“Crack The Sky på nya skivan slår nog det mesta!” Olavi Mikkonen berättar om Amon Amarths nya album

Det melodiska death metalbandet Amon Amarth släpper sitt elfte studioalbum “Berserker” den 3 maj. Det svenska bandet där Johan Hegg står för growlandet har under det senaste decenniet nått allt större framgångar världen över. Förra albumet “Jomsviking” placerade sig till exempel högt på amerikanska Billboardlistan och har även varit mycket framgångsrikt runtom i Europa. Den 20 mars släpptes den första singeln från nya albumet. Låten heter “Raven’s Flight” och släpptes ihop med en välregisserad video. Rockbladet fick möjlighet att träffa gitarristen och låtskrivaren Olavi Mikkonen för en intervju. Det blev en lång och trevlig pratstund där Rockbladets reporter fick reda på många intressanta saker om den kommande skivan, men också om låtskrivande och gitarrer plus mycket annat.

 

Vad kan du berätta om nya skivan? Hur har den vuxit fram?

- Jomsvikingcykeln var väldigt bra för oss. Gigen var helt grymma och det var bra stämning i bandet, så när den cykeln tog slut började jag direkt skriva på nytt eftersom jag kände mig så inspirerad. Vi hade precis kommit hem från en lång turné, vi turnerade ju i nästan två år. Sista giget var i Moskva, och redan dagen efter satt jag i min studio och filade på nya idéer. Jag är en sån som blir inspirerad när någonting går bra för oss, när det händer positiva saker runt omkring. Det får mig att bli taggad och börja skriva. Så fort Jomsvikingcykeln var över satte jag direkt igång med att jobba, så det var där den nya skivan började för mig!

Så man kan säga att det var den positiva cykeln som var inspirationen till skivan?

- Ja, helt klart! Jag har lärt mig efter alla de här åren att när jag känner den här positiva vibben, då passar jag på att jobba så hårt jag kan, för jag vet att förr eller senare så kommer det en svacka. När man har en svacka då gör man annat istället, åker och fiskar eller spelar TV-spel... Jag har slutat med att försöka tvinga mig till att jobba om jag inte känner för det. Det är en lyx, kanske, men så är det.  

Vad var “The Berserker at Stamford Bridge” för snubbe, egentligen?

- Vad det var för en snubbe? (skratt) Tja, man kan säga så här, det där var i slutet på vikingatiden ungefär. Det var nog den sista gången som vikingarna försökte erövra England. De var där på sitt krigartåg men engelsmännen var väl större i antal. Vikingarna skulle dra sig tillbaka och var tvungna att ta sig över där här bron då, Stamford Bridge. Ja, och då hade vikingarna en kille som de ställde på bron, och som skulle hålla tillbaka hela engelska armén så att vikingarna kunde fly. Det var alltså en kille som höll emot hela engelska armén själv, och innan engelsmännen lyckades dräpa honom så hade han hållit ställningarna ganska länge. Han, Berserker, som vi har skrivit om, det är den här übervikingen. Man kan nästan se det som en sorts elitsoldat. Han själv stod ju på den här bron och höll emot hela den engelska armén. Enda sättet för engelsmännen att få bort honom var att skicka ut några män på floden och spetta honom underifrån med ett spjut. Det roliga med hela den här grejen är att det kommer ju inte från vikingasagor, det är ju engelsmännen som har skrivit ned det här. I det här slaget var det tusentals personer som dog, men det man kommer ihåg är den här ensamma vikingen som stod på bron och höll ställningarna. Det som står nedskrivet i engelska böcker är att han dräpte mellan 40-70 stycken, och då är det ju ändå skrivet av fienden, så det är mycket möjligt att han dräpte många fler. Man skriver ju ingenting positivt om sin fiende.  Själva temat till den här skivan baseras alltså på det slaget, fast självklart handlar inte alla låtar om det. När vi hade vårt första möte efter Jomsvikingcykeln så berättade Johan (Hegg) om det här slaget. Jag själv hade aldrig hört talas om det förut. Man har ju hört om en sån här bärsärk och man har sett de här som har björnskinn på sig, men jag hade ingen aning om att det faktiskt har funnits en viking som ensam har stått emot en hel armé. Det var helt nytt för mig, och det var ju skithäftigt. Det är lite kul att man fortfarande idag kan höra saker för första gången, fast man tycker att man har hört- och lärt sig det mesta om vikingar. Vi kände allihopa att det här är definitivt det temat som vi ska ha på omslag och så.   

Vad kan du berätta om första singeln, “Raven’s Flight”?

- Raven’s Flight var säkert den första låten som jag skrev, fast först gjorde jag bara lite av melodierna och det här tunggunget. Jag visste ungefär hur låten skulle vara, men jag fick ändå inte riktigt till de rätta melodierna så då lade jag den åt sidan. När jag sen lyssnade på den ett halvår senare så började jag få ihop det. Det är en lite unik låt, för den har ett tempo som vi aldrig har använt förut, och spelmässigt är det ett sätt att riffa på som vi heller inte har gjort förut. Det lustiga är att för mig är det där alltså en unik Amon Amarth-låt, men när folk runt omkring oss har hört låten för första gången har de tyckt att “Åh, den här är så jävla classic Amon Amarth!” Jag tycker att det är lite lustigt, för i min värld är det där något helt nytt! (skratt) Men det är en cool låt. Jag tycker den kan vara lite överraskande för det är inte det här vanliga “vers, refräng, vers, refräng”… Den här har lite meckigare uppbyggnad, den har lite häftiga partier. Det är mycket twin-gitarrer, alla solon är twin-gitarrer. En häftig låt, tycker jag!  

Det finns en video till Raven’s Flight, eller hur?

- Ja, vi har faktiskt gjort tre videor som hänger ihop, och det här är del ett.

Jaha, det blir alltså en sorts trilogi?

- Ja, exakt. Videorna är inte direkt baserade på låttexterna, utan det är en story genom alla tre, och det här är första delen. Jag tycker att det är en häftig video, vi har kända MMA-fightare med och det är ju även en känd wrestlare med. Vi har lärt känna dem på grund av att vi spelar i Amon Amarth och för att de tycker om oss! Så det är lite kul, för det är ju inte så att vi har Josh Barnett där som Berserker bara för att han är en stor man.

Josh Barnett är alltså ett av era fans?  

- Exakt, han gillar oss, och varje gång vi ses så brukar vi umgås. Samma sak med Erick Rowan, wrestlaren som spelar Tor. Han är också ett fan som vi har träffat på grund av att vi spelar i Amon Amarth. Det är lite kul, vi har passat på att ta in lite vänner och samtidigt gör vi en lite rolig grej av det. När alla de här tre videorna har kommit ut tror jag att det kan bli en häftig grej att man kan gå tillbaka och få hela storyn.   

Hur brukar låtskrivarprocessen oftast gå till? Jobbar ni parallellt med musiken och låttexterna eller brukar det ena komma före det andra?

- På den här skivan har nog musiken kommit före. Sen får man ju känna sig för och snacka lite om det. I de flesta fall har Johan (Hegg) skrivit texterna helt själv, utan att vi har blandat oss i, men det finns några låtar, till exempel den sista låten på skivan, Into The Dark… Jag själv har aldrig haft ångest eller depression, men jag försökte liksom inbilla mig hur det låter att man har någonting inom sig och det bara exploderar till slut. Det var min känsla och jag förklarade det för Johan, och han fick till det skitbra. Det här mörkret som vi alla har inom oss fast vi kanske inte släpper ut det, medan Loke däremot... Han var ju en snäll gud han med, men han kunde ju ändå inte låta bli att vara elak!   

Är det någonting som är typiskt för just dig som låtskrivare, tycker du?

- Det där är svårt, för jag vet inte hur många hundra låtar jag har gjort. När man spelar gitarr är det till att börja med mycket muskelminne. Även om man bara sitter och värmer upp eller jammar så går fingrarna alltid till samma ställen, oavsett om man vill det eller inte. Sen är det ju saker som jag tycker om och det är ju inte så att jag slutar tycka om det bara för att jag har gjort några såna låtar. (skratt) Jag gillar en viss typ av melodier och stämmor, och jag gör väl bara det som jag tycker är bra. I låten Crack The Sky till exempel så hade jag öppningsriffet först, och så byggde jag på det, och sen kom refrängen.  När jag har en viktig del av en låt så försöker jag kanske tänka “Vad kan komma före det här, som är nästan som det här men ändå lite annorlunda?” Ta Fafner’s Gold till exempel: Det där breakdown-partiet mitt i låten som blir jävligt hårt, det är en annan variant av refrängen, melodin till refrängen. Om man bryter ned det här i hur fingrarna går så är melodirörelsen nästan likadan, det är bara andra toner som gör att det låter mycket elakare och man får en helt annan känsla, och sånt älskar jag! Man har en fin melodi, och så gör man en elak variant av samma! Sånt där tycker jag är skitkul att hålla på och jobba med!  

Tycker du att man använder gitarrerna på ett annat sätt inom death metal jämfört med annan, kanske mer klassisk heavy metal?

- Mina influenser har ju ända från början varit Deicide, Iron Maiden och Slayer. Än idag så är mina favoritband Deicide, Iron Maiden och Slayer. Jag tror att Amon Amarth i början kanske var mer åt Deicide-hållet, fast vi hade lite Iron Maiden och lite Slayer i oss, medan idag kanske vi är mer Iron Maiden och mindre Deicide. Jag tror att förklaringen kanske är att det är enklare att spela renodlad death metal än vad det är att spela renodlad hårdrock, eller heavy metal. Det tycker jag i alla fall. Eller också visste jag inte hur man gjorde heavy metal-riff förr, medan idag så vet jag. Så jag tror att det kan vara en av anledningarna till att vi låter som vi gör idag.

Kan det också vara så att gitarrerna får en annan roll när sången låter annorlunda?

- Ja, självklart! Vi kan ju inte bara ligga och köra grundtoner i bakgrunden eftersom vår sång inte är melodiös. Vi måste ju ha någonting annat som kompenserar för det melodiösa. Det är därför som vi alltid har gitarrerna som är melodierna, och sen har vi sång på det. Sen kan Johan följa till viss del, så att det kan låta melodiöst. Det finns mycket som vi inte kan göra för att vi inte har melodiös sång, men samtidigt så är ju det här min favorittyp av musik! Jag älskar ju den här sången som vi har, och jag älskar att det är gitarrerna som är stommen i alla melodier. När man sjunger på riktigt är det ju istället sången som är melodin, men min favoritmusik är alltid gitarriff som man kan nynna till. Det älskar jag, jag tycker att gitarriffen är det viktigaste i en låt! Det tycker jag även när det gäller mina favoritband som Iron Maiden och Slayer; det är ju riffen som står ut!  

Händer det någon gång att du kommer på värsta gitarriffet när du inte har tid att spela in det?

- Jag har säkert glömt bort massor av grejer under årens lopp, men jag brukar ha som tumregel att om jag inte kommer ihåg det dagen efter så är det inte bra nog! Det kan ju i och för sig vara hur dumt som helst, för det kan ju finnas massor av coola grejer som aldrig kommit fram bara för att jag glömde bort dem… Jag spelar inte in någonting innan jag har jammat det i några dagar, jag brukar sällan spela in någonting direkt. Jag inbillar mig att det är en sorts kvalitetskontroll, den här tumregeln att om inte jag själv kan komma ihåg det dagen efter så kanske det inte är så mycket att hänga i granen.

Det låter som en ganska vettig tumregel!

- Ja, fast jag vet inte… Det där kan vara svindumt också! (skratt) Jag vet att jag kan få konstiga idéer ibland. Efter Twilight-skivan (Twilight of the Thunder God, 2008) bestämde jag att jag skulle ha ett års paus utan att skriva någonting. Sen när det där året hade gått och jag väl skulle börja skriva hade jag först inga idéer alls, och då blev jag stressad istället och fick något slags skrivblockering. Ja, och efter Surtur Rising (2011) fick jag för mig att ingen av de nya låtarna skulle ha någonting som jag har gjort tidigare, och det blev ju också bara pannkaka, så jag vet inte… (skratt)
Fast jag tror att jag har en mer avslappnad attityd nu, för jag vet att vi aldrig skulle släppa en skiva som är dålig. Vi har gått förbi det där stadiet. Jag känner absolut ingen press att försöka toppa någonting. Förut kanske man kände att “Hur fan ska man kunna toppa Twilight (of the Thunder God) som är en jävligt stark låt, eller ens komma i närheten?” Samma sak med The Pursuit of Vikings, eller Guardians of Asgaard. Men Crack The Sky på nya skivan slår nog det mesta, och jag vet att så länge jag känner mig inspirerad och har passion för det här så kommer jag att leverera. Ibland kanske det tar längre tid, ibland mindre tid.

Har du någon favoritgitarr?

- Ja, det har jag faktiskt! Det är mina nya yxor. Jag gick ju över till Jackson för något år sen. Jag hade spelat Gibson i över tjugo år, men jag tyckte att de bara blev sämre och sämre. I alla fall de gurorna som jag hade. Jag kan tänka mig att om man köper de här Les Paulerna som kostar enorma pengar så är de säkert jättebra fortfarande, men Explorer-modellerna tyckte jag var jävligt dåliga om jag ska vara ärlig. Så jag började faktiskt spela på en Jackson, och den Jackson jag har nu heter X-Stroyer. Det är en modell som egentligen inte finns i handeln, för att den är för lik en Gibson antar jag. Alla gitarrer som jag har från Jackson är Custom, och de är helt klockrena. Jag kan inte förstå att jag spenderat alla år med att spela de här Gibson-gitarrerna. De är som natt och dag, och jag tycker att man hör på mitt gitarrspel på den nya skivan att lead-gitarrerna står ut på ett helt annat sätt. Det kan ju vara tack vare att jag fick en sån boost, men det kan ju också vara för att gitarren är så mycket bättre. Men tyvärr kan jag ju inte rekommendera den eftersom den inte finns någonstans!

I vår drar ni ut på turné igen. Först blir det USA med Slayer på deras avskedsturné. Ni har lirat med Slayer förut, eller hur?

- Ja, för tio år sen.

Hur känns det att få åka ut med dem på deras avskedsturné nu då?

- Det är ju ashäftigt att de har frågat oss! Det är en stor ära. Slayer är ju mitt favoritband sen jag var femton år. Jag såg dem i Stockholm när de var här senast, och de var hur bra som helst, så det är ju inte så att man åker ut med ett band som har blivit sämre med åren. Slayer är bra killar, och deras crew och allihopa är bra folk, så det kommer att bli en grym turné. Jag vet att Slayer är väldigt måna om att alla band ska ha en så bra show som möjligt. Det ska bli jättekul!

Ni kommer alltså att vara i USA när nya plattan släpps?

- Ja, exakt. Första giget är dagen innan, så det blir kul! Jag tror att vi bara har gjort så en gång tidigare. Det var väl när vi släppte Deceiver of the Gods (2013) som vi turnerade precis när skivan kom ut. Vi kommer ju att spela Raven’s Flight och så kommer vi att spela nästa singel också, så de hinner i alla fall vara ute och snurra lite innan. Oftast tar det ju någon månad för folk att komma in i låtarna.    

Hur ser turnéplanerna ut när ni kommit tillbaka från USA?

- Efter Slayer åker vi direkt in i Europafestivalerna, och Sweden Rock är ju bland de första festivalerna vi gör. Där kommer vi att spela ännu fler låtar och det är ju lite kul, för nu går vi bara och väntar på responsen. Vi kommer att anpassa setet efter vad folk gillar på nya skivan. Bara det här med att välja singlar är ett helt företag. Jag tror aldrig att det har varit så svårt att hitta singlarna som den här gången, för alla gillar så olika låtar på den här nya skivan. Vi får väl se vad fansen tycker!

Sweden Rock är det enda Sverigedatumet som är inplanerat än så länge, eller hur?

- Ja, det stämmer, men vi kommer att göra en full Europaturné i höst. Stockholm blir väl i december, fast det kommer väl att annonseras efter Sweden Rock, antar jag.  

Blir det någon ändring i scenproduktionen framöver?

- O ja, vi jobbar på det! Vi väntar medvetet med nya scenen till på hösten. Först tänkte vi att vi skulle använda den nu i sommar, men det känns bättre att vi gör det på vår egen turné istället. Det kommer definitivt att bli någonting som är mycket större och häftigare än det vi har sett hittills. Vi har det faktiskt jättekul just nu, för vi är mitt uppe i spånandet kring hur vi kan få allting tillverkat och så, och det är minst lika kul som att skriva låtar!

Finns det någon turné som har varit extra rolig att göra hittills?

- Jag tycker att hela Jomsvikingcykeln var helt fantastisk! När vi går in i arenor i Centraleuropa känns det helt makalöst att ett brölband från Sverige spelar på sådär stora ställen! Det är skithäftigt! Sen har vi ju en ny kille i bandet och det blev som en energikick för oss. Han (Joakim Wallgren) är en jättebra personlighet och en trevlig prick, helt enkelt. Vi har ju varit med om det mesta och varit och spelat lite överallt, men så kommer det in en kille som allting är nytt för, och det blir lite som en nytändning för oss också. Men egentligen tycker jag att allting har varit roligt, jag vet inte om jag kan säga en enskild turné.

Ibland kanske du själv står i publiken. Vad gillar du att gå och se då?

- Senast var det Behemoth och At The Gates. Amorphis såg jag när de var här också. Hur bra som helst! Iron Maiden var ju också helt grymma. King Diamond på Gröna Lund… Jag försöker gå så ofta jag kan, men om jag kommer hem från en lång resa så är ju inte det första jag tänker på att jag ska gå på ett gig. (skratt) Men nu har vi ju inte gigat på ett och ett halvt år utan bara spelat in, och då får man ju det här suget. Jag tycker att det är kul att gå och kolla på band och jag är fortfarande ett fan, precis som jag alltid har varit. Det har inte blivit någon förändring bara för att jag själv spelar i ett band, men jag kanske inte står längst fram och headbangar längre…

Apropå att vara fan och artist. Jag som bara har stått i publiken undrar om man känner sig som en riktig artist redan när man ställer sig på scenen allra första gången, eller kommer det gradvis?

- För oss var det ju så här… När vi gjorde vår första skiva och åkte ut på vår första turné som förband till Deicide så trodde vi att vi var det bästa bandet i världen. Vi var ju de största stjärnorna av alla, och vi trodde det i ganska många år, faktiskt. Vi gjorde ju bara support-turnéer med mycket publik och trodde att vi var hur bra som helst. Men sen fick vi en väckarklocka när vi skulle göra en egen turné med The Crusher-skivan (2001) och vi skulle headlina. Det funkade ju inte alls! Det var ju knappt några som kom på gigen. Då fattade vi att även om vi själva trodde att vi var världens bästa band så var vi kanske inte så märkvärdiga trots allt. Efter det har vi börjat växa som band, men då har vi hela tiden tagit små steg, så då har det blivit naturligt.

Har det funnits något sånt där ögonblick när du har känt att nu har ni äntligen klarat det; Amon Amarth är här för att stanna?

- Jag har väl aldrig känt det där att man bara plötsligt är stor en dag, men samtidigt händer det ju att man ibland behöver nypa sig själv och fråga sig “Är det här verkligen sant eller drömmer jag?” Självklart har vi ju lyckats. Det är väl bara att titta på vilka positioner vi spelar på festivaler i Europa eller USA. Att ha en skiva som är högt upp på Billboardlistan i USA, även om vi har varit etta i Tyskland, etta i Österrike och jag tror att vi har varit tvåa i Schweiz… Men bara att ha kommit så högt upp på Billboarden som vi gjorde med förra skivan, det är ju ganska brutalt för att vara brölmusik! Så självklart har vi lyckats med att bli ett stort band nu, men det är ju ingenting som säger att vi kommer att behålla det. Vår attityd är att bakom oss står det hundra band, eller kanske tusen band som vill ha vår position, så vi kan ju inte slappna av. Att vi har kommit till en nivå betyder bara att vi måste jobba hårdare för att behålla den. Jag tar ingenting för givet, det här kan ta slut imorgon!

Ni själva inspirerades ju av olika band i början, men nu har ni ju spelat i så många år att ni måste ha träffat på folk som har blivit inspirerade av er istället?

- Vi träffar på folk i din sons generation (reporterns 14-årige son var med på intervjun, Rockbladets anmärkning) som har två favoritband, Iron Maiden och Amon Amarth! I min värld kan jag inte ens förstå hur man får ihop mäktiga Iron Maiden med fjuttiga Amon Amarth, men det var ju samma sak när vi själva var unga. För mig var ju Judas Priest lika bra som Y&T, till exempel. Jag såg ju ingen skillnad på vilket band som var stort eller inte. De fick ju lika stora uppslag när man läste om dem i Okej, och jag hade ju ingen aning om skivförsäljning och sånt.

Många band möter säkert fans som berättar att bandets musik betyder mycket för dem personligen. Har ni något sånt möte som varit särskilt minnesvärt för er?

- Det är några grejer… Det var ett isländskt fan som hörde av sig till oss. Hans son hade gått bort och Fate Of Norns-låten betydde mycket för honom under tiden som han sörjde sin son. När Johan skrev den låten var det ju en separation som han hade, så det har ju någonting med det att göra. I all fall, den här killen skrev att han gärna skulle vilja att vi spelade den låten på ett gig, jag tror det var Graspop i Belgien. Han skrev att han skulle uppskatta det jättemycket och när vi fick meddelandet så tänkte vi att vi petar in den låten. När Johan sen annonserade låten sade han att den var för den här isländska killen som önskade sig höra den, och att vi ville tillägna låten till hans bortgångne son. Det var väl ett hav med 20 000 personer, men vi såg en kille som ropade “Jaaa!” och då var det ju han. Då kände man att man gav någonting till honom.    

Har du någon hälsning till Rockbladets läsare?

- Javisst! Om ni ska på Sweden Rock och aldrig har sett oss så kanske det kan vara värt att kolla in oss, för utöver Slayer och alla andra bra band så spelar vi också där. Om ni inte går på Sweden Rock och ser oss där så kommer vi tillbaka i höst, och det kommer att bli hårt som fan!

 

BILDER FRÅN INTERVJUN

 

 

SKRIBENT: Tamara Chastain (tamara.chastain@rockbladet.se)

FOTOGRAF: Richard Westermark (richard.westermark@rockbladet.se)

BANDFAKTA – AMON AMARTH
MEDLEMMAR
Johan Hegg – Sång
Ted Lundström – Bas
Olavi Mikkonen – Gitarr
Johan Söderberg – Gitarr
Joakim Wallgren – Trummor

Hemsida: https://www.amonamarth.com/
Facebook: https://www.facebook.com/amonamarth/
Instagram: @amonamarth
Amon Amarth på Spotify: https://open.spotify.com/artist/3pulcT2wt7FEG10lQlqDJL

Här kan du kolla på videon till nya singeln Raven’s Flight:

 


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar