Amaranthe har Star Quality

Det finns flera exempel på kommersiella band som hittat balansgången mellan metal och pop. Ett högt tempo, tyngre tongångar, attityd och gärna lite growl kombineras med tydliga melodier och helheten blir radiovänlig hårdrock som sträcker sig över genregränser i letandet efter sin målgrupp. Det band som lyckats bäst med denna balansgång i Sverige är Amaranthe. 

Amaranthe har kanske en av Sveriges bästa frontfigurer i Elize Ryd som inte bara sjunger klockrent trots förkylning utan som också har en utstrålning som kommer till sin fulla rätt på scenen, där hennes starka närvaro lyfter hela bandet. Nils Molin, som även sjunger i Dynasty, är Elize Ryds parhäst på sång sedan 2017 och förutom det faktum att han i mitt tycke är en betydligt starkare sångare än företrädaren Jake E, förtjänar även han applåder för den självsäkerhet han erövrar scenen med. Att ha Molin och Ryd sida vid sida som ansikte utåt för ett modernt band som hittat ett säreget sound och vet hur man ska fånga sin publik kan inte betecknas som något annat än en fjäder i hatten. 

Det är med pompa och ståt som Amaranthe intar Fryshuset redan från första låten. Med återkommande effektiva rökeffekter, en mastodontliknande baskagge från trummisen Morten Løwe Sørensen, förföriskt gitarrspelande av Olof Mörck som håller ställningarna genom hela konserten och med en drös låtar som är som gjorda för att få en hel arena att tjoa och sjunga med. När ljuset inne i Klubben tänds upp, samtidigt som publiken får tillfälle att sjunga med och sången studsar som ett maffigt eko mellan väggarna så råder det ingen tvekan om att Amaranthe är ett band som har potential till att inom några år inta betydligt större spelställen. 

Det tänder till lite extra under låtar som "Maximize", "The Score" och självklart "Drop Dead Cynical". Konsertens akilleshäl sitter dock i bristen på variation. Även om det finns vissa sällsynta tillfällen då bandet tillåter sig själva att skruva ner på tempot och köra låtar som ger utrymme åt Molins och Ryds pampiga sångröster så är det större delen av tiden intensitet, allsång och urladdning som utmärker konserten. Naturligtvis inga större problem med det, men trots klanderfri prestation och en salig publik kan det ibland bli lite enformigt. 

Det monotona viftas snabbt bort inför extranumren då basisten Johan Andreasson kommer ut på scenen på egen hand, för en dråplig dialog med den något lulliga publiken och arrangerar en lektion i "Raketen" som åskådarna inte är sena med att genomföra flera gånger om mellan skrattsalvorna som Johan framkallar. Mycket snyggt grepp av Amaranthe, som på en kväll alltså fick sin publik att både hoppa, sjunga, skratta och inte minst imponeras av den star quality som Amaranthe trots allt utstrålar. 

AMARANTHE 

FOLLOW THE CIPHER 

WARKINGS 

 

RB-Betyg-8_10

SKRIBENT: André Millom (andre.millom@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Jimmie Sonelius (Jimmie.sonelius@rockbladet.se)
KONSERT: Amaranthe, The Helix World Tour
ARENA: Fryshuset/ Stockholm
DATUM: 2019-02-13
BÄST: Johan Andreassons dialog med publiken före exranumren. Mycket högt underhållningsvärde!
SÄMST: Lite för enformig setlist.

 


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar