Spiders betygsätter Spiders

Spiders

Vi träffar äkta paret och de enda kvarvarande originalmedlemmarna Ann-Sofie och John Hoyles bakom scenen på Harry B James i Kungsträdgården där Spiders senare vid midnatt ska göra en blixtrande spelning inför en fredagssrusig Stockholmspublik. Gruppen har gått från en punkig och rå rock på de första skivsläppen till en mer glamrockig stil på senare skivor, alltid med hög energi och intensitet.

SPIDERS - EP (2011)

Den självbetitlade skivdebuten och bandfotot på bildskivan visar upp en annan sättning med Axel Söderberg på trummor och Matteo Gambacorta på bas.
John:
Det är bara vi kvar.
Ann-Sofie: Det var starten och målet var att få ihop de här fyra låtarna och göra någon spelning.

Hur kom det här gänget till, hade ni spelat tillsammans tidigare?
John:
Jag kände Axel sedan vi var ute med Graveyard med mitt förra band Witchcraft. Sedan flyttade jag till Göteborg och vi pratade om att spela ihop. Jag hade lite egna låtar och tänkte att det vore kul att spela in 2-3 stycken. Axel är ju så driven så, ja vi satte väl ihop bandet, och han styrde och fixade inspelningstid i studion och fixade en spelning efter två rep.
Ann-Sofie: Ja, det gick väldigt fort. Du och jag hade pratat länge om att starta band också och sedan blev det en enda mix av alla tankar. Du flyttade till Göteborg, vi hade blivit ihop. Vi kom ner till replokalen och Axel sade 'Vi har fått en spelning!'. Axel är ju sådär. 'Vi har inte ens ett namn, vi har bara fyra halvfärdiga låtar'. 'Men skit i det, nu kör vi! Vi får hitta på ett namn så får affischerna tryckas i veckan', tyckte han. Så kom vi ner till repan nästa gång; 'Nu ska vi spela in'. Och det var de här låtarna som blev vår första EP. Men det var kul, han satte verkligen igång det. Han hade en liten paus med Graveyard, de hade precis spelat in och väntade på släppet (Hisingen Blues). Han visste kanske att han inte kunde vara med senare men tänkte att nu jävlar startar vi upp det.

Så det började som ett litet sidoprojekt till Graveyard då för honom?
Ann-Sofie:
Ja, precis. Han hade lite tid just då. Men sedan skulle han inte ha det så då blev han sådär effektiv och snabb som han kan vara.
John: Matteo kände ju du?
Ann-Sofie: Vi hade spelat ihop lite tidigare, men bara hemma. Så vi tänkte att vi tar med honom. Han är en fantastisk musiker som kommer från ett helt annat håll. Även om han gillar rock så har han spelat rätt mycket folk och blues. Så det var kul, ett roligt gäng.

Några speciella minnen från inspelningen?
John: Den här spelade vi in med Don Alsterberg som spelade in Graveyard och Blues Pills. Det var kul att spela in med honom, han kom med idéer och vi spelade in på rullbandare i en gammal studio. Man hör när Don är inblandad, han har sin egna stil.

Martin Heppich från Troubled Horse var med och skrev en låt här (Nothing Like You). Var det i samband med att ni spelade ihop i det bandet?
John:
Ja, det var för att han hade ett riff som han inte använde och som jag alltid har gillat. Så jag frågade honom om jag kunde använda det till Spiders.

Det är många band här som hänger ihop, du har ju varit med i några stycken John?
Ann-Sofie:
Det är väldigt roligt att många i rocksvängen (Göteborg och Örebro i detta fall) jobbar tillsammans, det är ett ganska schysst klimat.

Speciellt i Göteborg där många bandmedlemmar hoppar runt lite, ni är ju ett väldigt bra exempel på det som nu har halva Deadheads (Olle Griphammar och Rickard Hellgren) i bandet? Är Rickard Hellgren fast medlem nu eller är det bara på turnén som han är med?
John:
Jag vet inte riktigt.
Ann-Sofie: Vi säger fast medlem nu när han inte är här. Jag älskar Rickard, det är grymt att ha med honom.
John: Han är en jättebra gitarrist.

ANN-SOFIE
BETYG:

FAVORITLÅT: Long Gone

JOHN
BETYG:

FAVORITLÅT: High Society

FLASH POINT (2012)

Ny trummis här där Richard Harryson ersatte Axel som då hade fullt upp med Graveyard?
Ann-Sofie:
Precis, så då tog vi in vår gamle goe vän Richard. Han har alltid varit en av mina favorittrummisar. Axel och han är väldigt olika så det var ganska roligt på så vis. Det blir i och för sig alltid ett nytt sound när man byter en medlem men det är skönt när det blir något helt annat tycker jag. Då blir det som en nystart igen när vi skrev låtar tillsammans med Richard och hur det lät. Här har vi fortfarande inte kommit till att samarbeta på det planet där vi är nu.

Så alla var inte med och skrev låtar här menar du?
Ann-Sofie:
John gjorde fortfarande det mesta som grund. Sedan gjorde jag någon låt som grund. Sedan har vi inte riktigt samarbetat runt texter. Nu jobbar vi mer som en helhet. Men det är kul att tänka tillbaka på. Vi hade inte utnyttjat potentialen eftersom vi då inte visste vilka kunskaper vissa satt på. Så där kan jag se många brister som vi kunde gjort bättre om vi hade vetat så mycket om varandra som vi vet idag. Men det är ju en tjusning i det också, att få testa sig fram.
John: Det tar ju tid också att lära sig skriva riktiga låtar. Här känns det som det är ganska primitivt. Jag gillar det också, jag tycker att första skivan ska vara väldigt primitiv och rätt naiv.
Ann-Sofie: På ett sätt lyckades vi med det. Vi pratade om det skulle vara en käftsmäll och inga krusiduller med snitsiga körer och en massa pålägg med andra instrument. Det skulle bara vara gitarr med skrikig sång som den är. Den blev faktiskt vad den skulle bli.

Som utomstående sitter man givetvis och funderar på vilka är det här på omslaget?
Ann-Sofie:
Tanken med hela det här omslaget var att ha med ett gäng roliga kompisar och bara knäppa en bild där nere där vi bor. Man ska ha ett snyggt omslag men det ska också betyda något för en själv. Det är lite roligt att titta tillbaka på nu för det är ju Sofie från Night Viper och Erik som du spelade tillsammans med i ditt soloprojekt John. Sedan var det en klunga här som klipptes bort för det blev en bättre bild. Men det vet ju vi vilka som var med.

Var det en jobbig eller rolig inspelning?
Ann-Sofie: Vi har inte haft någon jobbig inspelning. Den här var med Per Stålberg och Olle Björk från Welfare i Göteborg. Just att vi ville ha det jävligt punkigt och valde dem var väldigt rätt. Kul att vi aldrig spelat in med samma (producenter, ljudtekniker etc) och det har inte varit för att vi är missnöjda utan för att vi alltid vill göra olika. Mysigt i en fin villa i Göteborg där man har det gött, snackar politik och käkar goda middagar och spelar in grym musik.

ANN-SOFIE
BETYG:

FAVORITLÅT: Hard To Keep True älskar jag skitmycket. Love Me älskar jag som livelåt. Den har hängt med på i princip varenda gig sedan starten. Jag sjunger inte ens rätt text längre och vi har gjort om hela melodin, det är bara groovet kvar. Kul att man kan ta ut svängarna live och göra någonting annat.

JOHN
BETYG:

FAVORITLÅT: Loss & Trouble

SHAKE ELECTRIC (2014)

Genombrottsplattan och stor framgång med utmärkelser och radiospelningar?
Ann-Sofie: Det här var en väldigt rolig tid, både för Spiders men också för rockmusik i Sverige. P3 gick igång jättemycket på den här plattan. Jag kommer ihåg när vi fick en STIM-utbetalning och att det var väldigt fett. 'Shit, det här har verkligen spelats mycket i radio.'.

Man kan alltså göra pengar på radiospelningar?
Ann-Sofie: Inte nu längre, men då. Det har hänt väldigt mycket på kort tid. Det här är nog det jag är mest stolt över som vi har åstadkommit. Det är inte bara plattan i sig utan även tiden. Då lade vi ner så jäkla mycket tid på bandet, vi turnerade jämt. Jag minns att vi kom hem från en turné och gick in i en studio direkt och spelade in och sedan ut igen med Kvelertak. Vi var verkligen ett band som levde i en väska hela tiden och tyckte det var gött.
John: Vi fick Universal som skivbolag. Albumet blev nominerat för både Grammis och P3 Guld. 

Hur värderar man som band en Grammisnominering idag?
Ann-Sofie: Jag känner mig lite som 16 igen mentalt och vill bara spela, hänga med bandet och ha kul. Det hade varit jättekul om vi vunnit såklart. Det är kul när något uppmärksammas som man lagt ner så mycket tid på.

Har ni haft en ambition att kunna leva på musiken eller har det mer varit som en rolig hobby?
Ann-Sofie: Både och. Under Shake Electric-tiden var väl då vi satsade mest. Men personligen har jag alltid trivts med att ha en fot i svängen med musiken och en fot hemma med ett annat jobb. Jag tycker man mår ganska dåligt när man bara är i musiksvängen. Det är en ganska konstig värld, då kan jag lätt tappa fotfästet och börja grubbla över varför jag håller på. När man börjar ifrågasätta vad man gör är det något som inte stämmer.
John: När man sedan har kompisar som lever på musiken och är ute 200 dagar om året. Vill man verkligen ha det livet? Kvelertak som är ute jämt till exempel.
Ann-Sofie: Vi kunde köra 30 dagar i rad utan en ledig kväll. Man har inte råd att vara ledig så då körde vi ett gig gratis för att ha någonstans att sova. Det är skitkul att ha varit med om det men det är kanske inte något vinnande koncept att hålla på så om man inte känner att det börjar ta sig så att man har råd att ta lite lediga kvällar däremellan.
John: Man känner sig väldigt ohälsosam också när man kommer hem från en månads turné. Skulle man leva så för jämnan skulle man kanske inte bli så gammal.

Vad gör man då för att hålla igång? Ut och springer eller letar upp ett gym?
Ann-Sofie:
Man orkar inte det. Det trodde jag i början. Jag har alltid haft med mig hopprep. Vi är ju ganska lugna i Spiders. Vi gillar att festa och ha kul såklart men det inte så att folk vrålsuper och kommer hem klockan 6 på morgonen eller att någon försvinner. Det är inget struligt band så. Mer att nu får vi söka upp en ordentlig restaurang, vi kan inte käka hamburgare och pommes frites igen. Alla känner lite samma. Men när det är 6 veckors turnéer med långa körningar blir det mycket sitta så man får maxa på scen.

En rätt annorlunda ljudbild mot tidigare plattor.
Ann-Sofie: Jag är jättenöjd med den här inspelningen. Mattias Glavå som vi spelade in med, jag skulle kunna spela in varenda ton där men som jag sa vi tycker det är roligt att testa olika. Jag bara älskar honom och hans studio, jag tycker det är perfekt. Han är sådan jäkla hantverkare så det är löjligt. Det är så fint ljud, väldigt organiskt. Här hade vi en helt annan inställning mot tidigare. Här ville vi ha en lyxig känsla med fina körer och piano. Det är våran lyxplatta tycker jag. Allting är live, vilket jag är stolt över. Till och med sången, jag har bara tagit om två låtar som det inte var färdig text på. Annars är det min slasksång som är på.

På förra platten ackompanjerades den ruffiga musiken av en biker-look med skinnkläder och nu är det en glittrig utstyrsel till en mer glammig musik. Var det medvetet att det skulle vara en helhet?
Ann-Sofie:
Absolut, vi ändrade helt. Vi har alltid varit intresserade av det visuella som varit väldigt viktigt för oss. Lämnat Suzy Quatro och tagit fram mer glitter och glam.
John: Det är en Ziggy Stardust och Marc Bolan-period. Det är också kul hur den musik man lyssnar på i sin egen skivsamling återspeglar sig på skivorna som man spelar in. Vad man tycker om just då.

Glamrocken är ju en ganska bespottad era. Lite synd för det var rätt häftigt.
Ann-Sofie:
Det är jättehäftigt och det var en viktig period. Det är roligt när man som band tagit in det som element. Vi är ju fortfarande som vi är och det är inte hela konkarongen. Spiders har alltid varit så, att plocka lite här och var. Lite känsliga med att så fort det blir för mycket av någonting så har vi tröttnat och vill någon annanstans. Ett sökande efter någonting som är mer spännande hela tiden. Någon typ av blandning där det gamla får finnas kvar och så kommer det något nytt. Inte något koncept att nu ska alla klippa sig kort och vi ska spela in en elektronisk platta. Utan att det istället är en process igång helt naturligt. Det är så vi funkar har vi förstått. 

ANN-SOFIE
BETYG:

FAVORITLÅT: Hard Times för där fick det bli lite mer souligt.

JOHN
BETYG:

FAVORITLÅT: Bleeding Heart - den spelar vi typ aldrig live.

WHY DON'T YOU - EP (2015)

Två egna låtar och en ABBA-cover.
Ann-Sofie: Här tycker jag, trots att vi tog ett kliv med senaste albumet, att vi började kunna skriva lite bättre låtar.
John: Ja, du tänker på refränger och grejer?
Ann-Sofie: Ja, ett helt annat tänk hur man kan skriva en bra låt.

Ett bassist-byte där Olle Griphammar har ersatt Matteo.
Ann-Sofie:
Ja, just det. Matteo hoppade av efter förra albumet. Så fick vi ju kontrakt med Universal. Och då kände Matteo att 'Nu kommer det hända grejer här och då vill jag backa lite'. Det var gött att han sa det innan. Vilket är jättetråkigt, Matteo är helt fantastisk. Den vildaste personen jag sett live. Typ som att ha hela Kiss i ryggen. Så är han ändå den här personen som går i bruna Manchesterbyxor hemma och lyssnar på folkmusik. Det är första gången Olle är med och skriver, han har ju också ett jäkla sinne för låtar. Här har vi också börjat upptäcka, eller det gjorde vi kanske redan på Shake Electric med Control, att vår trummis Richard var jättebra på att skriva texter, fraseringar och så. Han är skitduktig på det. Vi har hittat varandra och sinnet för låtar och samarbetet med texter. Börjat limma ihop oss ordentligt och lagt grunden för det vi har nu med låtskriveriet.

Olle hade ju spelat in en platta med Deadheads innan han gick med i Spiders och jag vet inte om det var därför han hoppade av Deadheads, för att spela med er? Han var han ju inte med på deras andra album.
Ann-Sofie:
Han hade nog inte tid. Då var han väl med i enbart Spiders ett tag men nu är han med i båda igen. Nu är det lugnt då inget av banden spelar så maxat mycket. Det är ju det som är så skönt att man kan ha två band och sedan får man välja ett som spelar mest och då får det andra ta in någon annan. Vi delar replokal med Deadheads så det är ganska lätt.

Hur gick tankarna med ABBA-covern?
Ann-Sofie:
Det var vår trummis Richards tjej som spelade upp den låten för oss när vi bara satt och lyssnade på musik. Ingen av oss hade hört den innan - 'Jävlar, vilken bra låt!'. Den var lite bortglömd.

Jag hade aldrig hört den med ABBA förrän ni spelade in den och jag var då tvungen att leta upp originalet.
Ann-Sofie:
Då köpte jag också den plattan! Fan, jag har sagt att jag skulle skicka den här singeln till någon ABBA-medlem men jag har inte gjort det. Jag har ingen adress haha.

ANN-SOFIE
BETYG:

FAVORITLÅT: Why Don't You

JOHN
BETYG:

FAVORITLÅT: In A Room

KILLER MACHINE (2018)

Det tog ganska lång tid mellan förra släppet och den här?
John:
Jag vet inte riktigt vad som hände. Tiden bara gick.
Ann-Sofie: Det hände ganska mycket privat med något barn här och var och något husköp och hundköp. Vilket var jäkligt skönt. Runt Shake Electric spelade vi så jäkla mycket och det var svinkul. Men till slut började det tära; inga pengar, man spelar hela tiden och man vet inte riktigt vad man håller på med. Så jag tror att vi tog oss i kragen och tog oss tid. Här är de mest genomarbetade låtarna vi gjort någonsin för att vi har tagit oss sådan jävla tid. Vi har inte ruckat på det, vi sket i det att vi borde släppa något - nu skriver vi bra låtar! Det är skönt att man kan vara stolt över så olika saker. Att vara punkig och bara gå in och skrika. Och här valde vi tiden.

Ny producent igen. Den här gången Chips Kiesby, som har ett "hyfsat" CV.
Ann-Sofie:
Fy fan, vilken jävla maskin han är! Så jäkla underbar och på gott humör. Jag har nog aldrig sett honom vila. Vi var i studion sent varenda kväll och så sa man hej då. 'Ska du inte gå och lägga dig?'. Han sov i studion. 'Nä, jag ska sitta uppe och greja lite inför morgondagen.' Så satt han uppe flera timmar, själv gick man hem och sov som en gris, skittrött. Så kom man dit tidigt. Då hade han redan varit uppe en stund och förberett och haft nya idéer. Och ändå glad, inte ens lite sur. Snäll, jobbar svinbra och idéerna blev inte sämre för var dag. För det kan man ibland känna med människor; att när de inte vilar och återhämtar sig så blir de sura eller att idéerna blir sämre. Men jag vet inte vad det är med honom.

Han verkar ha lite mer energi än oss vanliga dödliga.
John:
Hans musikintresse också, han kan ju all musikhistoria. Man kan nämna ett gitarrljud från en väldigt obskyr skiva och han vet direkt vilken man menar.
Ann-Sofie: Det gick ju väldigt snabbt i kommunikationen just för att han är så kunnig. Han kunde allt.
John: Sedan spelade vi in i Music A Matic, en kultstudio i Göteborg. Den har funnits där sedan 1984 och Soundtrack Of Our Lives har spelat in där liksom Union Carbide Productions, Thåström och Freddie Wadling.

Jag var på Strängen-hyllningen häromveckan där Chips gästade på scenen och han har ju varit väldigt inblandad i skivan Rock På Svenska.
Ann-Sofie:
Vi pratade mycket om den skivan i studion.
John: Strängen hade precis dött när vi började spela in skivan.
Ann-Sofie: Det märker man också vilken go' människa han är när man pratar om en sådan sorglig grej. Vad som blir rätt när man sitter på material. Vad hade han velat? Att han alltid har rätt utgångspunkt i musiken oavsett om en sådan tragisk sak händer. Han är ingen businessmänniska, han är en känslomänniska på riktigt.

ANN-SOFIE
BETYG:
Jag känner att vi som band har blivit så mycket bättre. Jag kan stå och häpnas över att ni andra är så duktiga och att vi är så bra ihop och samarbetar. Det spelar egentligen ingen roll i slutändan vad andra tycker. Så är det ju med musik, att det viktigaste vi har är ju att folk kommer på spelningarna annars skulle vi står här och spela för noll. Men just i den stunden när man skriver och spelar in låtar så är det bara var vi har kommit själva som är viktigt. Här har vi verkligen lärt oss mycket om varandra och kunnat skriva bättre låtar.
FAVORITLÅT: Higher Spirits

JOHN
BETYG:
Svårt eftersom den är så ny. Det känns som en proffsskiva på något sätt haha. 
FAVORITLÅT: Killer Machine

Ann-Sofie och John avslutar med att berätta att det finns lite idéer till nästa platta. Men innan arbetet med nytt album drar igång på allvar ska de bland annat göra sin största egna spelning hittills; Spiders med vänner - An electric night at Stora Teatern i Göteborg den 16 mars och Stones-hyllningen Exile On Pustervik en månad senare som också innehåller medlemmar från Deadheads, Horisont och Paradiset. Nästa Stockholmsspelning är på Lilla Hotellbaren den 28:e mars.

Bra plattor i all ära men det är live som Spiders kommer till sin fulla rätt. Jag har sett bandet ett antal gånger och det är alltid hög energi, stor spelglädje och en passion till det man gör. Med två gitarrister har man dessutom lyft både soundet och framförandet en nivå till. Helt klart ett av de roligaste svenska banden du kan se på en scen idag.

SKRIBENT: Fredrik Blid (fredrik.blid@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Kristin Blid (kristin.blid@rockbladet.se)

BETYGSDIAGRAM

FAVORITLÅTAR

  Spiders (EP) Flash Point Shake Electric Why Don't You (EP) Killer Machine
Ann-Sofie Long Gone Hard To Keep True Hard Times Why Don't You Higher Spirits
John High Society Lost In Trouble Bleeding Heart In A Room Killer Machine
Rockbladet High Society Love Me Only Your Skin Why Don't You Swan Song

 

Övriga artiklar i intervjuserien där artisterna betygsätter sina egna skivor:

Horisont
The White Buffalo
Blackberry Smoke
Kadavar
The Vintage Caravan


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar