INTERVJU: Conny Bloom från Electric Boys berättar om deras kommande album

Det är snart 30 år sedan Sveriges eget Electric Boys släppte sitt debutalbum som ledde till att de hamnade på amerikanska Billboardlistan och spelades flitigt på MTV. Bandet är nu aktuellt med två nya singlar från sin kommande platta som släpps i oktober. Det blir Electric Boys sjätte studioalbum, och samtidigt den tredje plattan sedan återföreningen 2009. Rockbladets reporter blev nyfiken på den nya plattan, och bestämde sig för att ta ett snack med bandets sångare Conny Bloom. Det blev en lång och trevlig pratstund där Conny delade med sig av sina tankar kring det aktuella albumet men också kring många andra saker.  Han säger bland annat så här: "Det känns kul, för det är inte en sån där typisk Electric Boys-platta som man kanske förväntar sig!"

Vad kan du berätta om Electric Boys kommande album?

- Vi har precis varit och spelat in och nu ska vi få första mixen på första låten, så det är lite spännande! Det känns kul, för det är inte en sån där typisk Electric Boys-platta som man kanske förväntar sig. Vi har helt enkelt skrivit en massa låtar och valt dem som vi tycker är bäst. Istället för att sätta en mall från början och fundera över om låtarna verkligen är Electric Boys så har låtarna fått bli vad vi är idag. Det finns lite låtar där som inte är typiska Electric Boys-låtar, tror jag. Det ska bli roligt att se vad det blir av den här mixen, jag är taggad!

Är det inte en stor utmaning att skriva någonting som känns helt nytt men där det ändå på något sätt hörs att det är Electric Boys som spelar?

- Det har varit en utmaning, för när vi återförenades funderade jag på hur man gör All Lips ‘n Hips igen, men jag insåg fort att det inte gick att tänka så. Till att börja med skulle jag nog inte kunna skriva Lips ‘n Hips överhuvudtaget idag. Jag är inte i samma ålder och det har hänt så mycket sen dess. Man tänker annorlunda och ser annorlunda på saker.

På den första plattan efter återföreningen fanns det många gamla idéer blandat med nya idéer, och den plattan låter nog mer typiskt Electric Boys. Om man spolar fram till den kommande plattan så har det kommit fram massor av bra låtar som gått utanför de ramar som man kanske tänker är Electric Boys. Sen har jag märkt att så fort vi i bandet kommer in i samma rum, och alla spelar på sitt sätt och jag sjunger, så låter det som Electric Boys i slutändan i alla fall. Det kommer alltid att låta som om det är vi, även om jag kommer med en jazzlåt, så det känns inte som att vi har det problemet. Att jag har kommit på det har hjälpt mig att bryta mig loss från ramarna om att det ska låta på ett visst sätt, för när jag försökte tänka så blev jag låst i mitt låtskrivande.

Den andra gitarristen (Franco Santunione) och basisten (Andy Christell) har kommit med några idéer, något som också har vuxit fram, så vi har gjort lite fler grejer ihop nu än vad vi har gjort förut. Från början var det ju bara jag som skrev, så att det nu har kommit andra idéer har ju också påverkat lite grann. Men som sagt, det låter ju som Electric Boys när vi väl lirar, så...

Ni har ju släppt två singlar än så länge. Låtarna är olika men det är mycket energi i båda låtarna, tycker jag. Är de representativa för plattan?

- Jag hoppas det, för det skulle ju vara tråkigt om det inte var mycket energi i låtarna! (skratt) De två är lite olika. Dishes ser jag mer som partyrock. Suffer däremot är ju tyngre och lite mer malande, mer hårdrock liksom. Man kan väl säga att de hör hemma på plattan, men det finns en massa andra låtar också.

Det nya albumet ges ju ut via PledgeMusic. Kan du berätta någonting om det?

- Det har väl redan blivit det nya sättet. Även band som Def Leppard, Megadeth och The Darkness har gått via PledgeMusic. Istället för att gå via skivbolag som tar mestadelen av alla pengar så kan man gå direkt till fansen, och i och med det kan man erbjuda sina fans mycket roligare grejer!

På vår Pledge har vi till exempel det vanliga, att man kan köpa vinyl eller CD, men sen kan man också beställa om man vill ha sitt namn i tacklistan på skivan, eller man kan få den specialdesignad som en födelsedagspresent till sin tjej eller kille. Man kan även beställa en gitarrlektion över Skype, eller köpa en väst från en skivinspelning...

Fansen kan också få inblick i vad som händer i studion genom videoklipp som delas via Pledge. Man kan göra vad som helst, och jag tror att fansen tycker att det är roligare. De har liksom direktkontakt med bandet, och de vet att om de köper något där så sponsrar de bandet istället för att pengarna försvinner till en massa andra saker. Det skulle krävas ganska mycket för att man ska gå tillbaka till ett skivbolag, då krävs det någon som kan trumfa över allt det där på något vis.

Medverkar alla i bandet på nya plattan?

- Ja, och vi är ju två trummisar nuförtiden. Vår originaltrummis  Niclas Sigevall bor ju i Los Angeles, så därför har vi med Jolle Atlagic också, som har gjort väldigt många gig med oss. På skivan har det blivit så att de delar på låtarna. Niclas spelar på lite mer än hälften tror jag. Det är lite kul att Electric Boys faktiskt är fem nuförtiden, och det funkar skitbra!  

Hur tycker du att bandet har utvecklats sen ni började?

- Det är svårt att säga, man blir så hemmablind. Jag ser oss lite mer som ett rock‘n’rollband på något vis, även om vi har det här svänget och de här riffen som vi alltid har haft. Det är väl största skillnaden, men jag tycker också att texterna har blivit bättre. Jag har ju lärt mig en del och fått mer erfarenhet.

Ni har ju spelat med andra band också. Du och Andy har ju till exempel spelat med Hanoi Rocks. Påverkas man mycket av att spela med andra musiker?

- Ja, utan att man nödvändigtvis vet om det så inspireras man och påverkas. Åt båda hållen, tror jag! Det kan ju bli att man känner “det här vill jag göra mer av” men man kan ju också känna att “det här vill jag inte göra”.

Varifrån har du hämtat inspiration till den här plattan då? Har det bara dykt upp grejer?

- Ja, det har inte varit direkt fokus på att jag vill göra en sån eller sån platta, utan jag har bara skrivit musik när jag har fått någon idé, eller blivit inspirerad. Man lever och så skriver man en text. Det kan vara någonting som hände för två månader sen, eller någonting man läste i tidningen dagen innan. Det kommer när det kommer på något vis. Det har hänt att jag har skrivit för något annat men märkt att “nej, den här ska vi ha själva” för att jag har tyckt att det har blivit bra.  

Får inspirationen alltid komma av sig själv, eller händer det någon gång att du måste försöka hitta inspiration?

- Det händer ju att jag försöker, men de absolut bästa låtarna har bara dykt upp. Det är faktiskt lite konstigt, men då brukar jag säga som Keith Richards (gitarrist i The Rolling Stones) sade, att det finns jättemycket musik som bara flyger omkring i luften hela tiden. Det gäller bara att ha antennerna uppe och vara mottaglig när det kommer en idé! De bästa idéerna har varit så att det har kommit någon sorts titel, sångmelodi och riff ihop. Mary In The Mystery World var så till exempel. De orden, melodin och refrängen kom precis samtidigt när jag satt och spelade. Jag bara satt och gnolade någonting, och så började jag sjunga det. Det är de låtarna som folk pratar mest om när det har gått lite tid. Det finns väl antagligen något självklart över de låtarna, som inte är framtvingat.

Ibland kan man ha något riff som man tycker är jättebra, och så vill man försöka hitta sång och text till. Det kan man få hålla på och harva med länge om man har otur och inte får ihop det. Det är lätt att komma på ett riff men det är svårt att göra det originellt sen, för det finns så många band som har en massa riff. Nuförtiden tycker jag nästan att det är lättast om jag först kommer på en textidé och sen sätter musik till den. Det är ett sätt att finta mig själv bort från klyschan. Det finns i alla fall inga regler för låtskrivande, det kan hända hur som helst.

Brukar det kunna gå att förutsäga vilka låtar som kommer att gå hem hos folk?

- Jag tycker att jag har rätt bra känsla för det. Oftast är det de här låtarna som jag pratade om, de som kommer direkt. När jag har skrivit dem har jag känt att “det här kommer folk att stå och sjunga med i”. Men samtidigt kan man ju ta exemplet med Micke Dubois. Han kontaktade mig och undrade om vi inte kunde göra någonting ihop. Då hade jag ett riff som jag hade valt bort för att jag tyckte att det var för struttigt, och inte tillräckligt tungt för Electric Boys. “Det kan han få”, tänkte jag. Vi skrev snabbt ihop låten För fet för ett fuck, och tyckte i och för sig att den blev bra. Sen åkte vi tillbaka till USA där vi hade All Lips ‘n Hips på listor och grejer och så tänkte vi inte mer på det. Plötsligt hörde någon av sig och berättade att “För fet...” låg etta både på Trackslistan och Svensktoppen. Det är ett bra exempel på hur jag bara gav bort ett riff som jag tyckte var för struttigt, och så blev det största låten av det. Ja, så det kan ju hända att man missar...  

Och Stones igen då... Keith Richards, han hade ju vaknat med riffet till Satisfaction i huvudet och tänkte att det skulle vara blåsinstrument som skulle spela det. Just då hade de inget blås, så Richards gjorde riffet med något fuzzgitarrljud istället, bara för att visa att det skulle göras med blåsinstrument sen, men det blev aldrig med blås. Om jag förstått saken rätt så sade skivbolaget att “det här är singeln!” men Richards tyckte att “ni är inte kloka, det här är inget bra!” Det finns ganska många sådana exempel.

Du skriver ju för flera olika projekt. Brukar det alltid vara så att låten kommer först och sen bestämmer du var den ska användas?

- Oftast är det nog så att det kommer någon idé, och så hör man ganska snabbt vad det skulle kunna passa till. Med de svenska grejerna har det ofta kommit någon sorts text också, och då är det inget snack. Om man kommer på en text på svenska så vet man ju vad det ska vara till.

Ja, du har en ny soloplatta på svenska på gång också, eller hur?

- Ja, jag är i någon sorts mittfas med min svenska platta för jag har gjort alla låtar, och nu håller jag på att kolla på var och hur vi ska spela in den. Jag tänker i princip börja spela in så fort jag har klart med studio och så där. Den kommer antagligen i början på nästa år.  

En artist jag skrivit ihop med på senare tid är ju annars Meja, som jag har Peace Conspiracy med. Det började som ett partyband som vi drog ihop för att spela varje kväll på Peace & Love-festivalen förra året. Sen kände vi att det var ett bra band, och vi ville in i studion med det. Hittills har vi ju mest lirat en massa låtar som vi gillar, men nu när det har blivit ett band av det smyger vi in fler egna låtar. Det kommer säkerligen att komma en platta med Peace Conspiracy. Än så länge har vi inte börjat spela in någonting, men vi skriver. Bandet är en kul och bra kombination av allting, och så är det roligt att se folks miner när de hör Meja, för de flesta vet inte att hon är en så bra rocksångerska.   

Har du någon favoritgitarr när du spelar in?

- Det blir nästan alltid Fender i alla fall, men sen kan man byta lite ibland, om det är något extra man ska lägga till eller bara för att man vill ha ett annat sound. Oftast blir det väl att man testar med annan förstärkare eller med effektpedaler istället. Sitter man och lyssnar på en hel skiva så tycker jag att det är viktigt att det ändras lite ibland. Ja, om man inte heter typ AC/DC, för då är det väl ingen som vill att det ska ändras, men de är liksom en regel för sig!(skratt) När det gäller all annan musik så vill man ju ha lite förändring för att man ska orka lyssna.

Blir det någon turné till nya plattan?

- Plattan ska släppas i oktober är det sagt, och i november ska vi ut och börja lira. De håller på och bokar det nu så jag kan inte säga helt säkert vad det blir, men det blir väl Sverige och lite i England och övriga Europa.

Kommer du på någon minnesvärd konsert från någon tidigare turné?

- Det senaste är ju nu när vi var på Sweden Rock Festival med Peace Conspiracy och spelade under Rockklassikers flagg med gäster som Ralf Gyllenhammar. Vi spelade i ett tält som var knökfullt och varmt men det blev grym stämning! Kollar man tillbaka så finns det ju allt från att spela förband till Metallica till att bara ramla av scenen och halvt slå ihjäl sig. (skratt) Det finns hur mycket som helst åt alla håll och kanter, och det är fortfarande sjukt kul att spela live!

Vilket är egentligen roligast; stora arenor eller små pubgig?

- Det är två helt olika saker. Det kan ju bli en grym stämning när det är på ett litet ställe, men det är ballt när det är stort. Är det större så brukar det betyda att det finns mer produktion och pengar inblandat, så om man vill ha schysst ljus, spela högre och göra allting bättre så finns det ju större möjligheter att göra det än när man spelar på en liten klubb. Sen är det faktiskt så med Electric Boys att jag tycker att vi blir bättre på större scener, det händer någonting. Vi gillar när det blir stort, för då får man utrymme. Man kan nog säga att vi är ett arenaband.

Är det någon skillnad på att vara rockband i Sverige idag jämfört med i slutet av åttiotalet?

- Ja, alltså… När vi började fanns det ju knappt några rockband! (skratt) De flesta sjöng på svenska och det var väldigt poppigt. Vi tänkte att “det här kommer inte att funka i Sverige, vi måste dra till Amerika!” för vi kände att vi hade mer gemensamt med Aerosmith och den typen av band. Sen visade det sig att första plattan fick fyror och femmor i betyg av nästan alla tidningar. Vi visste att plattan var bra, men trodde inte att någon skulle köpa den innan vi hade lyckats utanför Sverige. Det var kul, men inget vi kunde förutspå. Om man kunde förutspå saker hela tiden skulle man ju jämt vara på topp, eller så skulle alla band bli megastora! (skratt)

Vi var ganska tidiga med mycket av det vi gjorde, och så tänker jag på sånt som ljudeffekter och sitar… Jag fick ju leta i flera månader efter någon som hade en sitar som jag kunde få köpa. Allt sånt var ju mycket krångligare att göra på den tiden. Man fick kämpa för att göra de här grejerna, men sen blev det ju faktiskt till ens eget för det var inte någonting som alla andra också kunde göra. Nuförtiden har det blivit så lätt med all teknologi, det är bara att trycka på en knapp och få fram ett sitarljud. Då blir det ännu mer intressant att se hur bra folk är live, om dom kan ställa sig på en scen och faktiskt leverera. Det är det jag tycker är kul när man går och ser ett band, man vill ju se någon lira och sjunga bra.

Numera är det stor konkurrens därför att alla vill ut och lira live. Livegig och t-shirts är ju enda sättet att tjäna pengar, eftersom det inte går att tjäna pengar på skivförsäljning längre. Där upplever vi större konkurrens än vad det var när vi började. Då var det ju så att om man ville ha den musiken vi spelar så fick man boka oss, för resten sjöng på svenska och spelade pop!

Hur är det egentligen när man har sin röst och sina fingrar som arbetsredskap?

- Jag säger som sångaren i Thunder att "Being a singer is a mindfuck!” Det är ju lite så, faktiskt! Alltså, spikar man sig på fel finger så att säga, då är det ju värdelöst. Då kanske man får lov att ställa in en spelning. Om man råkar ut för influensa kan man kanske ta en alvedon och tvinga sig igenom en spelning, men åker man på en förkylning som sätter sig på stämbanden så att man tappar rösten, ja då är det kört. Det är en sån ångest att vakna på morgonen samma dag som man vet att man ska spela för kanske femhundra personer, och så kan man inte prata. Det är panikångest! Det där lever ju alla sångare med, hela tiden. Man får bara inte gå och få en sån förkylning som sätter sig på stämbanden. Man måste försöka undvika att bli sjuk, och enda sättet att göra det är ju att inte träffa folk, men då måste man ju låsa in sig på hotellet.

Slutligen, har du någon hälsning till Rockbladets läsare?

- “Stay true and keep rocking!” (skratt) Nej, men… Alla vi som lirar rock är beroende av fansen! Det som är coolt med rock och hårdrock är att det har ju alltid funnits en bas. I Sverige finns det en stor rockpublik, men det finns däremot inte en massa utrymme för rock på radio, till exempel. Det är ju i princip bara Rockklassiker och Bandit som spelar rock, i alla fall om det lutar åt hårdrock. Det är synd, tycker jag.

Jag har aldrig sagt åt mina barn vad de ska lyssna på, men häromdagen satt grabben och lyssnade på låtar han tyckte var bra. Det var någon Deep Purple-låt och så kom Black Betty (av Ram Jam) som jag har spelat live när vi lirade med Metallica. Då diggar han ändå dubstep och technogrejer också. Jag tänker att det finns ju ingenting som säger att man inte kan digga Avicii och hårdrock eller ett rockband samtidigt, för han kan uppenbarligen det, och min dotter och en massa andra kids kan också det, men då krävs det att de får höra det andra också! Då kan man ju tycka att det är lite synd att det inte finns mer utrymme för det i radio och TV, till exempel.

Vi har sjukt många bra rock- och hårdrocksband i Sverige, men på grund av att det är som det är här så är de ute och turnerar i en massa andra länder istället. I Sverige har vi alltid varit lite dåliga på att ta hand om våra egna band. Här låter det “Vem tror du att du är?” men i andra länder kan det låta “Ni är ju bästa bandet i världen!” Om någon sen lyckas utomlands så låter det “Ja, du vet, de kommer från Sverige!” Då blir man stolt, istället för att vara stolt redan från början och tycka att det är coolt med ett svenskt band eller en svensk artist som är grym.

Rockpubliken skulle vara större framöver om det fanns mer utrymme i media, men Sverige är ju ett popland, det kommer man liksom inte ifrån. Jag brukar säga att Finland är ett rockland och vi är ett popland. De är uppvuxna med Hurriganes och vi är uppvuxna med ABBA, och det är en ganska stor skillnad på hur folk är när det gäller mentaliteten och attityden till musik. Det är intressant, för det är ju ändå så nära! ABBA stack ju ut ganska mycket med sina kläder, fast det var ju väldigt glatt och fanns en stor trivselfaktor över det. Det gick ju aldrig att anklaga dem för att verka kaxiga eller tuffa, som man kanske kan tycka om ett rockband. Det är ju när saker får lite  attityd som jantelagen säger till att man inte får sticka ut för mycket, i alla fall var det så förut. Om man tar Amerika som kontrast är det däremot så att om du inte sticker ut tillräckligt mycket så kommer du aldrig att komma någonvart. De här skillnaderna är intressanta, faktiskt.

 

SKRIBENT: Tamara Chastain (tamara.chastain@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Richard Westermark (richard.westermark@rockbladet.se)

 

BANDFAKTA – ELECTRIC BOYS

MEDLEMMAR

Conny Bloom – Sång, gitarr
Franco Santunione – Gitarr, bakgrundssång
Andy Christell – Bas, bakgrundssång
Niclas Sigevall – Trummor
Jolle Atlagic – Trummor

| HemsidaFacebook | Instagram |

 (Foto: Sven Isaksson)

 

Här kan du förbeställa nya albumet och kolla in vad bandet erbjuder via PledgeMusic.

Lyssna på singeln “Suffer” från Electric Boys kommande album via:

SPOTIFY

 

YOUTUBE

 

 


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar