Ritualistisk känsla med Meshuggah på Sweden Rock

Ozzy Osbourne har precis avslutat sin konsert, och nu återstår fredagens sista och kanske tyngsta akt: Meshuggah. Mörkret ligger tätt över festivalen och förväntningarna vibrerar i den kalla nattluften.

Området framför Rock Stage fylls snabbt upp efter att Ozzy gått av. I väntan på de svenska metalgiganterna spelas en video på skärmarna vid scen som nog inte kan beskrivas med något annat ord än knarkigt. Folk omkring mig har blandade känslor om denna, de flesta skiftar mellan skratt och förvirring, och troligtvis är det precis vad killarna i bandet vill ha –– för jäklar anamma vilken käftsmäll till kontrast det blir när bandet väl äntrar scenen.

Precis som sig bör så har Meshuggah med sig den snyggaste, häftigaste, mest imponerande och epilepsiframkallande ljusshowen man någonsin sett. Den går verkligen inte att beskriva i ord, utan måste upplevas för att förstås, men jag kan försöka sammanfatta den med att säga att det troligtvis inte finns en meter yta på scen som inte antingen lyses upp eller består av en lampa av något slag. Det är mycket ljus bakifrån som riktas på publiken, i alla typer och former man kan tänka sig. Silhuetterna av bandet står väldigt snyggt mot detta ljus, och känslan blir nästan ritualistisk. Jag är så nöjd att Meshuggah fick spela på kvällen när det blivit ordentligt mörkt, för denna ljusshow är ändå typ hela deras show visuellt, och skulle inte gjort sig ens lite rättvisa i dagsljus. 

Jag kan använda ett enda ord för att beskriva den musikaliska insatsen, rent prestationsmässigt, och det är TIGHT. Inte en enda ton sitter fel. Det är så pass bra att man nästan undrar om de bara spelar upp låtarna direkt från skivorna, för allt spelas verkligen till perfektion. Det som gör att vi vet att detta snarare handlar om extremt professionella livemusiker är de korta men sjukt imponerande solon som läggs in här och där. Legenden Thomas Haake ska inte underskattas när han är i sitt esse bakom trummorna: hur mycket man än försöker så är det svårt att förstå hur det bara är en man med ett par händer och ett par fötter som spelar allt det där själv. 

Frontmannen Jens Kidman gör, även han, ett bastant jobb i mitten av scenen. Han står nästan som en gudaliknande figur på scenkanten och öser till tonerna av sitt bands tunga riff, med vita bakgrundsljus och tjock rök bakom sig –– bilden är verkligen mäktig, och passar så perfekt till musiken som strömmar ut över det kolsvarta området.

Precis som i deras musik så varvas de stämningsfulla slingorna med det kanske hårdaste öset som Sweden Rock sett hittills i år. Stämningen längst fram i publiken är magisk: det är full fart, högt tryck, och riktigt svettigt. Längre bak är det dock lite lugnare –– några lämnar till och med spelningen ungefär halvvägs igenom –– men de som står kvar verkar väldigt nöjda med setlisten och den sjuka showen. Det snålas varken med headbang eller applåder.

Trots att jag är ett stort fan av Meshuggah, och gärna hade gett dem full pott bara för att jag tycker musiken är så bra, så är jag ändå inte hundra procent nöjd med denna spelning. Ja, de spelar otroligt tight, precis som på skiva –– men det är ju på gott och ont. När vi knappt får någon publikinteraktion alls, knappt några mellansnack och egentligen knappt någon som helst indikation på att bandet ens vet om att vi är där, ja då hade man önskat att frontmannen sökt lite kontakt med publiken för att hålla energin och stämningen på topp. Det går, och behövs, även i metal –– speciellt halv ett på natten. Att det låter som på inspelningen är ju fett på ett sätt, men det blir också lite långtråkigt på ett annat, om ingenting utöver det erbjuds från personerna på scen.

Det händer dock att Jens exempelvis tar några sekunder för att tacka publiken, och när han väl gör det så känns det genuint. Just därför hade åtminstone jag velat se mer av personerna bakom musiken, för vi vet ju att de finns där.

Av denna anledning är Meshuggahs spelning svår att betygsätta. Jag njöt till fullo av musiken från början till slut, och setlisten var riktigt, riktigt bra (när t. ex. klassikern Bleed drar igång så går det rysningar genom hela ryggraden). Men känslan av att bandet nästan var lite nonchalanta gentemot publiken ligger lite oljigt över alltsammans. De gjorde en fantastisk insats musikaliskt, och det visuella är verkligen i en världsklass för sig, men jag saknade det personliga. Man kan nog sammanfatta det som att de, trots sin hårda image och ofattbart mörka repertoar av musik, kan lära sig lite av andra band i sin genre (som Gojira eller Vildhjarta, till exempel): det går att blanda personlighet och hårdhet. Faktum är att det bara blir bättre så.

Jag står dock fast vid att de som missade denna spelning missade något av det häftigaste någonsin. Får du en chans att se Meshuggah live: ta den. Du kommer inte att ångra dig. 


SKRIBENT: Kimmy Keelyn (kimmy.keelyn@rockbladet.se)
FOTOGRAFGeorge Grigoriadis (george.grigoriadis@rockbladet.se)
KONSERT: Meshuggah
PLATS: Rock Stage / Sweden Rock Festival / Norje
DATUM: 2018-06-08 (fredag)

LÅTLISTA - MESHUGGAH

  1. Clockworks
  2. Born In Dissonance
  3. Do Not Look Down
  4. The Hurt That Finds You First
  5. Rational Gaze
  6. Pravus
  7. Lethargica
  8. Nostrum
  9. Violent Sleep of Reason
  10. Bleed
  11. Straws Pulled at Random
  12. Demiurge


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar