ALFAHANNE – Från Eskilstuna till Världens Största Metalfestival

I ett industriområde mitt i Eskilstuna blir jag lotsad upp för en smal trappa, genom en mörk koridor och hamnar till slut i en inspelningstudio. En studio som påminner om en liten lägenhet och i sofforna sitter Alfahanne, ett band som går sin egen väg och inte ger upp. Under den kommande timmen ska vi avhandla ämnen som att bli ratad av media, bokning på en av världens största metalfestivaler och hatkärleken till hemstaden, Eskilstuna.

 

Vi börjar resan i att prata om hemstaden, en stad som för ungefär två decenier sedan var lite av "the town" inom musikvärlden. På frågan om dom vill ta ett snack om Eskilstuna så backar dom inte en centimeter.

-Vi vill jätte gärna prata om Eskilstuna, skrattar Pehr.

-Ja det är något vi gjort i snart 7 år nu, fyller Fredrik snabbt i.

-I början, när vi startade var vi jävligt anti Eskilstuna, berättar Pehr. Varför vet jag inte igentligen, eller jo det vet man väl men det är först nu på senare tid vi har börjat uppskatta staden och det är nog inte så mycket sämre än någon annanstans igentligen. Sen ska man inte sticka under stolen att Eskilstuna var, med betoning på var, en grym musikstad med många klubbar och spelningar nästan hela tiden.

Niklas fortsätter, ja det var ju nästan så att man symboliserade Eskilstuna med musik och det var ett riktigt bra klimat. Tyvär så har det successivt blivit ett ointresse för livemusik samtidigt som alla klagade på att det aldrig hände nått i staden och när det väl bokades band så var det ingen som kom.

Fredrik analyserar vidare, Jag funderar på vad vi har för relation med staden egentligen. Från början var det som ett hat, på nått konstigt sätt, men ändå så tyckte man om det. En jävligt skum känsla och den frustrationen göder något gott när man tänker efter och hör man något dåligt rykte idag så blir man liksom stolt, yes det är våran stad, skrattar Fredrik

Musiken och texterna i låtarna har stark anknytning till staden, trots detta har hemstaden med omnejd varit dom som har haft svårast att ta till sig bandet medans utomlands har det gått riktig bra, även om texterna är på svenska.

-Av någon anledning gick vi ut så jävla kaxigt här hemma när vi började spela och man får liksom inte säga att man är bra och har man ett band så tycker alla andra som spelar i band att man är den sämsta skit som finns, berättar Fredrik.

-Villket jag tycker är bra, skrattar Pehr, för jag tycker likadant själv. Och han försätter, när vi är i Estland, Tyskland eller England och spelar så tycker dom vi är skithäftiga, även om dom inte förstår ett skit av vad vi sjunger men det är nog atityden och atmosfären som gör det, dom uppfattar oss nog som jävligt punkiga. Och i den här genren är det nog inte så viktigt vad man sjunger utan det är själva helheten och känslan som är det viktiga, än så länge är det ingen som har kastat saker på oss.

Bandet skrattar till och jag får höra historien om när Jimmy mitt under en spelning på Blastfest i Norge kastar en flaska som i slowmotion far ut i publiken och träffar en tjej rakt i ansiktet. Senare i logen knackar det på dörren och en vakt förklarar att det är en tjej som fått en flaska i ansiktet varpå bandet blir riktigt oroliga. Ja, jag har henne här säger vakten. Hon vill ha en autograf på flaskan. Hela spelningen i sig var kaosartad, sönderbrutna gitarrer och scenen såg ut som ett slagfält när bandet hade spelat klart.. Ett kaos som publiken uppskattar och en aggretion som föds redan innan giget börjar.

-Vi eggar upp oss ordentligt innan spelning berättar Fredrik. Vi letar efter nått som gör oss riktigt förbannade, antingen att det är för kallt i logen eller att folk är fula, vi söker den där aggretionen.

-Som ett av de bästa gigen vi gjort, fortsätter Pehr. Det var i England och det fanns inte en jävel som tog hand om oss, man fick byta om i ett trapphus och lägga instrumenten i ett annat. Smutsigt, skitigt och trångt. Vi behöver motgångarna och det ska gå åt helvete innan för då vet vi att det blir jävligt bra på scenen.

Och våren en fullspäckad med förhoppningsvis kaosartade spelningar för bandet, många festivaler som alla sluter upp i en riktig milstolpe.

-Ja det börjar här i April berättar Pehr. Stockholm Slaughter, Karmöygeddon och Gamrocken till att börja med och så klart Wacken Metal Fest i Augusti. Något som i sig är jävligt ballt, jag skulle kunna spela bakom en lastpall bakom bara för att få säga att jag har spelat på Wacken liksom.

-Vi har jobbat varje år på få Wacken, fortsätter Niklas. Nått år har vi vart så där riktigt nära, bara väntat in det där sista okejet men så har det skitit sig.

Och i och med de stora spelningarna och fler och fler festivaler så har den tidigare kvarteten nu fått en femte medlem, Stefan.

-I och med att vi bland annat fick Peace and Love förra året, villket är ett stort gig i våran värld så beslutade vi att vi behöver mer utfyllnad i musiken på scenen eftersom vi redan har det på skiva så att säga, berättar Pehr. Och inte för att skryta men Stefan är ju jävligt musikalisk och duktig, man vill ju inte ha någon som man måste stå och peka vilka tangenter han ska trycka på. Så vi skickade låtarna och när han senare kom till repan så kunde han fan låtarna bättre än vad vi kan. Vi är jävligt opretentiösa när det kommer till sådant igentligen, vi har till exempel aldrig samma avslut på låtarna live, ibland blir det två vändor och ibland sex vändor.

-Ja, skrattar Stefan. Men jag har lärt mig jävligt mycket av det så att säga, att kunna släppa på kontrollen och se vart det barkar hän.

-Men man har ju lärt sig, fortsätter Fredrik. Hur alla funkar, man kan fokusera ganska mycket på sig själv på scenen. Ni kör på som ni brukar, spontana och galna ideer men man hänger liksom med ändå, på nått konstigt sätt.

Senaste skivan, Det Nya Svarta har fått väldigt bra kritik av såväl recensenter som branchfolk men sen tar det liksom stopp. Något som förbryllar bandet.

-Alltså vi blir hyllade av musiktidningar och av andra musiker, berättar Fredrik. Men sen är det silence, ingen som köper skivor och inget som spelas på radio villket jag tycker är ett mysterium.

-Ja vi blir aldrig upplockade av Spotify som exempel fortsätter Pehr. Och det är inte svår musik vi håller på med, det är ju för fan Ebba Grön men sen är det det här med kategorisering. Det är inte renodlad Black Metal och det är inte Rock n Roll så det blir svårt att sätta oss på en lista eftersom allt handlar om att tillhöra en viss genre. Men skulle nån bara våga lyfta upp oss så känns det som att andra skulle haka på.

-Ja redan från början, fyller Niklas i. På soundcloud som exempel så var man ju tvungen att tillhöra en genre. Allt fanns ju redan uppspaltat och man skulle bocka för inom vilken kategori man tillhörde men vi sket i det där och skrev Alfapocalyptisk rock. För hade vi kryssat i Black Metal så hade ju dom som lyssnar på det tyckt att vi var skit och detsamma om vi kryssat i något annat.

-Så har det ju vart i alla tider, fortsätter Stefan. I alla band jag spelat har man fått frågan om villken sorts musik man spelar sen ska man behöva hålla på att försvara vad man gör bara för att det inte faller inom ramarna för vad andra anser att det är för sorts musik.

-Och det är jävligt tråkigt för jag tycker vi sitter på en guldklimp, säger Niklas. Inte för att vara sån men jag lyssnar hellre på mig själv än något annat. Jag tycker det som erbjuds idag är för dåligt. Allt bara kopieras och det kommer inget nytt liksom. Men inte ens jag var inte övertygad från början när jag fick frågan om att gå med i bandet men efter att ha lyssnat på demon ett antal gånger så förstod jag hur jävla anorlunda och bra det var.

-Ja man får inte många chanser, fortsätter Fredrik. Man lyssnar en gång och då glider det liksom förbi men ge det tre gånger så har du fått den här jävla heroinsprutan och kan inte sluta sen.

Och det kommer mer från bandet, en ny singel är påväg och redo att släppas nu under Mars. Men vad gäller ny skiva så får den vänta tills tiden är rätt.

Fredrik skrattar. Ja man blir som en tjurig piss-gubbe, vi tänker fan inte göra en skiva till. Ni får lyssna på dom vi har för dom är fan bra. Släpper man en ny, så visst kanske nån tycker den är bra och det är kul men dom tre första dör ju liksom ut. Vi har serverat dom här tre så lyssna sönder dom först sen kommer det en ny, ni får fan förtjäna en ny skiva.

SKRIBENT: Rikard Lantz (rikard.lantz@rockbladet.se)
FOTO: Press, Jorn Veberg

BANDFAKTA - ALFAHANNE

MEDLEMMAR

Pehr Skjoldhammer - Sång, Gitarr
Fredrik Sööberg - Gitarr
Niklas Åström - Trummor
Jimmy Wiberg - Bas
Stefan Eriksson - Keyboard

| FACEBOOK | SPOTIFY |

 


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar