Scarlet – det nya normala i en fördärvad värld.

Till sommaren fyller ovantecknad 43 år, och har med andra ord både sett och hört det mesta i musikväg under denna tid. Det är därför ganska svårt att hitta nya intressanta akter som fångar mitt öra. Jag vågar påstå att jag kan räkna de nya band som under förra året fångade mitt öra på ena handen, och det är just därför jag kände att jag var tvungen att dela med mig av ett av dem för just Dig. Stockholmsbaserade Scarlet har till dags dato bara släppt en enda låt, och det var långt innan jag ens hört den som jag visste jag ville veta mer om artisten bakom namnet.

 

Så på en mörk och snötung kväll satte jag mig ner för att göra vad jag trodde skulle bli en kort blänkare, men som i slutändan blev ett timslångt samtal som gick bra mycket djupare in i själ och hjärta än jag någonsin trott. Det råder ett tydligt uppsatt hemlighetsmakeri rörande vem som döljer sig bakom masken och sminket, så det blev ett helt annat upplägg på samtalet än vad jag vanligtvis brukar ha i mina intervjuer. Jag hoppas dock att de djupgående ord som följer nedan lockar till att skapa ett intresse för musiken och artisten.

Jag valde helt enkelt att gå rakt på sak, och öppnade med frågan om...

Var fick du namnet Scarlet ifrån?

Scarlet kommer ifrån... Har du läst ”Scarlet letter”?

Jag känner till den...

Det handlar om att hamna i en situation i livet, eller att födas in i en situation i livet, som är mot samhällsnorm, mot samhällsstruktur. Ta det här, genomlida skiten.”Grow strong” i det, och sedan kunna ta det vidare och hjälpa andra, till exempel. Det är lite vad den storyn handlar om, och det passar in på mig och den här rörelsen som är på gång.

Vilken rörelse?

Min ambition är att samla alla ”freaks”, alla ”outsiders” inom musiken, vem som än vill lyssna, och få det bli det nya normala.

Att bygga upp en grupp runt sig själv som artist är ju ett klassiskt drag, med allt från ”Mansonites” till Håkan Hellström och Broder Daniel med stjärnor på kinden, så vad är det som gör att man skall vända sig till Scarlet?

Jag säger såhär: Vi är i ett skifte, vi har varit i ett skifte ett tag. Främst ett teknologiskt skifte, där jag genom min person och min musik kan nå människor som fortfarande är i det dolda. Tidigare, vad konstnärer gör, är att dela med sig en igenkänningsfaktor, man blir en gemenskap. Men det finns fortfarande människor som man inte når, som kanske inte vågar träda fram och bli en del av gemenskapen. Nu lever vi i en teknologisk ålder där vi kan nå människor på andra sätt. Via internet och så vidare.

 

Men Scarlet; är det mer ett fenomen, eller är det du som artist? Har du närt den här idén länge?

Scarlet har funnits i ett par år, och jobbat mest på en undergroundnivå på den verkliga botten av samhällsskiktet med människor som finns där, och jag har insett mer och mer att den skillnad som Scarlet har gjort där kan tas upp mer kommersiellt och få en helt annan spridning.

Har du något mer övergripande mål? ”Nu har jag samlat ihop mina freaks och de har vågat komma ut och visa sig vara dem de själva vill vara, och sedan skall vi....”. Vad?

Att det blir ett normaltillstånd. Att få vara... och det här är ju old as fuck, men att hitta ett normaltillstånd att få vara det här. För jag anser att de här människorna som är som jag, som har en läggning som anses udda, det är de människorna som är det verkliga. De människor som lever ett liv där de inte vågar utveckla sin fulla potential, de vågar inte skilja sig, de vågar inte byta jobb... Jamen du fattar... Svenssonlivet.

Jag säger inte att det är fel, för människor hamnar där av en anledning. Men om det skulle vara mer normalt att få leva ut det här så skulle fler människor göra det, och det är mitt ”long term goal”. Att samla så många, en fucking army av människor som stärks i mig och min musik och mina beliefs. Att de kan ”pay it forward” själva, så att det sprids inte bara genom mig, men genom de här människorna som jag förhoppningsvis lyckats stärka.

 

Vad är det som gjorde att du valde att gå ut som Scarlet, och inte som den du är egentligen?

För att Scarlet är ett väsen, eller en varelse. Någonting som är identifierbart för dig. Att ha mask, har alla. Vissa har lite snyggare mask än andra, det är det vi sätter på oss. Så att ha det är ett sätt att... ”Det är ok att sätta på sig en mask. Om du blev mobbad som barn, eller misshandlad, vad det nu kan vara, och du behöver bygga dig själv för att klara av livet; så gör det, jag är med dig”. Scarlet kan vara någon annan också. Det är mer att jag förkroppsligar en symbolik.

Som att du kan vara skyddet man behöver sätta upp?

Mhm! När jag kör live så vill jag att publiken skall känna musiken, de skall vilja knulla, slåss, och gråta samtidigt. Om de har det här [Scarlets mask och smink] framför sig så är det mer personifierat hos dem än om det står en Elize Ryd (Amaranthe), och hon är fantastisk i en bra bemärkelse, eller Joacim Cans (Hammerfall), vem det nu kan vara... Det är inte lika brutalt, det är inte lika naket som något du själv kan skapa efter någon som du inte vet vem det är.

 

Vi satt ju här för ett par veckor sedan när du precis släppte låten...

Age of seduction”...

Vad är det du syftar på där?

Såhär: Vi lever i en tid där vi är ute efter snabba kickar. Det är inte längre... Heroin och så vidare gör inte jobbet. Vi lever i ett beroendesamhälle. Det är snabba likes, det är snabba kickar hit och dit. Så ”Age of seduction” handlar om i det stora övergripande att vi blir mind-fucked av något vi själva skapar. Vi har skapat ett monster i västvärlden. ”Age of seduction” handlar om en plattform - i det här fallet en sexklubb - dit män och kvinnor i höga positioner i samhället går för att få sig snabb pleasure, och kvinnorna som jobbar här käkar upp dem. Så! [fnittrar] Det är det den handlar om om man läser texten. Det är såklart en metafor för det vi ser.

 

Om vi går tillbaka till för två veckor sedan.Vad har du för förväntningar på mottagandet av låten, och kontra nu när du kan gå tillbaka och se. Hur har det gått sedan vi sågs senast?

Det har gått fantastiskt bra. Under uppbyggnaden av allt det här, så fort jag har lyft locket lite grand, till extremt få människor så har intresset nästan bubblat över. Jag och mitt team har fått sakta ner lite. Det här teamet jag har runt mig är fucking amazing. Det är Det är det som avgör.

Hade du något mål? ”Jag vill inom X dagar ha så-och-så många hits, och jag vill gärna komma in på den-och-den listan?

Jag har aldrig varit orolig, och jag är fortfarande inte det. Jag har ett långsiktigt mål med det här, och bara för att jag har en produkt betyder inte det att folk ser den. Man har en produkt, så hittar man samarbeten, då krävs det att man jobbar röven av sig. Det är nu det hårda jobbet börjar. Ju hårdare jag och vi jobbar, desto mer når vi ut.

När vi sågs senast var det en låt, och du nämnde kort någonting om att det är mer på väg. När, hur, och var kan vi förvänta oss någonting nytt?

Jag kan inte säga så mycket om det. Jag har suttit i en väldigt spännande session ganska nyligen med en av Sveriges bästa lyricister. Inom den här genren, men enligt mig den bästa svenska textförfattaren vi har, och det var ju en ”smack in the face” liksom, men det kommer bli kul.

Kommer det bli så att du ställer dig på en scen, eller kommer detta bara bli ett studioprojekt?

Nej. Då hade jag inte hittat hit. Vi har tydliga roller i teamet. Jag har en roll, Anders har en roll, ART:ERY har en roll, och min roll är att ta fram material, och någon annans roll är att casha in stålarna [skratt].

Vad var det som gjorde att du valde ART:ERY [skivbolaget som släppt låten]?

Nummer ett: De har en av världens bästa musikjurister som sitter här; Cissi Hagald. Hon är amazing. Hon har jobbat med Ghost ifrån starten. Hon har ett track record som är to die for. Det teamet jag blev introducerad för här i ett jätteinitalt skede, de är helt jävla fantastiska. De har en jättehög arbetsmoral, vilket jag också har. Man dras till folk som är lika en själv, och jag vet hur hårt jag jobbar och den nivån jag sätter, och de gör exakt samma sak. De kan jobba till klockan fyra på natten om så krävs.

Att de har bra akter. Det är inget skitsnack. Den här branschen, as you know, det finns så jävla mycket hål att falla ner i. Vad jag är ute efter i alla typer av relationer; jobbsammanhang/livet; det är rak kommunikation, och det får jag här. Det var min första ”Aha, det här skall jag gå vidare med!”. För många andra bolag som jag träffat; man ser direkt liksom hur de försöker. Jag är en bättre säljare än alla dem. Jag vet vad som brister i hela deras pitch, och här... Ja.

Vad var det som gjorde att du valde just den här genren som ditt utlopp?

Det kommer sig nog av att jag är klassiskt skolad, eller det har varit mycket klassisk musik som har fått mig att känna. Jag har väldigt, väldigt svårt att känna saker. Om jag inte fysiskt får en smäll så gör det ont, vilket kan vara en kick för mig, för att jag är liksom ”fucked from birth känslomässigt. Att ta metal, att ta upp det ett steg till ett format där alla de här känsloströmmarna... Det är inte för inte man uppmanar till mosh pits, liksom. Jag tycker det är skitbra! Jag vill inte gärna stå i en, men få utlopp för det -här-, och gå inte och skjut sina skolkamrater. Det finns inget annat alternativ för mig. Jag kan inte lyssna på någon annan musik och njuta eller känna. Det är såhär: Äter du Häagen-Dazs eller GB?

Häagen-Dazs...

Ja, precis. [nickar menande]...

Du känns inte ”vanilla” på nåt vis.

[skrattar] Exakt! Det är också att sätta en standard för sig själv. Eller ta betalt när man jobbar. När du en gång har satt en ribba någonstans så går du inte tillbaka och mjäkar.

 

Du hade inget annat val. Det här är så jag känner mig. Det här är det som ger mig bäst utlopp”. Precis som ”Jag förstår mig inte på den där genren/maträtten eller vad det än är, men det här känns väldigt jag”. Det kommer man aldrig kunna släppa, för det är en så integral del av ”här finner jag mig själv.

Mhm. Vad lyssnar du på?

Jag lyssnar på allting från Sarah Brightman till black metal. Just nu så har jag gått över mer åt Americanahållet, mycket därför att jag blivit så mättad av hårdrock. Det får jag nog av när jag är ute och plåtar tre dagar i veckan. Jag vill inte komma hem och äta samma maträtt hela tiden. Det är bokstavligen därför jag sitter här, nu, med dig. För att jag har svårt att hitta någonting nytt. Jag vill vara här för att ”support the scene”.

Vi har ju faktiskt inte sagt ett ord om musiken! För den som inte kan lyssna på låten; med egna ord, utan att namedroppa; vad är det?

Hehehe, jag är glad att du frågar, Mattias. Musiken är en relativt kort, intensiv jävla skalle, ett slag i ansiktet, ett omruskande. Den är väldigt text- och riffbaserad för att just få igång den här kåtheten och aggressionerna och allting som vi har så långt in, och som vi ofta stänger till. Det är en orgasm, det är en utlösning, fast av olika känslor. Sedan är det mina sjuka texter. Vissa människor lyssnar på text, vissa lyssnar på musik, vissa lyssnar på allting. Men det är viktigare för mig att det finns någonting, en beröringspunkt, hos alla som lyssnar.

Ok. Jag skall inte hålla kvar dig här längre, men innan vi skiljs för denna gång undrar jag om du vill skicka en hälsning till våra läsare?

”I am the madness you need to feel safe.”

Jo du, det där var väl den perfekta avrundningen på vårt samtal. Tack för din tid, Scarlet.

 

SKRIBENT/FOTO: Mattias Nilsson (mattias.nilsson@rockbladet.se)
INTERVJU: Scarlet

FAKTA - SCARLET

| FACEBOOK | YOUTUBE | INSTAGRAM | SPOTIFY |

 


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar