Bildgalleri: Myrkur, Vasateatern (2018-12-03)

Få artister har slagit igenom i black metalsfären på samma sätt som danska Myrkur gjort de senaste åren, och säga vad man vill om hennes egensinniga mix av folkmusik och kärva getingriff; ingen kan säga att man inte har hört hennes musik. Igår kväll fick vi stockholmare åter igen ta del av hennes scenframträdande, och denna gång var det hennes egen logga som stod högst i topp på turnéaffischen. Men hur bra var det egentligen...?

Annons
Annons

På sin första headlineturné har hon valt att ta med sig en minst lika egensinnig artist i brittiska Jo Quail. En Londonbaserad musiker som, enbart beväpnad med en otroligt vacker elcello och en uppsjö samplers och effektpedaler, skapar en ljudmatta jag inte trodde var möjlig att frammana på detta sätt.

Jag har alltid haft en förkärlek till just cellos, så gissa om jag gillade vad jag hörde framföras på denna vördnadsfulla konsertlokal. Den är ju bokstavligen som gjord för klassisk musik, så Jo kunde enkelt sätta hela salongen i trans. Musikmässigt är det kanske mer en stämning än vad jag skulle kalla typiska vers-refränglåtar som så. Mina tankar gick direkt till Ramin Djawadi som står bakom den episka musiken till Game of Thrones med mera, vilket jag nästan alltid har i lurarna när jag pendlar till jobbet. Framöver kommer jag helt klart lägga till Jo Quail till den spellistan, och så bör även Du.

Så vad om huvudakten för kvällen? Jag har varit på samtliga hennes spelningar i Stockholm, och såg självklart fram emot att få ta del av hennes, i mina öron, perfekta kombination av sött och salt. Men... Nja, visst gick jag därifrån med en önskan om att få mer, men det var också där hon föll på mållinjen; det behövdes mer. Mer specifikt, hennes säregna fräsande black metal-osande sång. Nu säger jag inget ont alls om hennes skönsång, (ty den är maaaagisk!), men för mig är det just hennes variation av skir änglakör och helvetisk häxa som lockar mig. Jag gör en direkt korrelation till Herr Åkerfeldt i Opeth, som på senare tid slopat mer och mer av den arga tonen och lagt all fokus på de mjukare tonerna. Måhända detta är för att skydda hennes röst, vilket jag helt kan ha förståelse för, men det gör ändå att vi inte riktigt får hela upplevelsen som är det som särskiljer Amalie från alla andra akter inom genren. Nu är det "bara" en otroligt kunnig musiker med en vacker röst vi får, inte både himmel och helvete.

Och det är väl kanske precis vad jag saknar mest nu i dessa regnstinna mörkerdagar; ett rent helvete.

[Jo Quail]

[Myrkur]

 

TEXT / FOTOGRAF: Mattias "Madcap" Nilsson (mattias.nilsson@rockbladet.se)
KONSERT: Myrkur + Jo Quail
ARENA: Vasateatern / Stockholm
DATUM: (2018-12-03)


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar