AMARANTHE-INTERVJU: En kopp kaffe med Elize Ryd i Tokyo

När Amaranthe nyligen avslutade den första fasen av sin “Helix”-turné med ett snabbt stopp i Japan, tog sig sångerskan Elize Ryd en tidig morgonkaffe i Tokyo med Rockbladets Tokyo-korrespondent Stefan Nilsson för att prata om förändringarna i bandet, det eviga turnérandet och att ha Angela Gossow som ny manager.

 

IF YOU WANT TO READ THIS IN ENGLISH, the article is published at RopongiRocks.com.

Amaranthes Helix-turné drog igång i höstas efter att bandets femte skiva släpptes. Det är den första skivan med Nils Molin (Dynazty) som en av bandets tre sångare. Förutom Elize Ryd och Nils så består bandet av Olof Mörck på gitarr och keyboards, Johan Andreassen på bas, trummisen Morten Løwe Sørensen och sångaren Henrik Englund Wilhelmsson. “Ja, det rullar skitbra. Det känns ju jättemycket som oss själva, den här skivan. Det är skönt också med Nils, att han turnérar på en platta han sjunger på. Inte för att det egentligen skulle spela någon roll, men det blir ändå mer en helhetskänsla för bandet. Innan var det typ som en mellanperiod som var jobbig för alla och nu är vi ur den. Nu har vi jätteroligt. Vi mår så himla mycket bättre, allihopa.”

 

Amaranthe har under åren haft en del inhoppare, både sångare och musiker, vilket har varit nödvändigt för att hålla maskinen rullande då vissa medlemmar bl.a. har haft föräldraledigt. “Ja, det var lite krångligt, ja. Det känns som vi har stabiliserat oss, ja. Även om det känns som i ett band är alla lika viktiga, framför allt live. Nu känns det som att vi har bevisat för oss själva och andra att vi är väldigt synkade live. Men sen, bandet i sin grund, så har det ju alltid varit jag och Olof som skriver tillsammans. Är det någon som inte kan så är det inte jordens undergång om vi får byta ut den medlemmen då. Jag vet själv hur känsligt det kan vara, framför allt när det gäller en röst. Om folk förstår att vi skriver och vi använder oss av olika instrument och rösten är ett av instrumenten, så behöver man heller inte ta det som att det skulle vara jordens undergång... Vi har blivit mycket mer mogna och öppna efter att vi har gått igenom den här processen som kändes väldigt jobbig. Det kändes som att många fans kanske skulle ge upp och bli ledsna och att vi aldrig mer skulle få komma tillbaka till Japan! Man var jätteorolig. Vi mådde riktigt dåligt, gjorde vi. Det blev bara så himla konstigt allting. Nu har vi liksom fått bollen i våra händer helt och hållet, utan att vi behöver deala med allt det här andra som är väldigt tråkigt i musikbranschen att det ska existera över huvud taget. Men det är bara de två andra sångarna som inte tyckte det var så roligt. Vi är fyra grundmedlemmar fortfarande, det får man inte glömma.”

En av de stora förändringarna hos Amaranthe är att de nu har Angela Gossow som ny manager. Den f.d. Arch Enemy-sångerskan är manager åt Arch Enemy och tar även hand om relaterade projekt som Spiritual Beggars, Black Earth och Alissa White-Gluz. Men Amaranthe är den första externa klienten hon tagit sig an. “Det funkar jättebra med Angela. Hon har verkligen varit den som har samlat ihop bandet ordentligt. Det måste jag faktiskt ge henne cred för. Utan henne tror jag inte... Då hade allting blivit mycket jobbigare. Hon kom in som en urkraft och bara, typ: vem är vem, vad gör ni, vad vill ni, vad ska vi göra, liksom. Hon är riktigt professionell och jag respekterar henne å det högsta. Det känns väldigt kul att jobba med henne.”

Med Angela som manager för både Amaranthe och Arch Enemy, kan vi hoppas på en gemensam turné? “Ja, det hoppas vi! Nu känns det som att man lär känna varandra mer och mer. Man har aldrig fattat – hur kan alla andra band känna varandra så himla väl och prata och ha kul ihop? Men vi känner ingen! Nu har man liksom fattat det: Jaha! Ligger man under samma management blir man automatiskt en familj på ett annat sätt än om man ligger under samma skivbolag.”

Att Elize är nöjd med sin nya manager märks väldigt tydligt. Elize känner Arch Enemys sångerska Alissa White-Gluz sedan de båda var med och sjöng med Kamelot. “Det var så jäkla otroligt. Jag har ju alltid pratat med Alissa och hon har varit så himla nöjd. Jag kommer ihåg att jag frågade någon gång: Vem är er manager? ‘Ja, men det är ju Angela!’ Ja, just det. Det är ju det som är så coolt också. Hon kan allt om branschen. Jag märker det själv också nu när jag har varit i den här branschen i tio år. Nu förstår jag hur allting hänger ihop. Sen har jag inte någon utbildning som Angela hade. Hon hade marketing-utbildning redan innan hon gick med i bandet. Hon har jättemycket kunskap och förmågan att prata med folk, inte blyg och så. Alltså fördelar som en manager ska ha för att hon står på bandets sida för att hon har varit artist själv. Det är många managers som inte har varit det och då kan de lätt ta felaktiga beslut. Artisterna blir väldigt sönderjobbade. De sitter bara på sitt kontor och så har de aldrig upplevt en turné själva. Jag tror att det är väldigt, väldigt viktigt för alla artister att man jobbar med någon som förstår vad det innebär när du bokar ett flyg klockan fem på morgonen, via Ryssland, och att du tar ett gig elva på kvällen. Och så kör du på så i två veckor, då blir man sjuk. Jag var helt slutkörd. Jag trodde jag skulle dö, typ. Då trodde jag att nu ger min kropp upp. Det var ju för att någon som inte förstår livsstilen hade planerat. Det blir ju så – den som är manager planerar ditt liv i princip. Jag tog en chansning och mailade. Jag frågade runt om det fanns managers för jag vet att det är väldigt svårt att hitta bra managers. Managers finns det väldigt många, eh, som kallar sig det. Managers, dom som kan på riktigt, dom är oftast upptagna. Jag ville gärna också få in en kvinna till i truppen. Inte för att det egentligen ska spela roll kanske, men... Det var för att jag alltid känt mig så himla ensam som tjej. Det är fantastiskt att ha någon som har turnérat, vet vad det innebär, kanske tycker att vissa saker inte är så konstigt. Kanske saker man skulle behöva i livet som jag kanske aldrig blivit hörd på. Nu när man kanske har tio år kvar på sin...eller mer, hoppas vi, då vill man ju ändå känna att det ska kännas bra. Annars kan man lika gärna... Det måste vara roligt.”

Har du fortfarande tid med sidogrejer? “Ja, men det är det som är grejen. Jag vill ju gärna göra det men jag hade aldrig tid. Men nu när man har en manager man kan prata med så kan man säga det: kan vi avsätta lite tid så får jag göra någonting vid sidan om därför att det är roligt? Det är precis som Alissa gör. Fast nu så har vi så himla mycket coola grejer med bandet, så blir det lite mer att man kan välja det själv i så fall. Det är lätt att fastna i bandet, det är ju där det händer. Sidogrejen skulle bara vara för sin egen kreativitet. Jag skulle tycka att det kunde vara roligt att jobba med andra också. Det finns så himla mycket duktiga människor som det skulle vara kul att få dela nånting kreativt med. Alltså nånting som skulle bli min egen platta fast med andra musiker. Efter tio år känns det ändå som att det skulle kunna vara kul. Jag har det fortfarande i bakhuvudet, men jag har inte kommit så långt. Just det här med att skriva låtar, det är ju det som är kul. Det som tar tid är ju att spela in ordentligt.”

Alla Amaranthe-skivorna är inspelade i samma studio i Danmark. “Ja, vi har spelat in alla där. Så skulle jag göra något själv så antar jag att jag skulle göra som de flesta andra gör och skicka runt tracket och så får dom lägga på sina respektive grejer. Gus G, till exempel, har lovat att spela på mitt soloprojekt. Det måste han, fanimig! Ja, vi har en byteshandel där. Då tänker jag så här: då får jag ju skicka till honom så får han spela ihop nåt.”

De japanska fansen har gett Amaranthe bra med support redan från början av bandets karriär. Deras första spelning i Japan skedde sommaren 2011 (ett showcase på legendariska Astro Hall i Harajuku, Tokyo), kort efter att debutplattan släppts. Nu har de turnérat i Japan sju gånger. “Ja, jag vet! Jag blev jätterörd igår för det kändes verkligen som att vi fick ett sånt fint mottagande. Det var jättekul. Jag tror också kanske att det var lite nya fans som har upptäckt bandet nu på senare tid, som vi inte har haft chansen att träffa sedan vi släppte förra plattan.”

 

Det har gått två och ett halvt år sedan förra Japan-spelningarna. “Ja, det har ju kunnat hända en hel del. Vi tyckte att det var otroligt roligt och fansens support var helt underbar. Vi kände att vi måste komma tillbaka ASAP, för vi älskar Japan! Det är så himla kul att vi fortfarande har chansen att få spela här. Jag tror att vi fick ett litet uppsving nu när vi spelade på den här festivalen. Jag kommer ihåg när vi spelade på Loud Park, till exempel, så gjorde vi ju en headline-turné efter det. Sen gjorde vi en mindre bra spelning på Loud Park, tyvärr, när det var en massa strul med crewet och tekniken. Nu är det ju Angela som styr crewet så nu sker inga misstag! Haha! Nu är det ordning på grejerna. Det är verkligen så. Det är fantastiskt! Vi behöver inte heller stressa över sånt. Nu kanske vi kan komma tillbaka och kunna vara artister och fokusera på det och inte fokusera så mycket på allt annat som har varit. Finns bara möjligheten att få vara här så vill vi ta den! Vi är så tacksamma, verkligen. Download var riktigt kul faktiskt. Det var magiskt. Det gick väldigt bra och supporten var fantastisk. Man blir positivt överraskad, verkligen. Speciellt elva på morgonen. Folk var vakna. Vi spelade 40 minuter. Om vi kommer tillbaka nu snart igen, om vi får lov att göra det, då kommer vi att spela fler låtar från senaste plattan. Vi spelade ju lite best of och lite nytt. Vi hann med ’Helix’ i alla fall och ‘GG6’. Vi körde ju headline i Ryssland vilket var några dagar sedan. Det är klart att man vill köra längre. På 40 minuter hinner man inte...”

Elize stod på scen på Download Japan-festivalen trots att hon råkat illa ut under Rysslandsturnén bara några dagar tidigare. “Jag spräckte min tand i Ryssland med mikrofonen, så när jag sjöng igår så började det pulsera så här i tanden. Det är någon nerv som blivit skadad. Shit! När jag började headbanga… Jag gick till tandläkaren och fyllde. Men den är bara provisorisk så att roten kan läka. Så jag kan inte äta nåt.”

Nu har Amaranthe ledigt ett tag innan sommarspelningar på festivaler i Europa och en specialare i London som förband till japanska Babymetal. En trasig tand stoppar inte Amaranthe.

SKRIBENT & FOTO: Stefan Nilsson (stefan.nilsson@rockbladet.se)
INTERVJU: Elize Ryd från Amaranthe
PLATS: Tokyo
AKTUELL MED: Helix-turnén forsätter under sommaren med festivalspelningar inkl spelning med Baby Metal i UK.

BANDFAKTA - AMARANTHE

MEDLEMMAR
Elize Ryd: Sång
Henrik Englund Wilhelmsson: Screams
Nils Molin: Sång
Olof Mörck: Gitarr, Keyboard
Johan Andreassen: Bas
Morten Løve Sørensen: Trummor

 

HEMSIDA | FACEBOOK | SPOTIFY | YOUTUBE | INSTAGRAM |

DISCOGRAPHY

Amaranthe (2011)
The Nexus (2013)
Massive Addictive (2014)
Maximalism (2016)
Helix (2018)


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar