Arctic Monkeys – Fåfängans dödsdom

FOTO: Hilda Arneback, Luger

Var försiktig med vad du avfärdar och föraktar, det är oftast vad du slutar som. Arctic Monkeys står till ansvar för sin egna förbannelse. De ville vara indiekidsen med hitsen och nu är de globala världsstjärnor med svårt att hålla fötterna på jorden. 

Det är sista spelningen på festivalens första dag. Jag hade föreställt mig hela Slottsskogen runt Flamingo-scenen, men kan snart bekräfta att jag har fel. Jag ser tidningar skriva om bandet, men det var längesen jag hörde någon säga att dom lyssnar på dessa apor från Arktis. Är deras bästa tid förbi?

Alex Turner med rakat huvud och kläder som att han kommer från en swingdanskväll på 50-talet är en riktigt bra frontman. Han vet att han är bandet, och det gör att han tar ut alla svänger. Dessutom bockar han av allt i rockstjärnors to do-list framför publiken: gitarrsolo på knä - check. Lägga sig ner på rygg och sjunga en ballad om hjärta och smärta - check. Att knäppa upp skjortan och se hunkig ut - check. 

Publiknärvaro - Nej. 

Och det är där felet ligger. Arctic Monkeys är som Narcissus som enligt den grekiska tragedin speglar sig tills han antingen vittrar bort eller att perfektion känns så ouppnåelig att han vill avsluta sitt liv.

 

FOTO: Hilda Arneback, Luger

 

SKRIBENT: Philip Almén (philip.almen@rockbladet.se)
FOTOGRAF
: Hilda Arneback (Way Out West)
KONSERT: Arctic Monkeys, Way Out West 
ARENA: Way Out West, Slottsskogen (Scen: Flamingo)
DATUM: 2018-08-09
BÄST: Gamla låtkatalogen och nostalgin 
SÄMST: Hur dom för hårt att vara posing rockstars

 


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar