Copenhell 2019 – Dag1 – 10 års jubileum

Tool förhäxade publiken till hypnos och förtrollningen ledde publiken rakt in i ett psykedeliskt mardrömslandskap. Musiken synkade totalt till bildskärmsvideons psykedeliska skräck. Det är så gripande att man nästan håller på att förlora förståndet. Copenhell har nu öppnat helvetets portar. I dagarna tre ska vi njuta av danskt gemyt, öl, metal och förbrödrande kärlek till musik. Det är högre, starkare och hårdare än allt annat vad vi i Sverige är vana vid.

 

Copenhell firar i år 10 årsjubileum och det sparas inte på krutet. Vad sägs om lineupen t.ex. Demons & Wizards, Refused, Halestorm, Clutch, Stone Temple Pilots, Slash, Tool, Pretty Maids, Slipnot, Lamb Of God, Skindred, Glenn Hughes, Dimmir Borgir, Livin Colour, Amon Amarth, Rob Zombie och Scorpions.

Det börjar bli en god tradition att fira midsommarhelgen på Copenhell. Festivalen är belägen i det gamla varvsindustriområdet Refhalvsön, mitt i centrala Köpenhamn. Det gamla industriområdet bildar en perfekt inramning till nordens vildaste och hårdaste metalfestival Copenhell.

Solen står idag torsdag som en svetslåga från en bar himmel. Överallt spelas metal och svartklädda festivalbesökare frodas i stora horder och vandrar mot festivalområdet. Som brukligt är festivalområdet, snyggt dekorerat i allt som hör metalmusiken till. Det är dekorationer, svarta kyrkor, uppochnervända kors, konstverk och allehanda rekvisita.

Allt ifrån maträtterna till barerna är namngivna i hårdrockens tecken. Vad sägs om att sätta tänderna i t.ex. The numer of the burger, Breaking the jaw, Vulgar display of polse, Nacos Else matters, Fried finger death punch, The thing that should no be vegetarian. Utbudet av mat och dryck är numera riktigt bra och man kan spisa allt från glass till midsommarbuffé.

Pandemoniumscenen öppnas av ett gäng damer från Köpenhamn som heter Konvent och de lirar tung doom. Något kontroversiellt men faktiskt synnerligen uppfriskande och en perfekt start på Copenhell. Solen gör sitt bästa för att rosta festivalbesökarna, men som tur är, blåser det friska vindar som ger svalka.  

Kollaborationen Demons & Wizards (Hanzi Kursch från Blind Gurdian och Jon Schaffer från Iced Earth) är första band ut på Hadesscenen. Det är gott om fans i publiken som sjunger för fulla halsar i låtarna. Älskar man tysk powermetal, kunde inte dagen börja bättre.

Ett av banden jag sett fram emot mest är fantastiska Skindred från Wales. Deras attitydstinna mix av funk, reggae, dubstep, rap, house, punkrock och rå rock’n’roll är någonting särdeles unikt. Den energiske sångaren Deji Webbe har en underbar självironisk utstrålning och sitter samtidigt på en knivskarp och medveten politisk attityd. De radikala texterna passar som handen i handsken åt målgruppen på Copenhell. Deji interagerar fantastiskt med publiken och lurar dem till både det ena och det andra. Galet bra och full pott till Skindred idag.

San Diegos Stone Temple Pilots var ett av de många banden som sammankopplades med den stora grungevågen i början av 90 -talet. Undertecknad såg dem som förband till Alice in Chains redan 1992. Jag gillade dem för att de hade starka gripande låtar och en karismatisk sångare vid namn Scott Weiland. Bandet splittrades 2003 men återförenades under 2008 när sångaren Scott Weiland fick sparken från sitt dåvarande band, inte helt okända Velvet Revolver. Tyvärr avled Scott Weiland under tragiska omständigheter 2013 och ersattes 2017 av Jeff Gutt som är nuvarande sångare i bandet. Stone Temple Pilots gör succé på Copenhell förmodligen för att publiken befinner sig i rätt målgrupp för att minnas bandet från deras storhetstid. Men jag tycker även helt sonika att de har bra låtar och är ett bra liveband.

De röks en hel del fredspipa på Copenhell. Det är förmodligen ingen tillfällighet eftersom festivalen är belägen endast ett stenkast från fristaden Christiania. Moralisera hur man vill om detta, men jag får nog säga ett Copenhell till största delen förskonad från våld. Om det beror på det danska gemytet eller i kombination med det sedermera, lämnar vi till de vise att spekulera om.

Svenska hardcorehjältarna Refused är nästa band på Hades. Det var förvånansvärt många i publiken som kunde texterna och det gick hem med bravur på Copenhell. Detta festivalåret börjar mer och mer svenskar hitta till Copenhell och det är ju extra kul. Jag skulle nog vilja påstå att medelåldern på publiken ligger någonstans runt 45 år. Man besöker förmodligen inte Copenhell, om man inte är en passionerad musikälskare. Publiken älskar sin metal, banden älskar sin publik och de är sammanbundna av villkorslös passion. 

Förväntningarna på Slash and the Conspirators är skyhöga och det ska de vara. Slash har skaffat sig ett band med genuint duktiga och samspelta musiker. Alla vet sin plats och det osar löjligt mycket rock’n’roll om bandet. Den karismatiske sångaren Myles Kennedy står till största del för behållningen. Han är en sångare av världsklass och ger låtarna de melodier och attityd det kräver. Jag tycker det hela brister på för svagt låtmaterial. Allt är jättebra utom det allra viktigaste nämligen låtarna. Men Copenhellpubliken är ju kända för att inte vara direkt svårflörtade och kontentan blev att det gick hem i viket fall.

Den populära Sideshowen Painsolution har fått en egen scen nämligen Purgatory scenen. Underhållningsformen Sideshow har en lång tradition bakom sig. Det handlar om cirkusakter, kroppskonstnärer, fakirer, burlesk och freakshows. Det jag gillar mest med sideshows är kombinationen av magstark show och självironisk humor.

Den underbara och karismatiske fakiren Morten The Maniac underhöll publiken med allehanda magstarka fakirnummer. Givetvis fick vi bevittna de spektakulära numren magpumpning och kanonkula i genitalierna. Den duktiga Visobel Black ackompanjerade show på fiol. I år har Painsolution dessutom samlat ihop det mesta av det bästa, av kroppkonstnärer, fakirer och burleskshower. Vi fick även bevittna Jenn O Cide, The Princess of Scars och Novelty Star. Det passade som handen i handsken på Copenhellpubliken och det blev givetvis stor succé.

Fever 333 var nog bland det mest energiska show jag sett på länge. Fullt jävla blås från början till slut. Att bandet själva orkar genomföra showen måste vara någon form av rekord. Något så politiskt stenhårt band har jag inte sett sedan Rage Against The Machines glansdagar i början av 90-talet.

Den karismatiske Lzzy Hale i Halestorm gjorde ingen besviken. Fullt blås från första sekund och publiken är på noterna. Faktumet att hon är en kvinna med mer attityd än de flesta manliga kollegor, är synnerligen coolt och anmärkningsvärt. Tyvärr faller Halestorm platt på för svagt låtmaterial. I min skola duger det inte med mediokra låtar.

Det rådde tyvärr totalt fotoförbud med undantaget några få utvalda fotografer, från stora Helvetiscenen under hela torsdagen. Rockbladet kan tyvärr därför inte leverera några bilder från dessa konserter. Vad anledningen är, att bete sig arrogant och respektlöst mot fotografer och journalister, är en gåta som ni själva får spekulera i.

Men förmodligen tycker de stora banden själva, att pressen mest är i vägen för deras respektive kommersiella karriärer. Paradoxen är att de stora banden säljer meet & greet för 10 000 tals kronor per biljett. Enbart för att fansen ska få möjlighet att ta en bild ihop med sina rövhattar till idoler. Jag mår illa, som Magnus Uggla skulle sagt.

Tool bildades i Los Angeles 1990 och hade sin storhetstid kort därefter. Deras suggestiva malande postgrunge, beskrivs ofta som efterträdare till band som t.ex. Jane´s Addiction. Tool är kända för deras mörka texter och spöklika mörka sound. Storheten hos Tool tycker jag ligger i det gripande dynamiska soundet, som målar upp psykedeliska drömlika fantasilandskap åt låtarna. Om man ska hårdra det lite, är musik enbart en kommunikation, av känslor mellan en sändare och en mottagare. Där är Tool mästare i sitt gebit.

Tool har samlat större delen av Copenhellpubliken framför Helvetistage. Mörka videos spelas upp på skärmarna och de förmedlar stämningen av showen. Detta är så grymt bra att jag blir helt knäckt. Tool är inga duvungar till musiker heller, det är avancerade rytmändringar och stark dynamik. Låtarna är ofta långa och suggestivt svävande.

Den stora frågan är om Tool inte är lite för avancerade för att vara headline åt den kvällsberusade Copenhellpubliken. Tool kräver uppmärksamhet och analys och avnjutes bäst i nyktert och vaket tillstånd. Jag vågar nog ändå påstå att Tool var en rättvis headliner på torsdagens begivenheter på Copenhell. De var absolut det proffsigaste och tekniskt sett bästa bandet på torsdagen. Det fick bli lite nattöl och ses imorgon metalheads!

 

SKRIBENT: Thorbjörn Skogh (thorbjorn.skogh@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Anna Skogh (anna.skogh@rockbladet.se)
EVENT: Copenhell 2019
DATUM: 2019-06-20


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar