Watains turnépremiär är själva definitionen av kompromisslös

Med Nöjesfabriken i Karlstad som första anhalt på Watains kortare höstturné, så var det less is less, more is more som gällde. Jag kan i ärlighetens namn säga att jag aldrig sett något liknande. 

Svensk  Black-Metals bulldog Watain firar i år 20 år som band, och deras brutala kompromisslöshet har inte förändrats med åren. Jag kan för tillfället inte komma på något annat svenskt band som lever sig in i sin musik och sitt koncept med samma kompromisslösa övertygelse. Man kan tycka vad man vill om blodstänken på publiken, om de brinnande upp och ned vända korsen, om bandmedlemmarnas bestialiska utstyrslar och om de satanistiska ritualerna. Erik Danielssons fullständigt besatta blick och hans primalvrål skakar om konsertlokalen från grunden och även en person som inte har en benhård relation till Black-Metal blir tagen av stunden. Det märks när något är äkta och när det inte är något annat än ren inlevelse som tar sig form på scenen. 

Den skoningslöst hårda och intensiva “Nuclear Alchemy” från senaste albumet “Trident Wolf Eclipse” blir ångvälten som sätter hela spelningen i ordentlig rullning och med ett band vars medlemmar är mer skräckinjagande och uppeldade än de brinnande korsen som ramar in scenen, så är det svårt att misslyckas. Tempot dras aldrig ner under den dryga timme som Karlstad får med Watain, utan det är ett brutalt och skoningslöst framträdande som gäller från början till slut, och den relativt lilla lokalen blir snabbt varm som en bastu och jag tycker mig också ana en underlig lukt spridas över publikgolvet. Det går att stampa takten med foten, det går att headbanga i symbios med bandets hårda sound och framförallt går det att upphetsat skrika åt bandets (Satans?) vägnar när vi inte bara bjuds på låtar från senaste skivan, utan också på stilbildande klassiker som den mäktiga “Malfeitor” och “Lawless Darkness“. 

Stämningen genom hela konserten är bestialisk och kompromisslös. Ja, även lite läskigt emellanåt och man vågar inte ens gissa sig på vad bandet egentligen är kapabla till. En fysisk attack hade exempelvis inte varit alltför chockerande. Musiken räcker dock till. Hela paketet Watain är ett slag i magen, det bränner till och gör dig knäsvag. Musiken känns och du köper det du ser, du tror på det. När övriga bandmedlemmar lämnar scenen efter sista låten sitter Erik Danielsson knäböjd kvar på scenen, omgiven av rök och släcker rituellt flera levande ljus han har framför sig och innan han går hinner han yttra orden “Hail Satan”.

När vi sedan börjar röra oss därifrån ser man en och annan person, som tidigare stått längst fram vid scenkanten, passera med stirriga blickar och med grisblodsstänk i pannan. Det märks att Watain utan tvekan satt sina spår både på kropp och själ. Jag har aldrig sett något liknande. 

SKRIBENT: André Millom (andre.millom@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Rikard Lantz (rikard.lantz@rockbladet.se)
KONSERT: Watain
ARENA: Nöjesfabriken, Karlstad
DATUM: 2018-10-12
BÄST: “Malfeitor”.
SÄMST: Visst kunde vi fått ännu mer blod? 


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar