MaidaVale – Madness is too Pure: En riktig håll käften-platta

Tung psykedelisk rock som blickar mot 1960- och 70-talen, men som samtidigt känns relevant och fräsch. Redan 2016 gjorde MaidaVale klart för oss retro-romantiker att musiken vi hämtar kraft i fortfarande lever i allra högst grad. Sedan debutplattan Tales of the Wicked West har MaidaVale ägnat sig åt både nationella och internationella turnér och tack vare förtrollande framträdanden byggt upp en ansenlig publik. Igår släpptes bandets andra fullängdsalbum, Madness is too Pure, på The Sign Records.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons

Förväntansfull men orolig. Med de känslorna tog jag emot nyheten om MaidaVales skivsläpp. Debutplattan Tales of the Wicked West är en mycket kär vän. En vän som gav och fortfarande ger hopp om att det trots allt är ursinnig sång och blixtrande gitarrspel som vinner i längden. Ur den vilda västern-kistan kommer jag att fortsätta plocka ädelstenar, då de inte verkar vilja ta slut. Men inte kan väl MaidaVale göra om det? Är de verkligen så bra att de följer upp sin fantastiska debut med en lika bra platta? Svar: nej. De gör en ännu bättre.

Madness is too Pure är inte ett regelrätt återbesök i den värld där Tales of the Wicked West utspelade sig. Istället har bandet ytterligare närmat sig djupt psykedeliska tongångar i gränslandet till en annan dimension. Bandets sound bygger på en nära relation mellan Johanna Hanssons aggressiva men smakfulla trummor och Linn Johannessons drivande basgångar. Sofia Ström har tagit flera steg i en väldigt intressant riktning och hennes spel fyller mellanrummen med brutal och plötslig gitarr.

Och sedan måste vi prata lite om Mathilda Roth. Sångerskan, som profilerade sig som en oerhört begåvad musiker redan på debutplattan, sjunger med en ohygglig dignitet. Hon besitter en nästintill obeskrivlig röst som gör sig perfekt i sammanhanget. För mig personligen utmärker hon sig, om möjligt, ännu mer nu än på debutplattan som en utav de mest kompetenta sångerskorna inom genren.

Men MaidaVale är såklart större än summan av sina delar. Tillsammans med producenten Jari Haapalainen har bandet uppnått en unik ljudbild på Madness is too Pure, som utöver fängslande melodier och starka textrader försätter lyssnaren i någon form av trans. Retro-charm blandat med attityd och ursinne gör MaidaVale välförtjänta av varenda fan som dykt upp och kommer att dyka upp längs vägen.

Jag vill vänligen be dem som mot förmodan fortfarande underskattar den urkraft som MaidaVale är att genast sluta med detta. Fyra kvinnor som spelar tung psykedelisk rock är precis vad som behövs. Madness is too Pure är en riktig håll käften-platta.

LÅT FÖR LÅT

01 – Deadlock
Öppningslåten går i tillfredställande mellantempo och präglas av djuriskt och nästintill hypnotiserande gitarrspel, signerat Sofia Ström. Dessvärre händer inte mycket, och låten känns trots sina tre minuter och sex sekunder lite väl lång. Rytmsektionen svettas rejält och Matilda Roth sjunger som bara hon kan. Trots detta lämnas jag som lyssnare relativt oberörd av Deadlock. Har MaidaVale gått i baklås?
BETYG:

02 – Oh Hysteria!
Alright, fram med matberedaren! Ta diaboliskt frustande gitarr och en predikande hook som skulle kunna få Malin Berghagen att sluta med yoga. Blanda med ominös och ödesdiger basgitarr à la soundtracket till filmen Hajen. Krydda med Mathilda Roth. Vad får vi då? Hysteri!
BETYG:

03 – Gold Mind
Vattna hästarna och putsa edra pickadoller, vi gör ett tillfälligt återbesök i vilda västern. Till er som gillade MaidaVales första platta: you’re in luck! Låten Gold Mind hyser samma sorts tumbleweed-charm som genomsyrade debuten, och i alla fall jag tycker mig höra vissa likheter med låtar som till exempel Standby Swing. Tight rytmsektion och stenhårda men ändå läckra textrader bär Gold Mind framåt. Sofia Ströms gitarr smakar lite Gary Clark Junior. Med mustigt riffande och ursinniga psykedelica-räkor ställer hon Gold Mind riktigt högt upp på hyllan. Varför är hon och hennes Strata inte längre fram i mixen?
BETYG:

04 – Walk in Silence
En svävande ingång där Sofia Ström nästan låter som Janne Bark. Efter typ 27 sekunder av mysiga ackord gäller det för den som lyssnar att hålla i sig i något som är ordentligt förankrat. För då jävlar kommer den; käftsmällen. Kära nån! Okristliga mängder dist, hemliga- agenter-på-omöjligt-uppdrag-bas och Johanna Hanssons perfekt trum-fill banar väg för Matilda Roths enorma röst. Som pricken på moset och grädden över i serverar Sofia Ström skivans mest attitydstinna gitarrsolo också.
– Ja hallå, var det grammisgalan? Har nämligen en kandidat till årets låt här.
”Something is in the air…”
BETYG:  

05 – Späktrum
Först och främst; tuff stavning av titeln. Med det ur vägen känns Späktrum och dess arrangemang typiskt för MaidaVale och deras experimentella ljudbild. Matilda Roth visar att hennes nästan trollbindande röst kan nå riktigt höga toner, vilka i samklang med klockspel och argsinta trummor bygger upp mot en smärre explosion i slutet av låten. Plötsliga och slagkraftiga breakdowns håller energin uppe och Späktrum lämnar mig med något högre puls jämfört med innan jag tryckte på play.
BETYG:

06 – Dark Clouds
Plattans sjätte spår är ett bluesigt och stormigt äventyr. Dark Clouds går inledningsvis som en lätt bris genom håret men tilltar sedan i styrka. ”They say no dark clouds are forming, they’re not coming our way, but I can tell they’re lying, ’cause I’ve already felt the rain.” Linn Johannessons stadigt pumpande bas-matta och Johanna Hanssons tunga trumkomp ligger i botten, och även Mathilda Roth befinner sig här långt ner i registret. Bandet bygger en mystik som hastigt och lustigt bryts sönder av Sofia Ströms knivskarpa mellanspel. Gitarristen levererar rappa toner som skulle kunna dela vem som helst på mitten. En blues-noir som gör att jag plötsligt vill ge mig ut och åka nercabbat mitt i natten.
BETYG:

07 – Trance
MaidaVale goes Bee Gees! Eller i alla fall verkar bassisten Linn Johannesson fått ett antal lektioner utav någon av gubbarna Gibb. Aningen märkligt disco-pump följer oss genom ungefär halva låten, ett experiment som kanske inte riktigt når hela vägen fram. Pulserande och repetitiv men samtidigt fängslande bygger låten upp mot en andra del där Linn Johannesson och Johanna Hansson vevar upp tempot och låter Sofia Ström hamra in ett par funkinspirerade gitarrslingor.
BETYG:

08 – She is Gone
Jag kan ärligt talat inte minnas senaste gången jag hörde någon slå så ursinnigt på sina pukor som Johanna Hansson gör i She is Gone. Har vi kollat om hon är släkt med John Bonham eller? Låten karaktäriseras av en komplex och medryckande baslinje i ett rasande högt tempo. En eloge till groove-arbetarna (förlåt mig) Linn Johannesson och Johanna Hansson som verkligen skapar och håller en vild och enorm energi låten igenom. Det höga tempot och en löjligt tajt men samtidigt innovativ rytmsektion utgör ett perfekt exempel på MaidaVales storhet. Stenhård och frenetisk 70-tals-rock som känns mer än fräsch 2018.
BETYG:

09 – Another Dimension
Sista spåret inleds med en enkel upp- och nedåtgående bas i kombination med delay-dränkta gitarrslingor. Matilda Roths mörka sång bidrar till en dyster och murrig stämning, som man gärna vill vara i. Bandet gör det bra, men tyvärr känns Another Dimension lite mer som ett experiment än som ett färdigt arrangemang. MaidaVale visar att de är innovativa och om soundet från en annan dimension får följa med till nästa platta kan det bli grymt!
BETYG: ROCKBLADET.se 5 out of 10

 

SKRIBENT: Johannes Widergren (johannes.widergren@rockbladet.se)
ARTIST: MaidaVale
ALBUM: Madness is Too Pure
SKIVBOLAG: The Sign Records
RELEASEDATUM: 2018-03-23
BÄSTA LÅT: Walk in Silence & She is Gone
BETYG: 

BANDFAKTA

MEDLEMMAR
Matilda Roth – Leadsång
Sofia Ström – Elgitarr
Johanna Hansson – Slagverk/percussion
Linn Johannesson – Basgitarr


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar