band av folket, och vi tog det till oss. Jag tror att Motörhead hade stort inflytande när det gällde att hjälpa den nya vågen av brittisk Heavy Metal, att få nya band att komma fram, och det hade Judas Priest också. Vi turnerade med Judas Priest under 1980. Vi reste inte med samma buss, men de tog sig tid till att lyssna på vad vi gjorde. Vi låg högre än dem på topplistorna, och sedan låg de högre än vi gjorde, så våra album tävlade på topplistorna tillsammans, Wheels Of Steel och British Steel. Det var en fantastisk tid, och jag tror att de där två turnéerna hjälpte oss.

Dessutom var det politiska klimatet fruktansvärt i England under 1979-80. Det var strejker, slagsmål, upplopp, IRA-bomber och allt möjligt. Den industriella, norra delen av landet som vi kom från höll på att förändras, och Margaret Thatcher förändrade den. Ur det uppstod den där arbetarklassband-mentaliteten som Iron Maiden hade, som Saxon hade, som många av de där banden hade. Så det var därifrån det kom. Ja, du vet, att fly…  Fly från polisen! (skratt) Fly från de där slutna miljöerna! Vi var arbetargrabbar, fabriksarbetare, från kolgruvorna och textilfabrikerna. Den där sången är inte bara om att Motörhead-killarna har lämnat oss, den handlar om den där perioden!

När Eddie (Clarke, Motörhead-gitarrist) dog hade vi redan bokat in att både videon och singeln skulle släppas. Jag frågade folk på Facebook vad de tyckte om att vi skulle släppa låten. Jag vill inte att folk ska tro att vi vill tjäna pengar på någons död eller så. Jag var väldigt försiktig, men de allra flesta, runt 99 procent tror jag, sade att vi skulle lägga ut den. Den har förvandlats till en hyllningssång nu, men jag vill inte att det ska vara en sorglig sång! Jag vill att det ska vara en låt om de tre killarna som startade Motörhead. De var ett fantastiskt band!

Ni är ett ikoniskt band som startade för mer än 40 år sedan, och ni är fortfarande framgångsrika. Vad är hemligheten?

- Jag vet inte, jag tror att det är den där mentaliteten att försöka skriva riktigt bra låtar, och att inte bara förlita sig på stora hits. Att ha haft de stora hitlåtarna på åttiotalet är fantastiskt, det är de som håller kvar oss här, men du vet… Jag älskar att spela hitlåtarna, men jag vill spela andra låtar också! Jag kan inte se mig själv gå upp på scenen, riva av tolv hitlåtar och sen bara lämna scenen. Sån är inte jag! Jag är en låtskrivare, så jag vill skriva!

På tal om att stå på scenen så är ni ju kända för att vara ett väldigt bra liveband. Har du själv några favoritlåtar att sjunga på scenen?

- Jag gillar dem alla! Det gör jag verkligen! Jag menar, hitlåtarna hör till publiken nu! De är egentligen inte våra sånger längre! Denim And Leather hör till publiken, så vi sjunger låtar för dem! Jag antar att när band spelar sina stora hitlåtar så händer det att publiken kan dem bättre än bandet! Vi försöker välja sånger som vi gillar att spela, vi är inte ett band som kämpar med sånger som inte låter bra! Vi ser till att sångerna låter riktigt bra live, för vi är ett liveband! Det händer att vi ändrar en låt lite grann. Vi kan korta ned den, för ibland finns det ingen poäng med att spela den låt i sju minuter. Ibland är det bättre att spela den i fem minuter och sedan gå vidare till nästa låt. På det sättet får vi in fler låtar i setlistan, och folk verkar gilla det! Vi gör inte så särskilt ofta, men vi kan korta ned Power And The Glory eller Crusader till exempel. Den typen av ändringar kan vi göra.

Kommer ni att turnera mycket i år?

- Vi kommer faktiskt att turnera hela året. Vi börjar i februari med åtta shower i Storbritannien och övriga Europa. Sedan åker vi vidare till Amerika med Judas Priest i tio veckor. Efter det blir det festivaler här (i Europa) igen, och i oktober börjar vi på nytt igen i Europa. Jag tror att vi kommer att hålla på ända fram till jul. Det är Thunderbolts år i år! (skratt)

När ni var ett nytt band, kan du komma ihåg när ni insåg att ni hade lyckats och var här för att stanna?

- Det är svårt, för på den tiden var punkgrejen fortfarande ganska stor, och den romantiska rörelsen var jättestor. Du vet, Duran Duran, Spandau Ballet och alla de där, och vi var mitt i det. Det var lite som modsen och rockarna igen, och jag tror inte att någon trodde att vår eller Maidens typ av musik skulle överleva längre än ett album eller två. När vi var uppe i fem album så insåg vi nog att vi hade tillräckligt många fans för att kunna överleva som band.

Vilken är den första sång som Saxon någonsin skrev tillsammans?

- Saxon startade på riktigt 1979, med det första albumet. Innan dess var jag i ett band med Paul, och de andra två var med i ett annat band. Vi gick ihop för att gå med i Son Of A Bitch tillsammans, men jag och Paul hade den här typen av band också, så det var inte riktigt Saxon då ännu. Första albumet var en kombination av låtar som jag och Paul skrev i vårt band, och låtar som de andra två skrev i sitt band, men första låten vi skrev tillsammans var Stallions Of The Highway. Om du lyssnar på Stallions Of The Highway så hör du genast att det tidiga bandets kemi kom därifrån!  

Hur tycker du att musikindustrin har ändrats sen ni började?

- Jag antar att den har ändrats rätt mycket. Folk har en tendens att tro att band som vi själva eller Maiden eller Priest inte är involverade i det digitala, men det är helt fel! Vi har varit med om att uppleva alla förändringar, från vinyl till kassett till CD. Vi har varit i några av de bästa studiorna i världen, i framkanten av de tekniska innovationerna. Vi använder internet, precis som vi brukade använda tidningar. Det stör inte oss! Vi började använda Facebook så fort det dök upp, för det måste man! Vi växte upp och utvecklades till vad vi är idag, och vissa saker är sämre och andra är bättre! Jag tror att man måste omfamna all ny teknologi. Jag tror att det är så vi överlever! Vi har turen att fortfarande sälja fysiska produkter, även i affärer. Ja, och du vet, vi ger ut kassetter med det här albumet! Jag älskar kassetter, men det betyder inte att jag har saknat kassetter, men alla har dem nuförtiden! Unga band, som min sons band (Naked Six) ger ut kassetter hela tiden! Unga musiker och unga fans gillar dem. Människor gillar att hitta någonting nytt. Det har funnits förut, men för en ny generation är det nytt och lite retro, och det är ju väldigt populärt eller hur? Något som är retro men väldigt coolt, det är vad folk vill ha, och kassetter passar in på den beskrivningen!

Tror du att det är lättare eller svårare för ett nytt band att bli framgångsrikt idag?

- Saken är den att vår framgång var annorlunda än att bara vara ett band som lyckas skriva en bra låt! Det fanns hundratals band som skrev bra låtar! Vi hade turen att ha några riktigt bra låtar som radiofolket gillade. Vi spelades på radio, vi var med på TV och rörelsen var enorm. Vi kunde sälja hundratusen skivor på en vecka eller så. Vi brukade sälja massor av singlar också. Jag tror att 747 såldes i en halv miljon exemplar, löjliga siffror för oss nu! Om vi sålde en halv miljon singlar nu skulle vi ligga på förstaplatsen i fem veckor eller så! Saker har ändrats mycket, men alla i bandet måste tro på att det är vad de vill göra. Då kan alla i bandet stötta varandra, och deras mål i livet blir att vara ett band. Men det är väldigt svårt att få tre, fyra, fem personer att ha samma inställning, och säga till sina flickvänner att de inte kan gå ut ikväll för att de måste repa, eller säga till sin pappa att de inte vill ha det där jobbet för att de vill bli musiker. Det är fortfarande lika svårt idag för unga människor att säga “Jag vill bli musiker!”, för chansen att lyckas är så väldigt liten. Att vara musiker och hålla ihop under en lång tid är svårt, du måste göra stora uppoffringar för det!

Hur gammal var du när du insåg att du ville vara med i ett band?

- Sexton eller sjutton. Jag var gitarrist först, inte sångare. Jag tror att alla sångare vill bli gitarrister och alla gitarrister vill bli sångare! Det är därför du får en sjungande gitarrist, du får det bästa från alla världar! Eller det värsta, jag antar att det är ett annat sätt att se på saken! (skratt)

Så hur började du sjunga?

- Jag sjöng bara på lokala ungdomsgårdar, lite bakgrundssång och så där. Jag visste från tidig ålder att jag kunde sjunga, så jag sjöng lite här och där, men min stora passion var gitarr! Jag var bra, men inte bra på att spela gitarrsolon, så jag skyfflades vidare till basen, sådär som det brukar bli. När det dyker upp någon snitsig typ som kan spela mycket bättre så slutar det alltid med att du får spela bas. Men jag gillade att spela bas! Jag brukade spela en Rickenbacker, och jag har fortfarande kvar den!

Gillade du musikundervisningen i skolan?

- Det gjorde jag faktiskt, jag var riktigt bra på musik! Min mamma var pianist. Hon spelade piano och orgel.

Tror du att dina lärare eller klasskamrater förväntade sig att du skulle bli sångare i ett band?

- Nej, det tror jag inte! Inte där! Jag gick bara i en liten byskola, det var inte någon stor skola. Vi hade inte ens någon bil när jag var liten. Min farbror hade en bil, han var den rika släktingen!

Till sist, ni har ju många fans här i Sverige. Har du något meddelande till era svenska fans?

- Det har jag faktiskt! Det finns vissa länder som kom ihåg Saxon under den där grungeexplosionen på nittiotalet. Tyskland var det ena och Sverige var det andra! I Sverige under den var vi förmodligen det populäraste av alla band från åttiotalet. Jag vet inte varför? Tjejerna kanske gillade spandexbyxorna, vad vet jag? (skratt) Man träffar många som var med då. De kanske var fjorton, femton då och nu är de i femtioårsåldern. De har fantastiska minnen från den tiden, och vi har många yngre fans i Sverige som har hört om det som hände på åttiotalet och vill veta vad det handlade om. För att kunna behålla sin popularitet i ett land måste fansen vara lojala, men man måste skapa nya fans också! Det är det som är nyckeln! Jag menar, vi hade vårt releaseparty i Stockholm! Det måste säga någonting! (skratt) Vi kunde ha haft det i Berlin eller London, men vi valde Stockholm! Så du förstår att Sverige betyder mycket för oss! Det var det första landet där vi såg så många tjejer i publiken. Det öppnade våra ögon lite, och förberedde oss för Amerika!

Efter avslutad intervju och fotosession berättade Biff att han skulle vidare till Harry B James i Stockholm för att lyssna på sin sons band, Naked Six, som skulle spela där senare under kvällen. Innan vi skildes åt kunde Rockbladets fotograf Richard Westermark inte motstå frestelsen att ställa sig framför kameralinsen för en gångs skull, tillsammans med rockikonen. Biff Byford är inte bara en levande legend, utan också en väldigt trevlig sådan, och vi från Rockbladet uppskattade verkligen den trevliga intervjun med honom!

 

SKRIBENT: Tamara Chastain (tamara.chastain@rockbladet.se)
FOTOGRAF:
Richard Westermark (richard.westermark@rockbladet.se)

 

BANDFAKTA – SAXON

MEDLEMMAR

Biff Byford – Sång
Paul Quinn – Gitarr
Doug Scaratt – Gitarr
Nibbs Carter – Bas
Nigel Glockler – Trummor

 


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar