Patti Smith – The Godmother Of Punk

Det finns artister och personer som tycks ha gjort intryck i popkulturen decennium efter decennium. Patti Smith är en sådan person. Hon är så given i kulturens finrum, men ändå så anspråkslös i att ha den platsen. Kanske är det för hon är egentligen en av oss, och jag önskar både jag och andra hade varit lika outtröttliga och ödmjuka som hon.

Hon kliver upp på scen och det första hon säger är att hon är glad att vara tillbaka. Tre år har gått sedan hon spelade på Way Out West senast. Och som en återkommande och hängiven Sverige-vän spelade hon på Sthlm Music And Arts hela två gånger i rad på deras pittoreska och intima trädgårdsscen.

Covern på "Beds are burning" är helt briljant och jag vill aldrig att den ska sluta. Bob Dylan hade säkert ryckt på mungiporna åt tolkningen av "A hard rain's a gonna fall". Det är klanderfritt bra rakt igenom. 

 

Patti Smith har en genuinitet få besitter. Hon fuldansar, hon spottar, fräser, tappar orden, fnissar, pekar, skrattar. Hon bara är. 

När hela Slottsskogen höjer näven till hennes uppmaningar "We are free and we can change the world" i "People have the power" känner jag gåshud och hopp genom hela kroppen.

Det finns få personer jag har så mycket kärlek till som Patti Smith.

 

SKRIBENT: Philip Almén (philip.almen@rockbladet.se)
FOTOGRAF
: Hilda Arneback (Way Out West)
KONSERT: Patti Smith, Way Out West 
ARENA: Way Out West, Slottsskogen (Scen: Flamingo)
DATUM: 2018-08-09
BÄST: Inspirationen och hjärtligheten i sann punkanda
SÄMST: Scenen var för hög och för stor + Hon hade gärna kunnat spela två dagar i rad. Varje år.

 


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar