Copenhell 2019 – Avslutande dagen bjöds på en magisk show av Rob Zombie

Fullt kaos i publiken. dammet yr, det dansas cirklepit och surfas i publikhavet. Rob Zombie äger sin scen och dominerar hela Copenhell. Sällan har jag skådat någon artist så fullständigt äga en scen. Publiken har tre stenhårda festivaldagar i kroppen, men av det, märks inte ett skvatt. Det är fullt blås ända in i kaklet. Dessförinnan har hjälten Glenn Hughes visat att gammal, definitivt är äldst. Dessa två artister dominerade en för övrigt ganska fattig sista dag på Copenhell.

Solen gassar från en klarblå himmel även denna dag. Jag bara älskar stämningen på festival när det börjar närma sig lördag. De flesta festivalbesökare har varit här sen i onsdags. Stämningen är fortfarande underbar, men det är inte riktigt lika hysteriskt. Men av trötthet märks inte ett dugg på publiken.

Otippade bokningen Living Colour blåser på sin traditionella funkrockblues på Helvetiscenen. Bandet som består av färgade musiker, äger sin scen och publiken tar dem till sina hjärtan. De improviseras och jammas och stundens inlevelse är fantastisk. Living Colour var ett av de stora namnen i funkrockvågen. Denna svepte över världen i början av 90-talet, med band som bl.a. Faith No More, Red Hot Chillipeppers, Dan Reed Network och våra svenska stoltheter Electric Boys.

Det coola i kråksången är att Copenhell kan boka in ett gammalt funkrockband och publiken tar genast dem till sina hjärtan. Detta gäller även den delen av publiken, som inte ens var född när det begav sig. Det talar sitt tydliga språk om att en stor del av Copenhellpubliken är öppen och fördomsfri.

Jag fick tyvärr höra röster från Danmark, som sade att festivalen fått kritik från visst håll att vara för bred genremässigt. Hur nu någon människa, kan ha den trångsynt och synnerligen korkade inställningen är en gåta. Det är bredden av lineupen, som har gjort att festivalen har sålt slut på biljetter detta året.

Denna bredden cementerades för övrigt när Living Colour valde att spela Should I Stay Or Should I Go till publikens stora jubel. Copenhellpubliken består inte av enbart metalheads, utan faktiskt av passionerade musikälskare. Detta är något fantastiskt som festivalen bör jobba vidare på.

Glenn Hughes har förmodligen inspirerat de flesta band som spelar på Copenhell. Han är numera en levande legend. Det är inte utan förtjänst att han fått smeknamnet The Voice of Rock. Glenn Hughes fick platsen som basist redan 1974, i den tidens största rockband, nämligen Deep Purple. Dessförinnan hade han rönt stora framgångar med soulrockbandet Trapeze tillsammans med numera inte helt okända gitarristen Mel Galley (sedermera Whitesnake) och trummisen Dave Holland (sedermera Judas Priest).

Glenn Hughes går ut på scen, snyggt klädd i vinröda manchesterbrallor, vitblommig skjorta och väst. Mannen ser ut som 1969. Genast satte han ribban på en orimligt hög nivå med att enbart lira Deep Purpleklassiker från de tre plattor han medverkade på.

Glenn Hughes är 68 år men är tveklöst festivalens bästa sångare alla kategorier. Han har överlevt ett långvarigt kokainmissbruk och varit djupare nere i skiten än de flesta. Många utav hans kollegor i musikbranschen lever inte längre. Han säger själv hur tacksam han är för att fortfarande kunna stå på en scen.

Gosse vad Glenn Hughes levererar magi på scenen. Men en sylvass stämma och ett basspel utav guds nåde frälste han Copenhellpubliken. Ingen annan sångare på festivalen, kommer ens i närheten av hans styrka som sångare. Det är så mycket soul och nerv i sången att man nästan börjar lipa. Jag svär på att merparten av publiken var familjär med de flesta låtar Glenn Hughes spelade idag. När han presenterar sina medmusikanter från Danmark, gitarristen Sören Andersson och keyboardisten Jesper Bo Hansen visste jublet inga gränser i publiken. Jag ger Glenn Hughes högsta betyg för låtvalet, musikaliska kompetensen, framträdandet, spelglädjen och publikkontakten.

Ten Years In Hell är en hyllningsshow till de 10 åren festivalen har existerat. Diverse danska musiker ställde sig på scenen och spelade klassiska metal och hårdrocksanthems. Jag gillar den här typen av otippad underhållning. Men tyvärr fick Ten Years In Hell på tok för lång speltid och spelade på tok för många okända låtar. Det hela stal för mycket tid från festivalen och det slutade med att publiken började skruva på sig och kolla på klockan. Men belöningen skulle komma kort därefter.

Sällan har jag skådat en sångare gå ut och fullständigt dominera en scen som Rob Zombie gjorde idag. Låtvalet, imagen, bildskärmarna, kläderna och inlevelsen är fullständigt komplett. Rob skuttar runt på scen och dansar likt en skållad råtta och han fullständigt äger hela Copenhell.

Rob rör sig så snyggt på scenen och är ute vid publiken och eldar upp dem till bristningsgränsen. Det är samplade skräckfilmsteman och snygga bilder på bildskärmarna. När det är dags för refräng, visas texten på bildskärmarna.

Publiken blir helt vild och det dansas cirklepit och surfas i publikhavet. Dammet yr och kaoset är fullständigt. Publiken har tre stenhårda festivaldagar i kroppen men av trötthet märks inte ett skvatt när Rob Zombie står på scen. I Danmark finns inga ledsamheter och det är full fest i publiken.

Vi får höra American Witch, Livin Dead Girl, More Human Than Human (White Zombie), Thunder Kiss 65 (White Zombie), Helter Skelter (The Beatles), Blitzkreig Bop (Ramones), Get Your Boots On, Everybodys Fucking In A U.F.O, Dead City Radio And The New Gods Of Supertown, Dragula. Extranummer blir Enter Sandman (Metallica) och Schools Out (Alice Cooper). Rob Zombie gjorde tveklöst i Copenhell 2019 år bästa konsert alla kategorier.

Ett fullständigt absurt fotoförbud gör att Rockbladet tyvärr inte har möjlighet att omnämna lördagens headliner. Detta året eskalerade Copenhells fotoförbud till absurda nivåer. Hela fem av Copenhells största huvudband, försattes med totalt fotoförbud. Huvudanledningen till att festivalen säljer slut är självfallet de stora huvudbanden.

Den stora frågan är hur man som reporter och fotograf skall kunna ge någon rättvis journalistisk beskrivning av festivalen vid dessa fotoförbud? Detta problem är något som Copenhell får ta tag i med hårdhandskarna, annars kan de glömma bevakningen från media till ett annat år. Tragiskt och en riktigt stor antiklimax.

Copenhell 2020…återstår att se??

SKRIBENT: Thorbjörn Skogh (thorbjorn.skogh@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Anna Skogh (anna.skogh@rockbladet.se)
EVENT: Copenhell 2019
DATUM: 2019-06-22


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar