Amorphis och Soilwork – Svensk/finsk metal en kall vinterkväll

Under tisdagskvällen fylldes Fryshuset i Stockholm av både finnar och svenskar. Tillsammans bjöds de på melodisk deathmetal i form av svenska Soilwork och finska Amorphis. Precis den sortens uppvärmande aktivitet som behövs i den just nu vinterkalla vardagen. 

 

Soilwork: 

Högaktuella med albumet "Verkligheten" och med en stark fanbase att luta sig mot så kan man gott säga att 2019 av allt att döma kommer bli ett bra år för Soilwork. Redan innan konserten startat hör man flera besökare mumla om att det är besynnerligt att finska Amorphis är huvudakt för kvällen. En man bredvid mig kollar till och med upp antalet streams de två banden emellan på Spotify. Han konstaterar där att Soilwork tycks ha fler streams. Och visst älskar publiken det de hör. När Soilwork öser på med inlevelse och kraft så är det direkt som att de tagit publiken i sin famn och i gengäld bär publiken bandet konserten igenom. När låtarna närmast går in i varandra och konserten brister i dynamik så är det just publikinteraktionen som blir bandets trumfkort denna afton. Det känns långsökt att tro att alla redan lyssnat in sig på nya albumet i såpass stor omfattning att de redan nu ska ha lärt sig älska det nya låtmaterialet rakt av, men Soilworks spelglädje och tacksamhet lyser igenom och smittar av sig på fansen som med hysteriskt headbangande, skri och jubel höjer bandet till nivåer man på förhand inte kunnat drömma om. Att setlisten inte är särskilt dynamisk är alltså av mindre betydelse, för som helhet får Soilwork Klubben att koka. Den snygga ljussättningen, Björn Strids mäktiga sång, David Anderssons och Sylvain Coudrets imponerande gitarrspel och den grymma publikinteraktionen går inte på något sätt att värja sig mot och det luktar rockklubb hela vägen från lokalen upp till Gullmarsplans tunnelbanestation några hundra meter bort. 

 

Amorphis: 

Det märks att en stor del av publiken var på plats för Soilworks skull för när Amorphis gör entré är det plötsligt betydligt lättare att röra sig framför kravallstaketet. De finnar som tagit sig till Stockholm för att bevittna sina stoltheter må vara högljudda och även en och annan reserverad svensk vågar med tiden att släppa loss, men trycket blir aldrig riktigt detsamma som under Soilwork. Möjligtvis är Amorphis repertoar mer svårtuggad och bandet har inte heller förmånen att spela på hemmaplan (trots intensiva finska åskådare). Amorphis gör dock vad de kan. Sångaren Tomi Joutsen för sig som ett väsen på scenen och de få gånger man lyckas skymta hans ögon bakom det långa hårsvallet ser han helt euforisk ut. Han är inte sen med att elda på publiken när han får tillfälle och han får framförallt uppbackning av basisten Olli-Pekka Laine som med karisma och scennärvaro trollbinder åskådarna längst fram, givetvis tack vare sitt felfria basspelande men inte minst tack vare sitt glatta humör och förföriska blick. Han är en stor kontrast till gitarristen Esa Holopainen som knappt rör en min under hela kvällen utan bara låter gitarren tala, till allas vår förtjusning. Även om det lilla extra saknas och det aldrig riktigt exploderar så ska med andra ord ingen skugga falla över Amorphis insats och under låtar som "The Bee", "Wrong Direction", "Death Of A King" och "Hopeless Days" är trots allt inte gåshuden långt borta. 

Amorphis: 

Soilwork: 

Jinjer: 

Nailed To Obscurity: 

 

SKRIBENT: André Millom (andre.millom@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Jimmie Sonelius (jimmie.sonelius@rockbladet.se)
KONSERT: Amorphis/Soilwork/Jinjer/Nailed To Obscurity
ARENA: Fryshuset, Klubben/Stockholm
DATUM: 2019-01-15
BÄST: "Wrong Direction" med Amorphis och Soilworks briljanta publikinteraktion. 
SÄMST: Bristen på dynamik under Soilworks framträdande. 


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar