John Coghlan ger Status Quo’s Frantic Four-era fortsatt liv

Status Quo är rockvärldens motsvarighet till hockeylaget Leksands IF. Båda har storhetstiderna långt bakom sig och under ungefär samma period (1968-1975 i Leksands fall och 1970-1976 för Quo). Från 80-talet och fram till idag har höga toppar blandats med djupa dalar; från Elitseriesegrar och osannolika SHL-avancemang till degraderingar och konkurshot vid Siljans södra strand respektive potenta boogierockalbum och magiska återföreningsturnéer till rena rama dansbandslåtar och Rick Parfitts sorgliga dödsfall hos den brittiska institutionen. Som luttrad supporter av både mashockey och engelsk gubbrock har det varit en dubbel berg-o-dal-bana genom åren där en framgång alltid följts av ett debacle. I Quo's fall kunde det inte bli tydligare än 2013 när de makalösa reunionkonserterna med Frantic Four fick de gamla hardcorefansen att gå man ur huse för att gruppgråta och slå världsrekord i luft-Telecaster. När hyllningskörerna var som störst efter avslutad Eriksgata släpper det nutida Status Quo pinsamheterna Bula Quo! i både skiv- och filmformat. Ridå, tack för kaffet och nedstängning av hemsidans message board. Avgå alla!

Status motor och riffmaestro Parfitt lämnat oss på julafton 2016, bastuffingen Alan Lancaster är skröplig i diverse sjukdomar och Francis Rossi kört vilse är det John "Spud" Coghlan vårat hopp står till när det gäller ruffig Frantic Four-boogie. Den lynnige trummisen, som gick under namnet Mad Turk när det begav sig, drar idag nästan lika mycket folk till sina shower med John Coghlan's Quo som Status Quo gör. JCQ turnerar mestadels hemma i England men har även gjort några gig i Sverige där fokus alltid ligger på den klassiska Quo-eran under 70-talet. Senaste spelningen här var på Primören i Solna 2016, ett märkligt sammanträffande var att Status Quo spelade på Gröna Lund dagen efter. För oss som var på båda spelningarna blev det en glasklar jämförelse mellan då och nu där Primörenspelningen tog en jordskredsseger. Efter Rick Parfitt's död gjordes en första svensk hyllningskväll i februari 2017 där fenomenala tribute-akten Big Fat Mama spelade med diverse gäster på Geronimo's FGT i Stockholm. Nu pågår planer att göra detta till ett återkommande årligt event, ungefär som Phil Lynott-hyllningen King's Call. Förhoppningsvis går detta i lås till hösten och då med en viss medlem från Frantic Four bakom trummorna.

Vi gräver i gömmorna och hittar en gammla intervju från just den senaste Sverigespelningen på Primören där undertecknade träffade en avslappnad Spud backstage innan hans skönt loja spelstil ska shuffla fram världens bästa boogierock någon timme senare.

20 år med Status Quo 1962-1982, hur skulle du sammanfatta det idag?
"Det är ganska annorlunda idag, då var det mycket mer dekadent än turnéerna 2013-2014 då ingen drack innan ett gig vilket jag tycker är rätt dumt hahaha! Det var en helt annan scen på den tiden, nu har vi blivit mycket äldre. Men det var förmodligen lika roligt under de tidiga åren som det var under 2013-2014 turnéerna. Vi tog hand om oss betydligt bättre de senaste vändorna. Jag uppskattade det men vet inte om jag skulle vilja göra det (Frantic Four) permanent."

Vad var bäst under de första åren?
"Det var förmodligen när vi turnerade i Australien. Vi gjorde även ett stort gig i San Fransisco där vi supportade Aerosmith och ZZ Top. Vi spelade kl 11 på förmiddagen och att spela rock and roll så tidigt på dagen är ingen bra idé för mig haha! Det blev inte så många turnéer i USA, 4-5 stycken. Vi hade en hit där med Pictures Of Matchstick Men. Men vad vi skulle ha gjort är att bosätta oss i USA ett tag och utgått därifrån som Fleetwood Mac gjorde. Vissa stater gick vi bra i och andra hade aldrig hört talas om Status Quo."

Bandet hade dessutom ett alltför ruffigt sound under glansåren för att spelas i amerikansk radio som vill ha mer polerade alster. Kanske hade det gått bättre med USA-lanseringen senare under 80-talet med poprockiga saker som In The Army Now och Burning Bridges.

Har du något favoritalbum från din era?
"Egentligen inte, vi gjorde så väldigt många. Istället för att ge min synvinkel som bandmedlem så brukar jag höra vad fansen tycker, för de har koll. Blue For You var ett väldigt bra album och Dog Of Two Head, det är två rätt annorlunda album. Vi spelade in så många låtar som aldrig släpptes, bland annat gjorde vi en låt som heter Bad Company som endast finns med på en box."

Hur involverad var du i låtskrivandet? Ditt namn finns med på bland andra Roll Over Lay Down och Break The Rules.
"Vad som hände där var att alla var där när låtarna kom till i studion så hela bandet fick sitt namn under låtarna. Men jag har aldrig gjort någon co-write som de andra i bandet."

Kommer Frantic Four hända igen?
"Nej, jag tror Francis Rossi vill göra sin egna grej. Jag tror Francis kommer släppa Status Quo snart och köra sitt race. Han kommer vilja fokusera på det akustiska. Något som många fans inte gillar. Jag har fått ett bra följe kring mitt band och vi fokuserar på det tyngre materialet från 70-talet som fansen vill höra."

Vi var på några av FF-giggen och pratade med fans som inte sett bandet sedan 1982. Spelningen i Glasgow var helt fantastisk inför världens kanske bästa och mest högljudda rockpublik.
"Vi hörde berättelser om vuxna män som grät i publiken. Det var vackert hahaha!"

Fanns det planer på att spela in några nya låtar med den klassiska sättningen?
"Det var lite prat om att spela in låtar med PCL, det vill säga mig, Lancaster och Parfitt. Men då hade vi varit tvungna att hitta en ersättare för Francis och det var faktiskt hans idé med återföreningen av Frantic Four. Det är ganska sorgligt när man tänker på hur bra FF-turnén gick, mottagandet och hur snabbt biljetterna sålde slut. Rick, Alan och jag ville definitivt göra det igen. Francis kanske vill det också men han säger i alla fall inte det till någon haha! 2013-turnén hade vi en så dålig buss, 2014 var det bättre. Det är ett utmärkt sätt att turnera för att man har snacket i bandet där, nära till sängen, mat och vin. Den catering vi hade på turnén är mycket bättre än hotellmaten. Du har också din privata sfär från fansen i bussen vilket jag gillar."

Hur ofta spelar ni med JCQ?
"Vi turnerar ofta och har spelat ihop i 10 år. Vi spelar inga låtar som jag inte spelade trummor på. Så ingen In The Army Now eller Margarita Time. Det skulle inte vara passande för mig att spela In The Army Now då Jeff Rich spelade trummor på den. Om vi hade varit tvungna att spela In The Army Now med Frantic Four så hade vi gjort det men jag tycker det är bättre att vi håller oss till de låtar som jag trummade på."

Den setlisten ni hade med Frantic Four var perfekt med bara bra låtar och ni tog ju in en del udda material som Oh Baby, vilken knappt aldrig har spelats.
"Jag tror vi gjorde den när den kom ut (1972). Det är en ganska konstig låt, tempot är udda med sitt break i mitten. Jag kunde använda in-ear hörlurar för första gången på den turnén och det var bra förutom att du inte hör applåderna. Men du kan se att folk gråter. Repningarna i filmstudion i Shepherd's Bush var inget vidare då trumljudet var väldigt stumt där. Jag använde mitt trumset från 1965 som jag faktiskt har kvar."

Du spelade en del med Lancaster Bombers ett tag, har det varit något snack om att spela tillsammans igen?
"Jag är väldigt europeisk så att bo nio månader i Sydney är väldigt långt hemifrån. Alan vill komma över och spela med oss. Vi har pratat om att bjuda in honom till Butlin's-återföreningen nästa år". Detta blev också av den 13-16:e oktober 2017 i Minehead utanför London, platsen där Rossi och Parfitt träffades första gången 1965 och vad som ett par år senare skulle bli Status Quo med Rick Parfitt som medlem.

Här kommer Mick Hughes och Baz Barry från John's band in i rummet och det blir ett väldigt surrande om allt möjligt där vi även glider in på deras andra band Predatürs som vi senare får ett par CD-skivor skickade till oss av. Intervjun glider stundtals iväg i två olika samtal.

Har du sett Status Quo live efter att du slutade?
John: "Ja, jag såg dem med förre trummisen Matt Letley och även den nuvarande Leon Cave och det var ok. Leon är en väldigt trevlig kille och en bra trummis. Han fick jobbet och gör sin grej. Jag tycker att det jag gör på Quo-skivorna är ganska enkelt, en follow-the-floor-shuffle och ingen av de andra tycks göra det."

Vad har ni för andra planer med JCQ?
Mick: "Vi har en del planer på nytt material som kommer bli en blandning av gamla Quo och Predatür. Predatür existerar fortfarande som band och vi kommer spela två kvällar på Butlins-återföreningen i oktober."

En helg som visade sig bli en slutsåld dundersuccé bland Quo-fansen med uppträdanden från både Alan Lancaster, John Coghlan och Parfitt's son Rick Parfitt Jnr. En titt på det här klippet kan ge en fingervisning vad det handlade om:

John: "Jag och min fru har en radio show som heter John & Gillies Rockers Rollin'BBC Radio Oxford. Vi bjuder in olika gäster som vi intervjuar och de får spela sina favoritlåtar."

Vid det här laget kan inte fanboyen i mig hålla sig längre och denne visar den gaddade Hello!-loggan på underarmen, mitt favoritalbum med Status Quo som också innehåller den allra bästa låten Forty-Five Hundred Times.

Spelar ni den med JCQ eller är den för lång?
Mick: "Den var lysande på 70-talet men inte nu. Problemet är att börjar man spela en sådan lång låt så kommer den lätt hålla på i 30 minuter. Och det finns så många andra låtar att spela då istället. Det kommer alltid finnas folk som säger varför spelade ni inte den och varför spelade ni inte den låten?"

John: "Vi spelade Forty-Five Hundred Times på Beat-Club i Hamburg och jag var helt slut hahaha!"

Slow Train då? (som med sina 7.54 är en relativt kort låt jämfört med mastodonteposet Forty-Five Hundred Times)
Mick: "Vi har försökt men den funkar inte live för den är gjord så i studio där Francis förmodligen gjorde alla gitarrlager. Till skillnad mot Led Zeppelin som inte försökte låta som på skiva under sina spelningar, de ändrade alltid lite i sina låtar men så kan man inte göra med Status Quo. Du ska försöka spela låtarna så nära som möjligt som de låter på skiva. Det är förmodligen därför Forty-Five Hundred Times blir så spännande live då den handlar mycket om improvisation och jammande. För bandet vet inte alltid vart den tar vägen."

Senare har vi fått höra tribute-bandet Big Fat Mama göra en glimrande version av den livs levande. Förhoppningsvis bjuder de på 22-minutersversionen av Forty-Five Hundred Times under Parfitt-hyllningen till hösten. Bara det är värt ett besök.

 

 

SKRIBENT: Fredrik Blid (fredrik.blid@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Roger Johansson (roger.johansson@rockbladet.se)


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar