Thirty Seconds To Mars – Oscarvinnande frontman levererar B-kvalité poprock

Jared Leto är förmodligen en av mina absoluta favoritskådisar. Hans livsprojekt är Thirty Seconds To Mars och bandets fanskara The Echelon består föga förvånande av mestadels pubertala tonårstjejer. Han är Hollywoodhunken med jackpot i nöjesbranschens största fält: film och musik. Med stor integritet har Jared Leto särskilt dessa två yrkesjag och jobbat hårt för att definiera dem både parallellt men ändå fristående.

 

Med sitt långa mörka hår och buskiga skägg påminner Jared Leto både om Sergeant Pepper-tidens John Lennon och Gamla Testamentets Jesus. Han tycks ha druckit från ungdomens fontän och det finns inte begynnelse av varken rynkor eller trötthet i den snart 50-åriga mannen.

Sverige har länge älskat Thirty Seconds To Mars, och det märks att kärleken är ömsesidig. Jag kan inte förstå hur bandet säljer ut arenor på andra orter, men är fast vid att ha gig i gamla baskethallar som Fryshuset och ishockeyrinkar som Annexet när dom spelar i Sverige.

Finns det något jag alltid påminns om när jag ser Thirty Seconds To Mars live är att det är jäkligt lätt att känna sig gammal. Här begärs man gilla oversize-ballonger som totalt skymmer sikten, huka sig för att sen hoppa, och ”dansa så fult att man skäms imorgon”. Jag tänker på dig, du barbröstade 40+ man som dansade på scen som om det inte fanns en morgondag.

Bandet spelar sällan något från sitt självbetitlade debutalbum som majoriteten av fanskaran var för unga för att ens minnas, men låter publiken sjunga unisont till ”City of Angels”, ”This is war”, ”Up In The Air” och en av få rockiga låtar som spelas – Klassikern ”The Kill”. Under tiden som debutanter, som oundvikligen och tyvärr är passé, kom bandet med en originalitet och energi som Los Angeles-trion inte uppnår nuförtiden. Ett före-detta proggigt sound har bytt ut mot ett generiskt och intetsägande. Det blir mer påtagligt nu när nya albumet ”America” är mer avskalat än någonsin. Samplade beats och själlösa textrader. Plus ändlösa sing along ”Woah oh” i olika bristfälligt kreativa melodier.

Som liveband är dom ett energiskt jippo, men överhängande tjatigt och intetsägande. Konserten är dessutom fylld av onödiga pauser och publikfrierier. En tonårstjej har precis blivit en av fåtal lyckliga som blivit uppbjudna på scen i några minuter. Hon skakar som ett löv och brister plötsligt gråtandes ut “I love you”.

Jared svarar: “Aw, that’s a very kind thing to say”, och kramar henne med ena armen och blickar leendes ut över den trånande och avundsjuka publiken.

Trots en konsert och ett band som lämnar mycket att önska så kan jag ändå inte sluta imponeras över Jared Letos oklanderliga utstrålning.

 

SKRIBENT: Philip Almén (philip.almen@rockbladet.se)
FOTO: Kristin Carlsson (kristin.carlsson@rockbladet.se)
ARTIST: Thirty Seconds To Mars
PLATS: Annexet, Stockholm 
DATUM: 2018-04-22
BÄSTA LÅTEN: Rider
BÄSTA MINNET: Jared Letos karisma


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar