Fullt ös med Dropkick Murphys och Flogging Molly

Intensiva irländska tongångar och adrenalin så det förslår. Med Dropkick Murphys och Flogging Molly på en och samma kväll, kunde ju inte direkt Hovet förvänta sig något annat. 

Annons
Annons

 

GLEN MATLOCK 

Kvällen inleddes dock med den före detta Sex Pistols-medlemmen Glen Matlock. Full av pondus äntrar han scenen och river av den ena stämningsfulla låten efter den andra, interagerar väl med publiken genom att småprata om Sex Pistols dagar och levererar en känsla av melankoli i de vackra nedtonade låtarna. Med sin tydliga 50-tals look och utstyrsel låter han den lika 50-tals utstyrslade musiken gunga iväg publiken till en svunnen tid då man levde och andades sin musik och Elvis Presley, nedcapat och James Dean var vad folket snackade om. Matlocks ganska korta spelning är verkligen en nostalgisk resa långt tillbaka i tiden och han påminner oss om att det faktiskt fanns en tid då musikbranschen inte var infekterad av kommersiella lyckosökare. Tack för den ljuva påminnelsen, Glen. 

 

FLOGGING MOLLY 

Efter Matlocks nedtonade set så blir det raka motsatsen när Flogging Molly gör entré. Keltisk punk en kall vinterkväll i Stockholm? Jo, jag tackar jag, det var precis vad som behövdes för att bli varm. Elgitarrer och trummor med dragspel, fiol och blockflöjt som kanel på gröten, samt en fruktansvärt härlig energi som även får en stor del av läktaren att klappa med frenetiskt och gorma så att Guinessen sprutar över stället. När Dave King presenterar sina bandmedlemmar, inklusive hustrun Bridget Regan, så slås man av vilken god stämning det verkar vara i bandet och att de är sammansvetsade. De backar upp varandra på ett gediget sätt och när detta förträffliga liveframträdande ger publiken möjlighet till att både röja på "dansgolvet" och sjunga allsång till musikaliska fullträffar som "Selfish Man", "The Seven Deadly Sins" och "Float" för att bara nämna ett fåtal, samt introduceras till nytt hett material som "The Days Wéve Yet To Meet" så finns det ingenting negativt att behöva anmärka på. 

 

DROPKICK MURPHYS 

Efter Flogging Mollys briljanta show hade kvällen egentligen kunnat vara fulländad, men det är ju självklart Dropkick Murphys som stänger stället. Publiken har knappt hunnit återhämta sig från Flogging Molly förrän det är dags för de att gorma med på samma sätt igen, dansa i ring och lajva irländsk pub. Dropkick Murphys och Flogging Molly spelar ju onekligen i samma liga och har samma form av publik att konkurrera om, så att sätta dessa två band bredvid varandra på en och samma kväll kan kanske ses som ett vågat beslut. Det är dock ett lysande beslut och att båda banden har en älskvärd och entusiastisk publik, som också blir en del av showens förlängda arm, är det ingen tvekan om. Det svänger häftigare än en biljakt, allsången i allt från "First Class Loser", "Famous For Nothing" och "The Boys Are Back" får allting som någonsin sänts på SVT ifrån Skansen att blekna och stämningen i lokalen är så hetlevrad så att man kan ana doften av bränt. Det vansinngt glada spektaklet har även sina mer allvarliga stunder, särskilt när de mer sentimentala och livsreflekterande låtarna "You Never Walk Alone" och "Johnny, I Hardly Knew Ya" får komma till skott, och detta gör att spelningens dynamik blir precis så jämn som den behöver bli, för att inte köra slut på både publikens och bandets energi. Om jag skulle vilja se bandet igen? Ja tack! 

 

SKRIBENT: André Millom (andre.millom@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Kristin Carlsson (kristin.carlsson@rockbladet.se)
KONSERT: Dropkick Murphys + Flogging Molly + Glen Matlock
ARENA: Hovet, Stockholm
DATUM: 2018-02-06
BÄST: "Johnny I Hardly Knew Ya" med Dropkick Murphys.
SÄMST: Faktumet att trots god prestation lär inte många minnas att Matlock öppnade kvällen

 


 

 


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar