Demon Hunter – Peace and War

Demon Hunter, det kristna amerikanska Nu-metalcore har släppt sitt nionde studioalster för några veckor sedan. Ja, eller både nionde och tionde, beroende på hur man ser på det, då de släpper två syster-album på en gång. 

Annons

Tanken har varit att släppa två album med olika inriktning samt underlätta för att lyssnaren att kunna ta in allt material lättare än om det släppts som ett dubbelalbum. Sångaren och bandledaren Ryan Clark berättar i en intervju med Full Metal Jackie's Weekend Radio tidigare i år att "Att göra två album och att leka med de polariserade stilar som vi kör, ett med tung stil och ett med en mer super-melodisk ballad-stil. Det är något vi har snackat om att göra under en lång tid faktiskt. Men när det gäller att inte förpacka dem tillsammans som ett dubbelalbum... ärligt talat var tanken där att jag tycker att dubbelalbum kan vara för svåra att smälta. Av de som har släppts från band som jag verkligen tycker om, har jag aldrig riktigt kunnat tillgodogöra mig dem fullt ut och verkligen ta in dem bara för att det blir en ganska tung uppgift. Så jag ville att det nästan skulle vara två oberoende alster som är avsedda att lyssnas på separat. Och jag vet att de kommer ut samma dag och att de kan lika väl förpackas tillsammans, men tanken på att de är separata är det de kanske inte blir så tungt att konsumera." Trots deras strävan att begränsa lyssnarens börda med med den mängd låtar och intryck som kommer med ett dubbelalbum, så blir resultatet att man känner att de två albumen borde ha släppts som ett album istället. Den önskade effekten uteblir också nästan helt när man lyssnar på båda albumen efter varandra. Hade man sållat lite bättre i materialet hade man fått ett hyfsat bra album nästintill utan fillers istället.

De låter närmast som en poppig variant av Soilwork och In Flames, fast utan de mer tekniska detaljerna. Sångaren berättar själv: "Jag tror att det du hört över de senaste 17 åren är en ökning av den tekniska karaktären, en mognad av den här typen av riffande, för de första åren kändes det som om vi var mer av en rättfram typ av band, där vi skrev riff som skulle kunnat höras på ett Korn album eller något sånt. Medan många band vi gillade, vare sig om det var In Flames eller Soilwork eller liknande band, så kunde vi verkligen inte nå upp till den standarden förrän vi tog med folk som besatt den spelförmåga som krävs". Trots att både bandet känner att de utvecklats under deras karriär och att de faktiskt har tagit en hel del steg framåt rent teknik- och melodimässigt, så är det väl inga större utsvävningar om man jämför med banden han själv nämner. Det är mer en rak pop-nu-metalcore vi serveras och det är endast ett par få låtar som det growlas på och då endast på War-skivan, jämfört med många tidigare album där det är både mer tyngd, uptempo och nästan uteslutande klassisk metalcore-growling. Annars låter det mer som om det är en Sisters Of Mercy-besläktad sångare som oftast verkar stå bakom mikrofonen, eller en sval version av Björn Strids rena röst från soilwork-albumen. Björn har förresten dessutom medverkat på ett tidigare släpp från bandet. Man har verkligen haft problem att "Kill your darlings" for "The greater good of God" (pun intended), men trots allt finns det ett gäng bra låtar på albumen. När de får till groovet är det dock omöjligt att motstå och man finner sig nickandes lite lätt med huvudet i takt. Speciellt glänser det till i Time Only Takes, More Than Bones, Loneliness, On My Side, Close Enough, Ash, Leave Me Alone, och Lesser Gods. Det känns ändå som om något saknas i materialet, någon sorts finess eller djup som gått förlorad i deras skapande. Kanske för att de sneglat en del för mycket på band som de vill efterlikna istället för att hitta sitt eget sound.

Även om idén med två album m olika inriktning är bra, så kanske det hade varit bättre att ha fokuserat på det man gör bäst och kanske begränsat inriktningarna till sida 1 och sida 2 på ett album istället. Bara man kommer till rätta med en lagom mix av metalcore, pop och nu-metal med aningens mer teknik och ett aningens mer originellt material, så kan de nog rätta upp inriktningen och kvaliteten avsevärt inför framtida släpp.

 

ROCKBLADET.se 5 out of 10

SKRIBENT: Tony Asplund (mailto:tony.asplund@rockbladet.se)
BAND: Demon Hunter
ALBUM: Peace (Skiva 1), War (Skiva 2)
RELEASEDATUM: 2019-03-01
SKIVBOLAG: Solid State Records
BÄSTA LÅTEN: Time Only Takes (från Peace)

BANDFAKTA – DEMON HUNTER

MEDLEMMAR
Ryan Clark – sång
Jon Dunn – bas
Tim Watts – trummor
Patrick Judge – sologitarr
Jeremiah Scott – gitarr

| HEMSIDA | FACEBOOK | SPOTIFY |

DISCOGRAPHY

Demon Hunter (2002)
Summer of Darkness (2004)
The Triptych (2005)
Storm the Gates of Hell (2007)
The World Is a Thorn (2010)
True Defiance (2012)
Extremist (2014)
Outlive (2017)
War (2019)
Peace (2019)


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar