Västerås Rockfest – Sveriges nyaste rockfestival

I helgen gick för första gången någonsin "Västerås Rockfest" av stapeln i Bombardier Arena, med band som Amaranthe och Corroded. En tillställning vars framtid mycket väl kan vara något att räkna med.

Annons

Det är väl egentligen aldrig rättvist att ställa för höga krav på nya evenemang. Det tar tid innan allting klaffar. Nybörjarmisstag är dock naturligt och det är inte realistiskt att förvänta sig stordåd på en gång, det är mer regel än undantag att något inte blir 100% rätt. En människa som börjar gymma riskerar vid en nystartad träningsperiod att begå flera misstag. Det kan röra sig om att välja fel kost, att vara för våghalsig och redan efter några dagar göra för tunga lyft och det kan vara ignorans av viktiga saker som stretching. Nybörjarmisstag sker. Och jag tänker att det är samma sak för nystartade festivaler och evenemang.

Västerås Rockfest är som sagt en helt nystartad endagsfestival och en skitnödig kritiker kan hänga upp sig på just nybörjarmisstag. Exempelvis såldes merchandise och mat och dryck i en gympasal intill arenan och besökarna tvingades där umgås i skenet av lysrör, vilket flera besökare uttryckte missnöje om. När man var på plats i denna hall hördes aldrig musiken i rummet intill i och med de tjocka väggarna och risken att missa början av en konsert var därmed stor, så länge man inte kollade klockan likt en hök. Flera av festivalens band led även av tekniska problem, vilket såklart hämmar helhetsupplevelsen. Men som sagt, istället för att peka finger åt dessa naturliga nybörjarmisstag vore det mer mer rättvist att fokusera på det positiva och det viktigaste, alltså musiken.

Kvällen börjar tidigt med bandet Age of Reflection. Att som okänt band inleda redan runt klockan 6 är alltid en uppförsbacke och Age Of Reflection passar inte heller på något sätt in genremässigt bredvid övrig line-up som är betydligt mer metal-inriktad, medans Age of Reflection själva snarare spelar nedtonad melodiös rock. Jag kan inte säga att bandet på något sätt lämnar ett större intryck men kan inte heller säga att de gör bort sig. Att inleda är som sagt alltid tufft men bandet tar sig an den uppgiften med en öppen inställning och verkar ha roligt på scenen.

Det blir genast mer drag när Artificial Sky går på. Innan deras gig startar befinner jag mig ute vid merchandisen och ser Artificial Sky:s crew stå ganska ensamma vid sitt bord. Några få besökare stannare till och tittar men trots crewets inbjudande uppsyn får de ingen merch såld. Men sen började Artificial Sky spela. De imponerar totalt med en intensiv ljusshow, mycket god publikkontakt och musikalisk dynamik. Övergångarna mellan growl och finsång sitter där de ska och bandet säljer in sig själva med bravur. Direkt efter deras konsert är plötsligt deras bord ute vid merchen välbesökt. Det är om något ett toppbetyg.

Kvällen rullar sedan vidare med The Hawkins. Hökarna har mycket att stå i sedan debutalbumet släpptes i vintras och har bland annat turnerat med Corroded ute i Europa. För mig blir det första gången jag ser bandet live och jag har vid tidigare tillfällen garanterats att The Hawkins ÄR ett liveband som måste upplevas. Jag som gav bandets debutalbum ett relativt ljummet betyg skulle nu alltså bli överbevisad. Och well done, The Hawkins. Ni lyckades. Det intensiva soundet gör sig alldeles utmärkt på en livescen, energin tycks vara gränslös och publiken bjuds på både allsång och jävlar anamma. Bandet är i symbios med varandra hela vägen och musikaliteten glöder. Bombardier Arena är ganska stort men The Hawkins förvandlar tillvaron till en intim och svettig rockklubb. Deras spelning hade gärna fått pågå längre.

Det har nu hunnit bli sen kväll och arenan börjar fyllas på folk och den goda stämningen blir mer påtaglig i takt med att de mer kända banden Lillasyster, Kill The Kong, Smash Into Pieces och Corroded börjar inta scenerna. Lillasyster är första band för kvällen som får gå upp på den stora scenen och framför kravallstaketet är lika fullt som i valfritt köpcentrum på löningsdagen. Det är dock något som inte stämmer. Lillasyster är ett band som knockat mig varje gång jag sett de live. Deras power och energi har fullständigt knäckt både mig och publiken men ikväll kommer till min stora förvåning aldrig käftsmällen. Det är på gränsen när publiken sjunger allsång till "Nu har jag fått nog av dig" men nej, det stannar där. Det bränns lite, som en örfil men käftsmällen kom aldrig och bandet känns överlag ganska introverta. Märkligt.

Efter att Kill The Kong och Smash Into Pieces spelat så kliver inga mindre än Corroded upp på scen. I och med besvikelsen över Lillasyster vågar jag till en början inte hoppas för mycket på att Corroded heller ska leverera. Men jodå. Det räcker med att Per Solängs trumslag börjar dåna och att Jens Westins mäktiga basröst uppenbarar sig innan den där käftsmällen som jag aldrig fick av Lillasyster kommer nu istället. Är det något som Västerås Rockfest behövde ikväll så var det tung, rak och mäktig jävla metal med publikfrieri, humoristiskt mellansnack och en skön blandning av gamla klassiska låtar samt nya färska hits. Jens Westin får under ett tidigt skede med sig hela publiken där han delar in dem i ett höger och vänsterfack, där högersidan på kommando ska skrika "Thomas" och vänstersidan ska skrika "Bjarne". Denna mycket lyckade får till och med den försiktiga läktarpubliken att släppa loss och framförallt banar det iväg för ett segertåg för basisten Bjarne vars namn skanderas flera gånger om under kvällens gång. Bjarne själv står och poserar för glatta livet och har mycket svårt att dölja sin glädje över mottagandet. Tack som fan för showen Corroded.

Kvällen avslutades till sist med Amaranthe. (Recension på dem samt Kill The Kong och Smash Into Pieces hittar ni längre ner). Västerås Rockfest blev överlag en lyckad tillställning. För att återkoppla till min utläggning om nybörjarmisstag i början av denna text så tål det att sägas igen: En nybörjare begår misstag. Och Västerås Rockfest är en nybörjare. Skavanker som lokal och tekniska problem går att rätta till vid nästa års festival och det som arrangörerna får ta med sig från årets upplaga är lärdomar om vad som funkar och inte funkar samt vetskapen att de sått ett frö för vad som förhoppningsvis kan bli en långkörare. Engagemanget från banden och publiken finns där så framtiden är ljus. Vi ses igen Västerås!

För övrigt: Rockbladet anordnade under kvällens gång tre stycken Meet n Greets där fans fick möjlighet till häng med Amaranthe, Smash Into Pieces och Corroded. Ett tilltag som uppskattades varmt av både fans och artister. Bilder från dessa sammankomster hittar ni längre ner. 

 

Kill The Kong:

Det märks utan tvekan att Kill The Kong befinner sig på hemmaplan. Publiken samlas tidigare än vanligt och Kill The Kong flaggor syns runtom arenan. När jag intervjuade bandets ena sångare Timo Kumpumäki inför Västerås Rockfest så beskrev han Kill The Kongs gig som en urladdning. De orden stämde. Med råge. Man skulle till och med kunna dra det hela ett steg längre och säga att en spelning med Kill The Kong är som att bli överkörd av en lastbil. Framförandet trycker mot dig som åskådare med ett monstruöst tryck och det svartnar för ögonen. Instrumenten blir som en del av bandmedlemmarnas kroppar och sången isolerar allt ljud runtom dig, trots att det står ett fullständigt skogstokigt fan bakom dig och skriker i örat. Bandet är fullständigt vilda på scnenen, liksom ackorden, skriksången och trumslagen som för dig till något sorts musikaliskt paradisland. Och publiken? Ja, den är lika galen den. För dig som inte sett Kill The Kong live förut: Ta chansen om du får den.

Smash Into Pieces:  ROCKBLADET.se 5 out of 10

är just nu ute på sin "In Dah Club Tour 2018" där Västerås är andra anhalt på turnén. Premiären ägde rum i Falun kvällen före, något som tar ut sin rätt. Chris Adam Sörbye nämner själv från scenen att han är bakfull och trött. Likväl deklarerar han att det är väldigt kul att vara på plats, men tyvärr känns det som ganska tomma ord. Smash går under detta gig istället på ren rutin. Scenshowen och deras grafik är fortfarande snyggt, Apocalypse DJ är som vanligt cool och låtar som "Higher" och "Let Me Be Your Superhero" puttrar på till publikens förtjusning. Men det exploderar aldrig och det känns inte genuint. När den purfärska singeln "Superstar In Me" framförs så känns bandet mer frånvarande än någonsin och det som irriterar mig mest med denna ganska loja inställning är att publiken inte får valuta för pengarna. 

Amaranthe: 

Det blir inte helt lätt för Amaranthe att gå upp på scen och fylla tomrummet efter Corrodeds uppvisning några minuter tidigare men sann professionalism går inte heller av för hackor. Elize Ryd är själva bilden av hur en frontfigur ska vara inom rockgenren 2018. Självsäker, genuin, trevlig och såklart proffsig. I både lugna och fartfyllda låtar kommer hennes röst och scenpersonlighet fram på ett imponerande sätt och låtarna får liv. Att hon dessutom är uppbackad av ett experimentellt band som aldrig varit rädda för att testa gränserna och utmana publiken gör att hela den musikaliska paketeringen blir extra smaksatt. Det tål även att nämnas att vid sidan av Elize Ryd är Nils Molin en frisk fläkt, och att vare sig hans röstresurser eller energi är slut trots att han nyss anlänt till Västerås från Stockholm där han för bara några timmar sen haft gig med Dynasty, är värt en stor respektingivande applåd. Amaranthe avslutade Västerås Rockfest med flaggan i topp och trots att klockan närmar sig 2 på natten så skanderar publiken efter mer. Mäktigt.

 

SKRIBENT: André Millom (andre.millom@rockbladet.se)
FOTOGRAF 1: Mattias Nilsson (mattias.nilsson@rockbladet.se)
FOTOGRAF 2: Rikard Lantz (rikard.lantz@rockbladet.se)
KONSERT: Västerås Rockfest med Amaranthe, Corroded, Smash Into Pieces, Lillasyster, Kill The Kong med flera.
ARENA: Bombardier Arena, Västerås.
DATUM: 2018-04-28

 

 


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar