Skivrecension: The National – I Am Easy To Find

Det här är The Nationals åttonde studioalbum. I en karriär som nu sträcker sig över två decennier har bandet vuxit upp från att vara indieskolans Vanderlyle Crybaby Geeks till artrockgiganter utan motstycke i modern tid. Alla barriärer som ett signatursound tenderar att bygga upp för framgångstyngda konstnärer styrda av pengamaskiner - som till synes varit oundvikligt för merparten av historiens indiedarlings - förblir praktiskt taget osynliga för denna konstellation. Ursprunget till deras nya platta kan spåras till filmproducenten Mike Mills, som trots att han (och jag citerar:) ”inte kan ett skit om musik” väljer att kontakta vokalisten Matt Berninger i hopp om att få kollaborera. Detta leap of faith kommer att resultera i inte bara ett, utan två projekt; en 27 minuter lång konstfilm, ett livsporträtt av fragmentariskt narrativ intimt sammanvävt med musikaliska soundscapes som sedermera ska komma att bli beståndsdelarna i albumet med samma namn. I Am Easy To Find.

Annons

Matt Berninger korresponderar med Mike frekvent vid den här tiden och skickar honom demos och litterärt material på temat relationer, liv och död. Kort därefter sammanstrålar vår svenska Oscar-vinnare och tillika The National-fan Alicia Vikander på en halv 8 hos mig i Mikes mansion mitt ibland Silver Lake Gardens hypnotiska flora och fauna. Hon får frågan om hon vill vara med på tåget. Hon svarar tveklöst ja. Närvaron av Carin Besser, Berners skrivpartner och fru har aldrig varit så påtaglig - och sveper in som en flerdelad attack utöver Berningers ensamhetstyngda Baryton. Stämmorna som bjudits in att medverka är stora namn som Gail Ann Dorsey, Mina Tindle, Lisa Hannigan, Sharon Van Etten, Eve Owen och Kate Stables. Beslutet att ta in dessa identitetsstarka sångerskor är ett snillrikt drag och utgör själen till albumets stormande kropp. Rösterna är ömsom allianser, ömsom fiender som balanserarar ett kallt krig mellan Matt och Carins högst personliga kärleksförhållande – men även politiska mardrömmar kastandes fram och tillbaka på okularskiftande manér – vilt utforskande känslor av ansvar, lust, svek och försoning.

Musiken är kraftfull och i ständig förändring; med mod och ambition utmanar den lyssnaren på djupet utan att någonsin bli pekoral eller översentimental. Som på spåret ”The Pull of You”; När blev vi senast serverade så stor poesi som dessa rader i populärmusiken? “I'm either at the bottom of a well / Or spinning into somebody's outdoor glass furniture / Is this how I lose it? / Everything at once? / Carried to space by a dolphin balloon? / Whatever magical thinking you need to hang around your neck, right? / Maybe we'll end up the ones eating chocolate chip pancakes next to a charity swimming pool / The next time I see you will probably be in some quote, unquote, "Upscale tropical funeral" / I dreamed that's what Nina Simone said to her lover.” Konstfilmen är radikalt minimalistisk och därför utmanande för de flesta - men att se den som en yin-yang-fusion ökar förståelsen och upplevelsen av albumet. Det bästa exemplet är "Where is her Head", en fem minuter lång komposition av manodepressiva mått. Låten lånar sina ord från en historiebok som ses tidigt i filmen och kontrasterar vackert livsavgörande händelser mot Berningers medvetandeström: I hate my looks, I hate 'em all (is she looking?) . "Hairpin Turns" förtjänar sin plats i gestaltandet av den dysfunktionella familjen som alltid argumenterar om samma saker. "Quiet Light" lyser upp den inre oron för vardagens mulna konformitet med kallt stresskaffe, soporna som står vid ytterdörren, och att nicka förstående trots att man inte lyssnat.

De litterära ambitionerna på ”Oblivions” (It's almost like you're not afraid of anything I do / How I want you here / You don't know what it's like to be around you / I still got my fear / It's the way you say yes when I ask you to marry me / You don't know what you are doing), och “Not In Kansas” (Smidges of bad ecstasy / Must have left it in my pocket /With my Christianity and my rocket / I’m binging hard on Annette Bening /And listening to REM again/ Begin The Begin over and over) är omöjliga att avfärda. Det här är prosa värdigt en Pulitzervinnare. “I Am Easy To Find” är intellektuell, svårmodig indierock - helt utan publikfriande bangers (bortsett från live-favoriten Rylan) för en döende generation av grubblare och ordrevolutionärer som vet att tonal mångfald och återhållsam penna är vassare än beatsmallar och hitlistor. För att hitta oss själva måste vi nog förlora oss någonstans och låta någon finna oss där vi själva är oförmögna att navigera. När vi vågar släppa den kontrollen kan vi göra andra i vår närhet samma tjänst. Till slut är det många av oss som funnit varandra och oss själva. Eller kanske är det som när Mike Mills själv uttryckte sig om titeln:“I like how it’s sort of a lie. No one is easy to find.” Matt Berninger svarar stillsamt: “[but] you can be found—that’s why we’re not alone.”

 

BETYG: 
SKRIBENT: 
Tommy Hansson (tommy.hansson@rockbladet.se)
BAND: The National
ALBUM:  I Am Easy To Find 


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar