“Alla mina hjältar är instrumentala gitarrister” – Nita Strauss pratar om sitt nya soloalbum

Nita Strauss, gitarrist för Alice Cooper, ska släppa sitt första soloalbum “Controlled Chaos” den 16 November. Det är ett instrumentalt album med elva spår, varav tio är originallåtar av Nita Strauss och en låt är en Queen-cover. Om du inte brukar lyssna på instrumentala album så är det kanske dags att tänka om! Rockbladets reporter som har lyssnat på plattan är riktigt imponerad och kan varmt rekommendera den. Strauss är känd för att vara en väldigt skicklig gitarrist på scenen, men hon håller även i en av de mest eftertraktade gitarrklinikerna i branschen och hon är den första kvinnliga signaturartisten för gitarrföretaget Ibanez. Visste du förresten att Nita Strauss har en mycket berömd förfader och att skandinaviska metalband hör till hennes favoritband? Rockbladet pratade med den vänliga gitarristen om lite olika saker, inklusive hennes kommande platta och hur det är att turnera med legendariske skräckrockaren Cooper.

 

READ THIS ARTICLE IN ENGLISH.

Ditt första soloalbum kommer att släppas snart. Vad var det som inspirerade dig att göra albumet, och vad kan du berätta om det?

- Alla mina hjältar är instrumentala gitarrister. När jag började spela gitarr inspirerades jag av Steve Vai, Joe Satriani, Marty Friedman, Jason Becker och Paul Gilbert, dessa fantastiska instrumentala gitarrister. Som ung musiker som vill starta en karriär är det dock mycket lättare att bara vara med i ett band än att försöka starta en storartad instrumental karriär. (skratt) Jag turnerade och spelade i mina egna band och jag spelade i andra personers band, men i bakhuvudet hade jag alltid en dröm om att göra en instrumental platta och följa i den traditionen. När jag fick höra att Alice (Cooper) skulle använda årets sommar till att turnera i Europa med Hollywood Vampires så blev jag först orolig, för det är under somrarna jag brukar jobba. Jag tänkte “Hur ska jag tjäna pengar och hur ska jag betala mina räkningar?” Sen insåg jag att “Vänta lite nu, det här är ju en gåva! Det här är en välsignelse, för det ger mig möjligheten att spela in min skiva.” Albumet kommer ut den 16 November och släpps via Sumerian Records. Första turnén startar den 19 November här i USA, och sen hoppas jag också kunna ta turnén till Europa under 2019.

Du har redan släppt två singlar med tillhörande videor, “Pandemonium” och “Our Most Desperate Hour”. Hur har reaktionerna varit så här långt?

- Det har varit fantastiskt! Eftersom jag har spelat andra artisters musik under större delen av min karriär så har jag alltid haft en känsla av att folk kanske inte bryr sig om min egen musik. Att folk kanske bara bryr sig för att jag spelar med en annan artist som de gillar, och om jag säger att jag ska släppa min egen musik så kanske folk reagerar med att säga “Nej, vi vill bara höra dig spela Alice Cooper-låtar! Vi vill bara höra dig spela Iron Maiden-låtar! Spela bara låtarna vi gillar!” Så att få den överväldigande positiva reaktion som jag har fått från fansen och från metal- och rockfolket, det känns väldigt roligt för mig!

Låten “Pandemonium” finns ju med på samlingsalbumet  “She Rocks Volume 1”. Var det så att den låten skrevs innan du bestämde dig för att göra ditt soloalbum?

- Ja, det stämmer! Det gick faktiskt till så här att min gitarrhjälte, Steve Vai, frågade mig om jag kunde bidra med en låt till ett samlingsalbum som skulle ges ut av hans skivbolag Favored Nations. När din hjälte frågar “Kan du bidra med någonting?” så svarar du givetvis “Ja, absolut,  självklart! Det gör jag gärna!” Sen insåg jag att jag inte hade någon låt att bidra med. (skratt) Ja, så då satte jag mig genast ned och skrev och spelade in Pandemonium. När jag väl var klar med den låten insåg jag att “Det här är faktiskt någonting jag kan göra!” Jag insåg att det inte bara var en dröm, inte bara någonting som jag kanske en dag skulle vara bra nog att göra, utan jag insåg att jag faktiskt kan göra det nu! Det var det som tände gnistan, och ett halvår senare när jag fick reda på att vi hade det här uppehållet så satte jag planerna i verket.

Ditt album heter “Controlled Chaos”. Hur kom du på namnet?

- Allvarligt talat så tycker jag att världen är kaotisk, och att befinna sig i mitt huvud är helt klart väldigt kaotiskt! Jag tror att det enda man kan göra är att kontrollera stormen och utnyttja den. Använd stormen till någonting som är fint och bra snarare än att låta dig svepas med av stormen och låta den kontrollera dig!

Har du skrivit alla låtarna själv?

- Alla förutom Queen-låten, den har jag inte skrivit! (skratt) Men ja, allting annat har jag skrivit, arrangerat och producerat själv.

Så du har alltså producerat låtarna också?

- Det stämmer. Jag hade en väldigt tydlig bild av vad jag ville med den här plattan, och det är en av anledningarna till att jag inte hade en massa kända gästmusiker eller någon känd producent. Den här gången ville jag bara att min inre röst och min vision skulle komma fram tydligt, utan någon annan påverkan. Nästa gång kanske jag tar mig an det där på ett annat sätt, men med min första platta ville jag bara stå på mina egna ben och låta plattan… bara vara jag!

En sak som jag inte gjorde själv var att mixa och mastra. Det där är en sak som jag vet att jag inte vet hur man gör! (skratt) Jag är väldigt tacksam över att jag fick hjälp av skickliga personer. Mike Plotnikoff mixade plattan, och när jag fick honom rekommenderad så tog jag mig en titt på hans meritlista. Det första jag såg var att han hade jobbat med den senaste In Flames-plattan, och In Flames hörde till mina största influenser när jag var yngre, så jag tänkte “Om han är tillräckligt bra för In Flames så är han tillräckligt bra för mig!” (skratt)

Vilka andra musiker medverkar på albumet?

- Jag har spelat alla gitarrer och all bas, och det är faktiskt min pojkvän Josh Villalta som har spelat trummor. Katt Scarlett spelade keyboard på plattan. Jag har haft med henne i alla mina band sen över tio år tillbaka, för hon är en så otroligt begåvad musiker. Hon har utbildat sig på Berkley och hon är en fantastisk pianist. Den enda riktiga gästmusikern var Tina Guo. Hon spelade cello i The Show Must Go On. Tina är en löjligt begåvad klassisk musiker som också är väldigt involverad i rockvärlden, och jag har verkligen tur som kunnat få med henne på den låten. Det är en riktig, akustisk cello, och jag tror att instrumentet som hon använde är över hundra år gammalt eller så. Det är ett väldigt vackert ljud!

Apropå “The Show Must Go On”... Hur bestämde du dig för att göra en Queen-cover?

- Jag är en väldigt känslosam gitarrist, jag är en väldigt känslosam musiker, och den där Queen-låten har alltid haft en särskild betydelse för mig. Jag är en väldigt positiv person och jag älskar mitt jobb, jag älskar det jag gör! Men du vet, man måste vara borta hemifrån på grund av kärleken till det man gör. Man är där ute och turnerar, och det finns dagar när det känns svårt. Du missar födelsedagar, du missar årsdagar, du missar bröllop och du missar begravningar… Det har funnits dagar när jag gått fram till scenen med tårarna forsande över ansiktet, men så torkar jag bort tårarna och kliver ut på scenen. Många gånger måste man dra på ett leende på läpparna fast man inte känner för det. Du vet, (referens till låttext) “Inside your heart is breaking, your make-up may be flaking, but the show must go on”…

Den här låten gjordes såklart för att sjungas med låttext, så jag ville ha en en annan musiker med på låten som skulle förstå min infallsvinkel. Det handlade om någonting som verkligen var personligt, och Tina Guo har upplevt samma saker som jag, så jag är glad att jag fick henne att spela på låten. Den sången har alltid betytt så mycket för mig, och det var därför jag ville ha med den på mitt album.

På tal om att komponera musik så har jag hört att den legendariske kompositören Johann Strauss faktiskt är en förfader till dig. Stämmer det?

- Ja, det stämmer. Du vet, det har funnits musik i mitt liv under hela mitt liv. Min pappa är musiker och pappas sida är Strauss-sidan. Alla i hans familj har hållit på med musik, så det är trevligt att få fortsätta den traditionen.

Just nu är du ute på turné med Alice Cooper, och du har varit med i hans band i fyra år nu, eller hur?

- Ja, i lite mer än fyra år.

Hur var det att spela den första konserten med Alice? Hur kändes det att stå däruppe på scenen med honom?

- Det var en dröm! Jag började turnera när jag var femton år gammal, och jag har ägnat så många år av min karriär åt att spela gitarr med vem som än lät mig spela med dem. Jag brydde mig inte om ifall det var rock, funk, pop, hip-hop, death metal… Allting som jag kunde spela spelade jag. Jag brukade spela i ett coverband som spelade rocklåtar från åttiotalet av artister som Aerosmith, Mötley Crüe, Poison, Bon Jovi och Def Leppard. Vi brukade spela Poison av Alice Cooper. Jag berättade ju för dig att jag är en väldigt känslosam musiker, och jag skäms inte för att erkänna att jag hade tårar i ögonen första gången jag stod på scenen med Alice. Jag tänkte “Wow, den här resan har tagit mig så långt. Alla dessa år som jag har satsat på musiken och så desperat har velat hålla på med den. Alla år jag har varit beredd att gå hungrig, beredd att vara trött, frusen eller svettig, beredd att leva obekvämt och att jobba tills mina fingrar värker… Allt är värt det till slut, för allt det där det tar dig dit det är meningen att du ska vara!”

Hur förbereder du dig innan du går ut på scenen? Har du någon särskild rutin?

- Vet du, den viktigaste saken är så tråkig. Den viktigaste saken jag gör är att stretcha. Det är så många gitarrister som bara stretchar fingrarna och tycker att det är tillräckligt, men det är så viktigt att stretcha inte bara fingrarna utan hela handen och hela armen. Jag stretchar faktiskt hela kroppen som om jag vore en idrottsman som ska gå till ett träningspass, för jag är så aktiv på scenen. Om jag inte stretchar mina ben, mina axlar, min rygg och min nacke så kommer jag att vara ett vrak efter showen! Två eller tre shower med överhoppad stretching för att jag varit lat, och jag kommer att gå som en gammal gumma! (skratt) Jag måste vara väldigt ihärdig och noggrann med min stretching, både före och efter konserten.

Jag antar att medan du gör det så förbereder du dig också mentalt inför konserten?

- Ja, absolut! Vid det här laget är det nästan som meditation att spela med Alice. Det låter konstigt att säga när det är en så väldigt energifylld show, men du vet, vi kan låtarna så bra och alla i bandet är så goda vänner… Det är ingen stress eller nervositet inblandad överhuvudtaget, allt är bara helt lugnt och väldigt kul. Vi har väldigt roligt när vi håller på med det vi gör, och det finns inga nervösa tankar i stil med “Åh nej, jag måste gå ut på scenen snart!” Vi är som en maskin, vi vet exakt vad vi ska göra och hur vi ska göra det, och sen går vi bara ut och utför jobbet!  

Ja, ni verkar ha väldigt trevligt tillsammans när ni är ute och turnerar!

- Det har vi! På scenen skrattar och skämtar vi hela tiden. Det finns så många saker som vi säger och gör och som publiken antagligen inte ens märker, men vi har väldigt roligt!

Alice är verkligen fantastisk att jobba med, för han är en så normal person. Det finns inget sånt där galet, dramatiskt ego hos honom, som du kan få höra att många andra sångare på hans nivå har. Han är så ödmjuk, så jordnära och så lätt att umgås med. Han är helt enkelt en inspirationskälla för mig, för jag har aldrig sett honom ha en dålig dag. Jag har aldrig sett honom vara otrevlig mot fans eller någonting i den stilen. Han är alltid väldigt ödmjuk, väldigt lågmäld och väldigt tacksam för de framgångar han haft i livet och i sin karriär. Det där spelar antagligen roll för hans långa karriär. Jag menar, han har varit Alice Cooper i femtio år nu, och hur många kan säga det?

Vad är ditt favoritminne från någon turné så här långt?

- Allt har varit bra, men att spela på Hollywood Bowl var väldigt speciellt för mig. Jag är från Los Angeles och innan jag hade fått jobbet för Alice Cooper var jag ute på nätet för att kolla på biljetter till Alice Cooper och Mötley Crüe på Hollywood Bowl. Det var ju min hemstad, och jag tänkte att jag kanske aldrig skulle få se Mötley Crüe i Los Angeles igen, så jag borde kanske gå och se den där konserten. Tre veckor senare var jag med i Alice Coopers band och spelade den där konserten! Det var där jag såg alla mina konserter när jag växte upp. Det var där jag såg vartenda stort band för första gången. Jag köpte bra biljetter till mina föräldrar så att de fick se konserten, och det var verkligen väldigt roligt!

Det måste ha varit en fantastisk känsla att själv få stå på den där scenen!

- Ja precis, jag kommer ihåg hur jag har gått på konserter där ända sen jag var ett litet barn! De har en stor gräsmatta där och man kan ta med sig familjen och ha picknick. De hade konserter för barn och de bjöd in barnvänliga band, så jag har bokstavligt talat sett saker på den där scenen sedan jag lärde mig gå. Så att få spela där själv var helt fantastiskt!

Tror du att det finns någon skillnad mellan att vara kvinnlig gitarrist jämfört med att vara manlig gitarrist?

- Jag tror att du måste bevisa din skicklighet lite mer, helt klart. Jag försöker att inte generalisera för mycket, men när allt kommer omkring så är det ingen som tittar på en manlig gitarrist när han går ut på scenen och tänker att “Det där kommer inte att bli bra.” Det händer helt enkelt inte, för det finns ingen anledning. Som kvinna däremot så är det så att varje gång du kliver ut på scenen inför nya människor så måste du kämpa mot det stereotypa tänket “Kommer hon att vara bra eller inte?” vilket en man inte behöver göra. Så länge man tycker att det känns okej att bevisa sin skicklighet, och att gång på gång visa att man förtjänar att stå där, ja då tycker jag att det är en jättebra plats för en kvinna!

Ja, och du kanske inspirerar tjejer till att börja spela gitarr!

- Jag tror att det redan har hänt, vilket är helt fantastiskt! Det är underbart, och det är definitivt inte bara jag heller. Det finns så många fantastiska kvinnliga gitarrister där ute idag, och inte bara de riktigt välkända som Orianthi och Jennifer Batten, utan också Nili Brosh, Gretchen Menn, Courtney Cox, Yvette Young… Det finns så många fenomenala, lite nyare kvinnliga gitarrister att det verkligen är ett rent nöje att få vara en del av den här nya vågen!

Vilken sorts musik lyssnar du själv på när du inte står på scenen?

- Det är lite roligt för jag har alltid lyssnat på skandinaviska band! Jag älskar Sonata Arctica, Stratovarius, At The Gates, In Flames… Jag har alltid varit väldigt intresserad av svenska och finska band, så de utgör en majoritet av vad jag lyssnar på. Jag lyssnade på  Slaughter of the Soul av At The Gates nu på morgonen!

Vad kul! Så till min sista fråga: Har du någonting som du vill hälsa till våra läsare?

- Jag ser verkligen fram emot att få komma och spela för alla er galna fans där ute, för jag vet att de skandinaviska fansen är några av de galnaste och mest passionerade fansen i världen! Jag har sett det själv många gånger, och jag tycker helt enkelt att det ska bli väldigt roligt att få komma och spela för er igen!

Tack ska du ha Nita! Det var väldigt trevligt att få prata med dig!

- Tack själv för intervjun!

 

SKRIBENT: Tamara Chastain (tamara.chastain@rockbladet.se)

FAKTA - NITA STRAUSS

Officiell hemsida: http://nitastrauss.com/site/
Officiell Facebooksida: https://www.facebook.com/NitaStrauss/?_rdc=1&_rdr
Officiellt Instagramkonto: https://www.instagram.com/hurricanenita/

 

 

Albumet "Controlled Chaos" kan förbeställas här: http://nitastrauss.com/

Du kan kolla på “Our Most Desperate Hour” här:

 

Du kan kolla på “Pandemonium” här:

 

Nita Strauss på Spotify: https://open.spotify.com/artist/73GhYkwfPQzmfJb1cdPqPf

 


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar