Eric Hansson – I Feel Like Crying

Kan man recensera Eric’s bluesband på Rockbladet.se? Det må vara så att Eric Hansson spelar mycket blues men det här är här en rätt varierad och relativt rockig skiva. När låtarna skrevs och spelades in lät Eric och bandet hjärtat styra snarare än att sålla ut låtar enligt tema. Det viktiga i skapandet av I Feel Like Crying var att samla ihop låtar med en egen inneboende betydelse och berättelse. Resultatet blev en blandad skiva med ett bredare urval. Eric’s Bluesband har hållit igång sedan 1999. Under sin karriär har Eric Hansson hunnit med spelningar på ställen som 100 Club i London och Buddy Guy’s Legend i Chicago. Eric har spelat med och samarbetat med artister som Clas Yngström, Alan Haynes, Jimmy Zavala, Slidin’ Slim och Rocking Johnny. När han inte varit huvudartist har han värmt upp för musiker som Joe Bonnamassa, Dave Hole och Nationalteaterns rockorkester.

 

Öppningslåten Saturday Night börjar med en stadig skön rytm. Jag tycker låten är något tam, Eric och flera av hans medmusikanter gör lite bättre i från sig när det är mer klös. Låten kryper dock in i huvudet och blir bättre och bättre när man lyssnar mer. Den är dansant, kanske inte som i texten dance with you all night med Eric men lite festsugen blir jag. Saturday Night följs upp med I Feel Like Crying om ett trasigt förhållande. Här är det mer sug och lite känsla av B. B. King i växlingarna mellan sångfraser och melodislingor på gitarr. Don’t Let Me Drown är en stadig låt med sköna melodier både på gitarr och i refräng.

Nästa låt, Die Young, har i mitt tycke mer än de inledande låtarna. Det är lite tyngre, mer känslosamt och griper mig mer. Refrängen kontrasterar mot de dystra verserna och är väldigt ren och nästan glad. Vid en första lyssning känns det som att låten och känslan som uppstår hade vuxit om även refrängen hade behållt det grus som finns i verserna. Det passar bättre med strofer som If I die Young I won’t see the sun. No more pain, I get peace in my brain. Å andra sidan kan det lättare partiet vara lättnaden när någon som är på botten ser en ände, ett slut på allt. Med det i bakhuvudet blir låten än mer gripande. Det gladare mer lättare partiet kommer just med ovan nämnda fraser om ett eventuellt slut. Med en inledning som I see the end of the road och My Journey might have gone to an end blir det som om refrängen symboliserar denna lättnad för att det kanske tar slut. Plötsligt har låten blivit mer än vilken blå och dyster låt som helst. Låten slutar också abrupt, den enda på skivan som gör det, efter en sista vända av if I die Young-refrängen. Det är inte lika tydligt men jag får ändå lite samma känsla som av pistolskottet som avslutar Alice Coopers Pass the Gun Around En låt som helt uppenbart handlar om någon som inte nödvändigtvis ser livet som det bästa alternativet. Det blir nästan en befrielse när låten efter, Call Me, drar i gång i glad rock ’n’ roll-anda även om inte heller denna text är direkt uppåt. Solot i låten ger klara vibbar av Chuck Berry. Kanske blir det lite duck walk på någon spelning framöver?

Inledningen på She Is Gone överraskade mig med enbart sång, akustisk gitarr och ett elektroniskt rytmiskt trumljud. Det var lite som första gången jag hörde någon av Alice Coopers skivor från -80 till -82. Låten glider dock över i en mer förväntad ljudbild så småningom. Det är något med sången och delar av musiken som får mig att associera med hur The Rolling Stones ibland låtit. Med I’ll Keep Moving blir det mer klös igen och jag tycker att Eric och flera av hans medmusikanter gör sig bättre när det blir mer sug och klös i både sång och musik. En bluesbekant sade en gång vid ett liveframträdande “Det är så typiskt med Eric. Han ska alltid skrika så”. Jag kan dock inte hålla med, särskilt live tycker jag Eric varje gång excellerar när det blir lite tuffare. Kanske fanns även här lite känsla av Mick Jagger.

Till min glädje så fortsätter You Make Me Happy med mer sväng och lite tyngd. En anledning att jag gillar Eric när det är mer fart är att jag upplever det om att han låter mer som sig själv då. Med Lily of the Valley får jag återigen rolling stoneskänsla i delar av låten men även av Eric Clapton. Det är inte utan att jag associerar till Wonderful Tonight. När jag såg titeln Who Do You Love på sista sången tänkte jag på Bo Diddley. Det är dock inte en cover även om det kan finnas gnutta Diddley i just refrängen. Who Do You Love är fyllig och ganska bestämd i sin uppmaning att svara på frågan.

I Feel Like Crying är en bra skiva men jag tycker om 2014 års Dirty Road mer och att den över lag passar Eric bättre. Detsamma tycker jag om Better Late Than Never med Slidin’ Slim. Eric nämner själv inspirationer som Eric Clapton, Doyle Bramhall II, Gary Clark Jr, John Mayer förutom blueslegender som B. B. King och Albert King men jag upplevde att det fanns lite Tom Petty där också. Tycker du skivan är bra men inte faller helt för den så kolla bakåt i Erics katalog och botanisera där. Oavsett om du gillar I Feel Like Crying eller något annat av Erics album bäst så ta tillfället att höra honom live om kan. Det är inte ovanligt att han gör livespelningar med just Surjo och Kjell som spelar bas och trummor på skivan.

 

Skribent: Kristoffer "Illern" Holmén (kristoffer.holmen@rockbladet.se)
Artist: Eric's Bluesband
Album: I Feel Like Crying
Starkaste låt: Die Young

Albumfakta
Förlag: EBB Records
Släpp: 2019-03-13
Producent: Surjo Benigh
Ljudtekniker: Ola Höglund
Mixning: Kjell Gustavsson
Studio: Studio Släggan

Låtlista
01: Saturday Night
02: I Feel Like Crying
03: Don't Let Me Down
04: Die Young
05: Call Me
06: She Is Gone
07: I'll Keep on Moving
08: You Make Me Happy
09: Lily of the Valley
10: Who Do You Love

Musiker
Eric Hansson: gitarr, sång
Surjo Benigh: basgitarr, gitarr, bakgrundssång
Kjell Gustavsson: trummor, rytminstrument, bakgrundssång
Joakim Svalberg: hammondorgel, Rhodes-piano, Wurlitzer-piano, piano, Melltron

Hemsida: Eric's Bluesband
FaceBook: Eric Hansson


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar