Greta Van Fleet på Annexet – classic rock för nya generationer

Jag upptäckte Greta Van Fleet några veckor för sent. Den 7:e juni 2017 gjorde bandet sin första Sverigespelning på lilla Bar Brooklyn i Stockholm. Ett par veckor senare träffade Highway Tune och de andra fantastiska låtarna på första EP:n Black Smoke Rising mig hårt. Den pubspelningen torde nu vara av klassisk "jag-var-där"-dignitet då kvartetten knappt 1,5 år senare turnerar jorden runt för slutsålda arenor. Sällan, eller aldrig, har ett rockband accelererat så sanslöst fort under 00- och 10-talet, något som väl bara händer inom helt andra musikgenrer idag. Speciellt häpnadsväckande är det att explosionen skedde innan ynglingarna ens hunnit släppa sitt debutalbum Anthem of the Peaceful Army. I Sverige sålde Berns slut på nolltid och spelningen flyttades till Annexet som också fick lapp på luckan (3 400 personer) omgående.

Annons

Den Led Zeppelin-mantel som tidigare kastats över bland andra Rival Sons ligger nu för alltid(?) klistrad över de här unga herrarna från Frankenmuth, Michigan. Första släppet Highway Tune var så kusligt likt att många trodde att Jimmy Page hittat något outgivet i gömmorna som nu fått se dagens ljus. För detta har man både hyllats och sågats. Jag har inga problem med det tydliga Zeppelin-soundet så länge man fortsätter producera egna, välskrivna låtar. På Anthem of the Peaceful Army har man dessutom breddat sig något mot materialet på EP-släppen.

Den korta setlisten på 11 låtar under turnén skvallrar om kort spelning eller långa jams. Vi får det sistnämnda till en del personers förtret. Själv tycker jag att det hör den här typen av classic rock till där duktiga musiker får breda ut sig, låtar tillåts sväva iväg och inte låta precis som på skiva. Jag kommer till och på mig själv med att jubla åt det avlutande trumsolot i Safari Song, förmodligen i ren eufori då jag vanligvis inte är något fan av dessa övningar.

Noterar snabbt att det är långt ifrån en samling Zeppelin-gaddade farbröder, som undertecknad, på plats ikväll. Snarare en överrepresenterad skara ynglingar som kanske inte nödvändigtvis gillar Greta Van Fleet för att de påminner om något annat band från en svunnen tid. En entusiastisk Annexet-publik som skanderar "Greta", sjunger allsång och gör handhjärtan.

Josh Kiszka har börjat ta för sig mer på scenen än tidigare och Plant-posen med handflatan uppåt är inte riktigt lika frekvent längre. Tack! Sången låter kraftfull och bra men i mellansnacken är det hest och kraxigt. En influensa har spökat för frontmannen en tid och kvällens konsert i Köpenhamn blev dessvärre också inställd av den anledningen.

I kvällens bästa nummer Edge Of Darkness nås unison perfektion även om Jake Kiszka's drivna gitarrdribblande lyser klarast. Att lira fina covers på Howlin' Wolf och Melanie kan egentligen aldrig vara fel men jag hade hellre hört de tolkningar av Sam Cooke (A Change Is Gonna Come) och Fairport Convention (Meet On The Ledge) som de gör så förträffligt på skiva.

Rocken är inte död som den gode Strängen sjöng och hypen är till stor del befogad men det kunde ha varit mer material från det purfärska albumet där framförallt Lover, Leaver (Taker, Believer) i all sin prakt saknas. En speltid på 2 timmar hade lätt kunnat motiverats utan att behöva rucka på de långa jammen. Men det tar vi nästa gång.

Bildgalleri, Greta Van Fleet

 

Bildgalleri, Goodbye June

 

RB-Betyg-8_10
SKRIBENT
: Fredrik Blid (fredrik.blid@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Jimmie Sonelius (jimmie.sonelius@rockbladet.se)
KONSERT: Greta Van Fleet (support: Goodbye June)
ARENA: Stockholm / Annexet
DATUM: 2018-11-04
BÄSTA LÅTEN: Edge Of Darkness
SÄMST: Ingen Lover, Leaver (Taker, Believer)

LÅTLISTA - GRETA VAN FLEET - ANNEXET

Brave New World
Highway Tune
Edge Of Darkness
Flower Power
You're The One
Evil
Lay Down (Candles in the Rain)
Watching Over
When The Curtain Falls
EXTRA:
Black Smoke Rising
Safari Song


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar