The Ghost Ward Diaries – nytt album från ett lite rockigare Electric Boys

Electric Boys släpper sitt sjätte studioalbum ”The Ghost Ward Diaries” den 23 november, och det finns all anledning att tro att bandet med det här albumet har lyckats med konststycket att skriva låtar som kommer att ge dem nya fans samtidigt som deras trognaste fans också kommer att spela sönder plattan.

Annons
Annons

 

Det känns som om att Electric Boys från att de senaste åren ha lirat underbar, svängig musik som älskas av sin fans nu har tagit klivet tillbaka upp till att rikta sina högtalare också mot de stora massorna. Vi som är tillräckligt gamla minns hur All Lips ‘n Hips från debutalbumet Funk-O-Metal Carpet Ride (1989) spelades om och om igen på MTV, och vi minns hur stolta vi var när det långhåriga bandet från Stockholm lyckades ta sig in på den berömda amerikanska Billboardlistan. Efter att originalbandet släppte uppföljaren Groovus Maximus år 1992 splittrades de, och bandet släppte år 1994 plattan Freewhelin’ med en delvis ny banduppsättning. Ganska snart därefter tog bandet en paus under vilken sångaren och gitarristen Conny Bloom ägnade sig åt sina soloprojekt. Under 2005-2009 spelade både Bloom och basisten Andy Christell med det legendariska finska rockbandet Hanoi Rocks, där de också lärde känna trummisen Jolle Atlagic som även han spelade i Hanoi Rocks. Originaluppsättningen av Electric Boys återförenades under 2009, och bestod nu återigen av Conny Bloom (sång, gitarr), Andy Christell (bas), Franco Santunione (gitarr) och Niclas Sigevall (trummor).  Tillsammans släppte de And Them Boys Done Swang (2011) och Starflight United (2014). Av praktiska skäl anslöt ännu en trummis - nyss nämnde Jolle Atlagic - till bandet under 2015, och sedan dess har bandet faktiskt två trummisar. Det är nämligen så att Sigevall bor i Los Angeles och inte kan vara med på alla spelningar. Båda trummisarna medverkar på det nya albumet.

För den som har följt Electric Boys under hela deras karriär så känns The Ghost Ward Diaries som ett naturligt kliv i karriären. Albumet är lite rockigare men fortfarande tillräckligt funkigt för att fansen ska känna igen sig. De välgjorda melodierna och de snygga riffen går inte att ta miste på, men samtidigt känns albumet nytt och liksom lite kaxigt på ett väldigt bra sätt. Conny Bloom berättade för Rockbladet i somras att han på den nya plattan har brutit sig loss från ramarna kring att Electric Boys ska låta på ett visst sätt, och att Franco Santunione samt Andy Christell har varit mer delaktiga i låtskrivandet än på tidigare album där Bloom har skrivit det mesta själv. Kanske var det precis de här ingredienserna som behövdes för att få till ett album som kan stå på egna ben utan att behöva bry sig om arvet från den där MTV-låten som alla, inklusive Rockbladet, känner att man måste nämna när man pratar om Electric Boys. Med den här plattan är bandet på väg att ta ett nytt kliv i sin karriär, och det ska bli väldigt spännande att följa fortsättningen.  

Vän av ordning kanske påpekar att bandet under det senaste året har släppt två singlar, Dishes och Suffer, som inte finns med på nya albumet. Det stämmer, men låtlistan på The Ghost Ward Diaries bildar en logisk och fungerande helhet med de tio låtar som finns med.

Conny Bloom säger att ”Texterna är lite mörkare än tidigare, kanske små dagböcker från våra turnéer och tiden däremellan.” Albumet har fått sitt namn från studion där det spelades in; Ghost Ward Studios i Stockholm. The Ghost Ward Diaries är producerad av David Castillo (Opeth, Candlemass).

 

Rockbladet har låtit två av sina reportrar, Tamara Chastain och Kristoffer “Illern” Holmén, lyssna på albumet och ge sin respektive syn på låtarna. Tamara och Kristoffer har gått igenom albumet låt för låt och tycker så här efter att ha låtit plattan snurra några varv:

01. Hangover in Hannover

- Tamara: Rockdänga med ös som passar utmärkt som öppningsspår på plattan. Ren rock 'n' roll utan krusiduller. Kan lätt föreställa mig Electric Boys stå i mitt garage och riva av den här.

- Kristoffer: Jag gillar skarpt introt med Alice Cooper-vibbar men tycker det sticker av mot resten av skivan även om det funkar fint med skivtiteln. En rättfram rocklåt, en bra skivstart och säkert en schysst konsertöppnare.

02. There She Goes Again

- Tamara: Inleds med sköna rockiga riff och sen kommer en refräng som fastnar lika effektivt som flugpapper. Efter bara ett par lyssningar upptäcker jag att man går och nynnar på låten i tid och otid.

- Kristoffer: Känns som skriven för radio men är ändå inte så tokig. Dock långt från min favorit på albumet. Lite Per Gesslekänsla över refrängen. Sätter sig i huvudet, så det här kanske är en kommande sommarplåga.

03. You Spark My Heart

- Tamara: Den här låter inte riktigt som vi är vana att höra Electric Boys, men det är en riktigt välskriven rocklåt med lite lugnare partier. En sån där låt som lätt skulle kunna gå på repeat hos radiokanalerna.

- Kristoffer: Tilltalar mig mer än There She Goes Again, men även den här känns lite mer radioanpassad. Det är dock mer variation och riv i den här låten.

04. Love Is A Funny Feeling

- Tamara: Funkig, svängig. Ser psykedeliska mönster och glittriga byxor med utsvängda benslut framför mig och måste röra mig till den här låten. Känns väldigt Electric Boys. En av mina favoriter!

- Kristoffer: Låter betydligt mer som tidiga Electric Boys, funkigt och med sjuttiotalskänsla. Betydligt intressantare variationer än de två föregående låtarna på plattan. Man kanske till och med vågar säga att det finns lite discokänsla i den.

05. Gone Gone Gone

- Tamara: Jag tror att det här är en låt som kommer att växa med tiden. Den sticker inte ut, men den är bra och ökar i intensitet mot slutet.

- Kristoffer: Så här långt på plattan är det här, i mitt tycke, den bästa lugnare låten. Louise Hoffsten sade i en av sina biografier “Det ska vara lite grus” och den här har lite grus jämfört med de andra lugna låtarna. På slutet drar den dessutom iväg med lyssnaren i ett ökande tempo upp till avslutande refränger.

06. Swampmotofrog

- Tamara: En pigg instrumental låt som förtjänar sin plats på plattan. Sköna riff och äkta spelglädje.

- Kristoffer: Fick igång mig lite mer på allvar än de lugnare låtarna på första halvan av skivan. Skön rock 'n' rollig instrumental låt med schyssta riff och läckert trumlir. På sätt och vis låter den lite om gammaldags Electric Boys men ändå inte. Påminner lite om “Ronny Pettersson” från Connys soloskiva “Fullt upp” fast med mer gung och mindre racerbil över den.

07. First The Money, Then The Honey

- Tamara: En rockig, lättlyssnad låt med en låttext som får mig att le roat medan jag lyssnar.

- Kristoffer: Den här går mer rakt på; rätt in i rytm och melodi än flera av de tidigare låtarna varav flera haft lite olika typer av intron. Den här dras jag också med mer i. Inte alls enformig bara för att den går rakt på.

08. Rich Man, Poor Man

- Tamara: Först får jag Aerosmith-vibbar när en bluesig slidegitarr gör entré och tankarna plötsligt förflyttas till den amerikanska södern, men refrängen bara skriker “Electric Boys!” Ännu en favorit, den är grymt bra!

- Kristoffer: Jag kan inte låta bli att associera med bluesig tidig heavy metal som, säg, Aerosmith men den låter definitivt Electric Boys och blir deras egen låt.

09. Knocked Out By Tyson

- Tamara: Svängig låt som fastnar direkt. Skulle någon ha tagit bort Connys sång och bett mig gissa vilket band det handlar om så hade jag direkt sagt “Det här är Electric Boys!” Det är helt omöjligt att sitta still när man lyssnar på den här låten. En av mina absoluta favoriter på plattan.

- Kristoffer: Passar tillsammans med föregående låt. Den har en liknande tidig, bluesinspirerad heavy metal-känsla som jag associerar med till exempel Aerosmith. Precis som Rich Man, Poor Man så har den gott om Electric Boys i sig och blir därför ändå en låt typisk för bandet.

10. One Of The Fallen Angels

- Tamara: Kanske min största favorit, gillar den riktigt skarpt! Rockig men verkligen ingen dussinlåt. Man upptäcker någonting nytt varje gång man lyssnar, innehåller spännande variationer. Är det någon låt som får mig att associera till den lite spöklika albumtiteln så är det den här.

- Kristoffer: En av de låtar på skivan som vann mest på att lyssnas på flera gånger; riffigt och sköna variationer. Det är även här lite Aerosmith över låten men även lite kuslig stämning som man skulle kunna associera med en temaskiva av Alice Cooper.

 

Tamaras tankar kring plattan som helhet kan du läsa i inledningen här ovan, och Kristoffer tillägger att  “The Ghost Ward Diaries är ännu ett steg från funkigheten, en tydlig utvecklingslinje via de två föregående skivorna. Det låter dock fortfarande Electric Boys även om jag ibland associerar till Conny Bloom solo, Aerosmith och Alice Cooper. För min del så kommer skivan i gång på allvar i och med låt fem, Gone Gone Gone, och jag gillar särskilt andra halvan väldigt mycket. Jag har inget emot den minskade funkigheten i Electric Boys ljudbild men så är jag också förtjust i blues, bluesrock och bluesinspirerad heavy metal.”

 

De två reportrarnas gemensamma betyg på The Ghost Ward Diaries:

SKRIBENTER: Tamara Chastain (tamara.chastain@rockbladet.se) och Kristoffer Holmén
BAND: Electric Boys
ALBUM: The Ghost Ward Diaries
RELEASEDATUM: 2018-11-23
SKIVBOLAG: Mighty Music
BÄSTA LÅT:  Tamaras favorit är One Of The Fallen Angels, Kristoffers favorit är Swampmotofrog.

BANDFAKTA - ELECTRIC BOYS

MEDLEMMAR

Conny Bloom - Sång, gitarr
Andy Christell - Bas, bakgrundssång
Franco Santunione - Gitarr, bakgrundssång
Niclas Sigevall - Trummor
Jolle Atlagic - Trummor

 

 

Officiell hemsida
Officiell Facebooksida
Officiell Instagramsida

 

Hangover in Hannover:

 

 

You Spark My Heart:

 

 

Electric Boys på Spotify:

Electric Boys – Live

7/12-18: Katalin, Uppsala
8/12-18: Palatset, Linköping
14/12-18: Sticky Fingers, Göteborg
15/12-18: Saga Salongen, Torshälla
22/12-18: Kägelbanan, Stockholm


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar