Pretty Maids fortsätter att leverera – år efter år!

Pretty Maids öppnar stora scenen, Festival Stage, på fredagen. Precis som alla andra dagar så gassar solen på besökarna, men det glöms snabbt bort till tonerna av danskarnas säregna skrik, keyboard-slingor och gitarriff. 

Konserten börjar tidigt, men enligt sångaren Ronnie Atkins är det “inte för tidigt för rock n’ roll” –– och publiken håller jublande med. De öppnar konserten med Mother of All Lies från deras kanske bästa platta från 2000-talet, Motherland, och det är ett riktigt bra val för att väcka besökarna till liv. Energin kommer genast igång för både publik och band, och den fortsätter att stiga ju längre in i spelningen vi kommer.

Uppslutningen är mer än godkänd, trots att klockan bara är ett på dagen (/morgonen för de flesta), och det är riktigt härligt att se killarnas glada miner när de kliver upp på scen och genast börjar ta bilder på den stora publiken. Kärleken är alltså ömsesidig.

När den tredje låten drar igång så proklamerar Ronnie att det är dags att återvända till 80-talet en stund, till publikens stora förtjusning. Dit återvänder vi ett par gånger under konserten och det slår aldrig fel: vi får bland annat de gamla klassikerna Future World, Rodeo och Love Games, och hela området kokar. 

Själva scenframträdandet är absolut godkänt. Ronnie öser hela tiden, de rör sig ständigt på scenen och ser ofta till att dra med sig publiken i både sång och rörelser, och svetten lackar på dem. Gitarristen Ken Hammer berättar att all deras gear fastnade i Malmö under morgonen, så de var tvungna att låna all utrustning på området precis innan showstart. “It was a hard day”, menar han. Det fina är dock att det inte märktes över huvud taget: professionella musiker kan spela på vilken utrustning som helst, när som helst, och det är Pretty Maids ett praktexempel på. 

 

Någonting jag tänkte på redan från början var hur pass väl de skulle klara av att balansera låtvalet: att på ett bra sätt blanda upp sina gamla älskade klassiker och det nya fräscha materialet. En timme går ändå rätt snabbt på en festivalspelning, och Pretty Maids har ju –– till skillnad från många andra äldre band –– riktigt bra låtar från både då och nu. Att välja ut de bästa av dem kan alltså inte ha varit lätt. Personligen saknade jag mer material från Jump the Gun och Sin-Decade, men det är väldigt partiskt från min sida eftersom det är mina favoritplattor. Det är dock enkelt att konstatera att de lätt hade kunnat fylla ut en timme till och gett de gamla godingarna mer tid.

Överlag så lever de definitivt upp till förväntningarna prestationsmässigt. Ronnies röst är magisk när han verkligen tar i och låter marken vibrera till hans karaktäristiska skrik, och det är riktigt härligt att se att han faktiskt fortfarande orkar göra det. Detta är ett band som verkligen inte lever på gamla meriter och klänger fast i 80-talet, tvärtom: de är ett band som fortsätter att prestera år efter år och mätta fansens hungriga musikmagar genom tiderna. Du som inte var där missade verkligen något! 

 

SKRIBENT: Kimmy Keelyn (kimmy.keelyn@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Rickard Lantz (rikard.lantz@rockbladet.se)
KONSERT: Pretty Maids
PLATS: Festival Stage / Sweden Rock Festival / Norje
DATUM: 2018-06-08 (fredag)
BÄST: Pandemonium
SÄMST: Speltiden var ju nästan för kort! 

 

LÅTLISTA – PRETTY MAIDS

  1. Mother of all Lies
  2. Kingmaker
  3. Back to Back
  4. Red, Hot and Heavy
  5. Pandemonium
  6. Bullseye
  7. Rodeo
  8. Little Drops of Heaven
  9. Future World
  10. Lovegames


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar