The Night Flight Orchestra – Magiska AOR-förfriskningar!

The Night Flight Orchestra landade i Göteborg och intog rockklubben Sticky Fingers i lördags. Rockbladets nyaste tillskott Tony Asplund var på plats i Göteborgsnatten och .

 

 

I somras fick jag äran att åka med Guns n’ Roses ”Natttåg” på Ullevi. Det var en hyfsat behaglig resa trots att jag var skadad och fick se mestadels av konserten liggandes eller stöttandes mot kravallstaketet framme vid scenen. När sedan möjligheten yppades att jag skulle kunna få åka med ett ”Nattflyg” på Sticky Fingers i Göteborg som utlovade Miami-doftande AOR ur den högre skolan var valet enkelt. Jag säkrade snabbt min flygbiljett och boardingpass.

Jag är väl bekant med The Night Flight Orchestras katalog sedan tidigare men jag hade dock aldrig haft möjligheten till att se dem live innan denna lördag på Sticky Fingers så förväntningarna är höga då deras låtskatt är både stor och den har ett grymt gung. Jag undrade försiktigt hur de skulle kunna leverera detta live. Där stod jag, spänd av förväntan, och inväntade deras entré. I sista stund hade biljetterna sålts slut och Sticky Fingers var fullproppat med förväntansfulla resenärer.

Snart började introt till titelspåret  från senaste skivan Sometimes the World ain’t Enough och så stod de äntligen där. Björn Speed Strid klädd i sin karaktäristiska TNFO-basker, pilotbrillor och kostym, David Andersson och Sebastian Forslund på gitarr, Richard Larsson på keyboards, Jonas Källsbäck på trummor, och Rasmus Ehrnborn på bas. Den sistnämnda var stand-in för Sharlee D’Angelo som för tillfället var på turné i Sydamerika tillsammans med Arch Enemy. Våra flygvärdinnor för kvällen var Airline AnnasAnna Mia Bonde och Anna Brygård.

Bandets sound är en mix av Rainbow, Toto, Rush och andra 70/80-tals favoriter och i och med att bandets sammansättning består av medlemmar från olika musikgenres fanns inte bara rena AOR-fans i publiken utan även en hel del nyfikna Soilworkers och Arch Enemies som ville höra vad snacket om The Night Flight Orchestra var om.

Med första tonerna suddades all oro om att The Night Flight Orchestra skulle ha problem att leverera live. Det fanns ett samspel mellan bandet och publiken där alla tillsammans sammanlänkas till en enda stor organisk musikupplevelse. Efter öppningslåten kastades vi direkt in i Living for the Nightmare, och vi fick smak för vad som komma skulle i kvällens set. Snart serverades vi den ypperliga Midnight Flyer som fick de flesta på dansgolvet att röra på sig och sjunga med. Bandet spelade snortight och körde på som en väloljad maskin. Björn Speed Strid sjöng helt felfritt hela kvällen och bakgrundssången från Airline Annas var inte bara även den felfri utan den till och med nådde nivåer som förhöjde låtarna. Att de även spelade kvällens flygvärdinnor med sina karakteristiska ”moves” förhöjde upplevelsen än mer. Björn Strids fotvickardans i takt med musiken när han sjöng visade att han var med i groovet under hela kvällen. I Turn to Miami kan jag inte låta bli att tänka på Miami Vice när Tubbs och Crocket glider omkring i sin bil bland barer och lyxkrogar letandes efter något vittne eller någon skum typ, det var det perfekta soundtracket. Efter ett litet instrumentalt jam i mitten av settet körde The Night Flight Orchestra på hårt och radade upp hit efter hit. Den ena låten levererades bättre än den andra. Vi fick Josephine, Paralyzed, Can’t be that bad och 1998 och man blev nästan utmattad av att ha gåshud hela tiden. Huvudsettet avslutades med den progressiva mastodontlåten The last of the Independent Romantics från senaste skivan. Alla i bandet fick chansen att glänsa i detta mästerverk som gav alla i publiken någonting och lite till, oavsett tidigare musiksmak.

Extranummer blev först den softa Lovers in the Rain och avslutningsvis West Ruth Ave från första skivan. Stickys dansgolv kokade med massa händer i luften och folk som rörde på sig. En helt lycklig publik tackade The Night Flight Orchestra unisont när de lämnade scenen. Man ville inte att det ska vara över. Ge oss mer! 

Kort och gott en grym spelning och det bästa jag sett i år faktiskt. Det enda felet var att det saknades några låtar i deras reportrar (Star of Rio, This Time, Sail On samt Transatlantic Blues) och att konserten var alldeles för kort.

 

 

SKRIBENT: Tony Asplund 
FOTOGRAF: Tony Asplund 
KONSERT: The Night Flight Orchestra
ARENA: Sticky Fingers / Göteborg
DATUM: 2018-11-10
BÄSTA LÅTEN: West Ruth Ave

LÅTLISTA - The Night Flight Orchestra - Sticky Fingers

Sometimes the World Ain’t Enough
Living for the Nighttime

Speedwagon

Midnight Flyer

Turn to Miami

Gemini

Something Mysterious

Jam Session

Josephine

Paralyzed

Can’t Be That Bad

1998

The Last of the Independent Romantics
Lovers in the Rain
West Ruth Ave

 


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar