Royal Republic – intervju med Hannes Irengård

Royal Republic är aktuella med sitt nya album Club Majesty och turné. Rockbladet fick tillfälle att prata med Hannes Irengård om den nya musiken men även äldre musik och mycket annat kring artistlivet som turnerande och förväntningar.

Om man lyssnar på Royal Republics låtkatalog så ser man att de inte står still i ett snävt fack utan tillåter sig att förändras. Hannes beskriver nya skivan, Club Majesty, som en förlängning av Weekend Man men poängterar att de inte sitter kvar i samma låda eller gjort en skiva utifrån andras förväntningar, vare sig det är publik eller skivbolag. Club Majesty är en skiva så som Royal Republic ville ha den. Om en vers skulle behöva en åttiotalsrefräng så får den en åttiotalsrefräng så länge låten blir ett bra hantverk och något bandet känner för och gillar. På det hela taget gillar de inte genrer som fack att stoppa in artister i. Det är praktiskt med beskrivande ord men fack är hämmande. Bandmedlemmarna har dessutom varierande musikstilsbakgrund och även många skilda inspirationskällor.

Hannes uttrycker viss frustration över förväntningar att låta likadant hela tiden. De får höra att den ena eller andra plattan var bäst och så borde de alltid låta. Tommy-Gun och de andra låtarna finns ju kvar, i dag dessutom betydligt lättåtkomligare än förr, om man vill lyssna på dem. Hannes och bandet vill kunna förändras, utvecklas och skapa musik de trivs med och är stolta över. Vi pratade en del om det här och kunde konstatera att många artister som Hannes eller jag gillar och växte upp med tillät sig at utvecklas och förändras. Artister som Beatles, Led Zeppelin, Alice Cooper, Neil Young eller Bob Dylan stod inte still eller lät likadant genom alla år eller årtionden. Vi tycker båda att det snarare är intressant och spännande att följa en artists utveckling och den resa de gör genom sin karriär. För deras egen del så poängterar Hannes att de måste skapa musik de känner för, är bekväma med och vill spela. Många låtar ska dessutom hålla att spelas om och om igen på konsert efter konsert. Ofta visualiserar de faktiskt låtarna live när de skapar och spelar in dem. På sitt sätt är skivan bara ett fordon för att komma till turnén och konserterna. Dessutom tror Hannes att fansen ser genom bandet och märker om de gör något halvhjärtat snarare än något bandet själva tror på.

På ämnet live och konserter finns måste-låtar, hits som ett band känner sig tvunget att spela. Som alla band med fans och populära låtar har även Royal Republic låtar de spelar varje eller nästan varje gång. Hannes erkänner att det inte är så upphetsande att spela, till exempel Tommy Gun, längre men vad som verkligen får bandet att gå i gång är att se publikens positiva reaktioner på låtarna. Att se fansen jubla över en låt är sådant som håller Royal Republic igång. Dessutom handlar det om respekt för fansen. Hannes förstår artister som inte spelar sina hits om och om igen men om publiken har betalt pengar för att se ett band och vill höra vissa låtar - borde man då inte ge dem det? Hannes vänder också på det och konstaterar att när han går på till exempel en dylankonsert så finns det låtar han vill höra Bob Dylan spela så varför skulle Royal Republic och deras publik vara annorlunda? Som så mycket annat är det en balans mellan vad man själv vill, vad som förväntas och att inte göra för mycket av något, till exempel att enbart spela kända hits. Samtidigt var vi också överens om att bland det bästa som finns är när en artist dammar av en gammal aldrig eller sällan spelad låt och framför den live, kanske till och med i en ny tappning. Hannes återkommer till det fantastiska i när publik och band får den där kopplingen och lyfter varandra till nya nivåer under en konsert. Där båda får en bättre känsla och upplevelse av varandras reaktioner.

I en ideal värld skulle det vara möjligt att inte ha någon scen men Hannes konstaterar också att det skulle vara väldig få som såg något av bandet då. Det hade varit fantastiskt om man kunde ha publik och artist på samma golv då bandet vill komma så nära publiken som möjligt. Det kanske inte är en slump att vi i videon till Boomerang kan se just en sådan situation, bandet i mitten och publiken dansandes runt omkring på samma golv.

När vi pratar om inspirationer så säger Hannes att vi inte ska förvänta oss att nya skivan Club Majesty kommer ligga mitt i ett litet fack. Det har funnits många som sagt hur de borde göra sin musik och hänvisat till vad som fungerat tidigare. Bandet har dock velat skaka av sig sådana begränsningar och låta sig inspireras från vitt skilda håll. Det är i grund och botten en rockplatta men man kan hitta element från Bob Dylan, Michael Boltons åttiotalsproduktioner, sjuttiotalsdisco, halvelektroniska prylar - en småtokig blandning av vad de gillar. Det är mycket roligare att testa nya saker, tycker Hannes, och man tappar gärna mycket potential om man stänger in sig i ett fack. Vi tycker båda det är roligare att följa en artist på en resa med både riktiga höjdare och en del mediokrare verk än en radda slätstrukna säkra kort.

När vi pratade om variation och att inte begränsa sig kunde jag inte låta bli att undra över Royal Republic and The Nosebreakers, ett lite otippat projekt. Projektet uppstod när ett skivbolag började puffa på bandet att arrangera om låtar i akustisk version för att kunna ta med dem in i radiostudio. Royal Republic satte sig emot det och tyckte att låtarna var skrivna som de var och det var så de skulle vara. Bolaget fortsatte att utöva påtryckningar och bandet gav med sig. När de väl satte sig ned och började arrangera upptäckte de att de ändå gillade det och bestämde sig för att gå hela vägen och inte stanna vid nödvändigt omarrangemang av låtar för framförande i radiostudio. I stället gick de hela vägen och arrangerade om dem i country- med flera versioner och tog in vänner som spelade andra instrument och tog med låtarna ut på vägarna. De uppskattade variationen och avbräcket i arbetet med Weekend Man som tog tid. För att fullända projektet bytte de utstyrsel till cowboyhattar, boots och hela kitet. Till deras glädje mottag fansen dem med öppna armar och biljetterna sålde slut och de fick ännu ett kvitto på att de ska göra sådant de gillar. Att ha den kreativa friheten är något bandet uppskattar mycket.

Räcker inte det så finns här ett längre klipp med Royal Republic and The Nosebreakers. Jag måste erkänna att countryversionen av Full Stram Spacemachine är charmig.

Eftersom det blev en del prat om livespelningar kom vi in på ämnet konsertpublik. Är den likadan överallt eller kan man se olika konsertkultur även i västvärlden kanske till och med inom Europa? En tydlig skillnad, enligt Hannes, var tyskar. Svenskar köper ofta biljett långt i förväg, ofta till sitt favoritband. De kommer dit och är lite avvaktande och väntar på att artisen ska leverera. Tyskarna å andra sidan har en större tendens att gå ut spontant; för att upptäcka ny musik, dricka lite öl och ha trevligt. Ett beteende som jag i och för sig tycker mig känna igen även från svenska jazz- och bluesklubbar. Liknande skillnad gentemot svenskar som hos tyskarna kunde Hannes även se hos till exempel tjecker. Å andra sidan så har svenska band väldigt bra rykte i många länder vilket hjälper till att dra folk och få dem på ett förväntansfullt humör redan från början. Bandet har flera gånger fått höra att man inte visste vilka de var men eftersom de var ett svenskt rockband så gav man dem en chans.

Prat om turnélivet gled förbi den berömda filmen Spinal Tap. Hannes hade inga direkta Spinal Tap-ögonblick med bandet att berätta men kunde ändå berätta en rätt galen historia. Tidigare i Royal Republics karriär blev de tillsaga av ett bolag att de var alldeles för alldagliga, att de inte hade några skandaler eller smaskiga historier. Därför skulle de resa upp till Stockholm ett visst datum, supa sig redlösa och riva en bar. Bolaget skulle se till att kvällspressen var där och filmade samt stå för alla kostnader. Bandet blev helt paffa och lärde sig där och då att sätta ned foten och säga nej. Det där var inte Royal Republic och inte heller någon av de ingående individerna. Visst, om något händer så händer det och går det att spinna marknadsföring på det så, okej. Att gå in för att bli redlösa och riva en bar däremot - det var inte okej. De var inte ett mötley crüeband. Sådana historier är å andra sidan egentligen inte så jättecoola. De roliga är mer de tokiga som att gå vilse under en arena eller beställa fel storlek på sin scendekor vilket hänt band både i verkligheten och i Spinal Tap. Vi skrattade båda återigen åt favoritscenen med Nigel och “This one goes to eleven”. Är det verkligen ingen som gjort en produktlinje med utrustning som går till elva? Det kanske vore något till längre fram i livet när man inte kan turnera men behöver dra in pengar?

Turnéivet kan vara hårt och för sex, sju år sedan fick faktiskt bandet avbryta en turné föra tt det blev för mycket och för länge. Förutom påfrestningen på dem själva så missade de dödsfall, födslar, bröllop med mera. Då bestämde de sig för att de måste sätta gränser tidigt i planerna. För skivbolaget är det bara bra ju fler spelningar de gör på så kort tid som möjligt. För dem själva kan det dock bränna ut dem. De älskar verkligen tt turnera och livet på vägarna men det har givetvis avigsidor också. Att leva tolv personer på varandra i en buss och vara från familj och resten av vänkretsen tär. Därför siktar de numer på att inte köra längre en runt en månad i sträck. I vissa fall, till exempel om man tagit sig över Atlanten så måste man dock finna sig i logistiska begränsningar och köra längre.

Många band är vänner som bestämmer sig för att starta ett band. Det behöver inte vara en garanti för att fungera tillsammans under turnéförhållanden. I Royal Republics fall var det tvärtom. Adam hade bestämt sig för att starta ett band och hörde av sig till musiker han kom att tänka på. Allihop studerade musik på Musikhögskolan i Malmö så de kände till varandra men mer än så var det inte. Det kunde leda till märkliga situationer på de tidiga repen. Allting klaffade när de repade en låt och sedan blev det tyst och typ “Jaha, så du är också malmöbo?”. Livet på vägarna fick dem dock att lära känna varandra och komma varandra nära. Det fungerade och nu över tio år senare har vi återigen ett sammansvetsat Republic Royal redo för vägarna med ett nytt album. Som Hannes säger, det är som att ha en extra familj.

Vi pratade också teknik och den förändring den kan föra med sig. Royal Republic slog genom när Spotify fanns. Som band har de därför aldrig upplevt eran med enbart fysiska exemplar av album och singlar. Däremot kunde Hannes konstatera att många av hans egna starka musikupplevelser från sin ungdom var när man var tvungen att bege sig in till sta’n. Där köpte man sitt fysiska exemplar för sina ihopsparade pengar och åkte hem. Väl hemma plockade man ut skivan och lade den på eller i spelaren och satte sig ned för att lyssna med konvolutet framför sig, läser texter och tittar på bilderna. Nu finns möjligheten att på gott och ont lyssna på enstaka låtar, brottstycken av låtar och hoppa runt i musiken på ett sätt som gör att man kanske inte uppskattar helhetens om ett väl sannaste album utgör. Jag kan hålla med om att det nog finns en beteendeförändring hos lyssnare här. Vi erkänner båda att det är lätt att falla in i beteendet att hoppa vidare om man inte direkt går i gång på en låt. Å andra sidan övade jag tidigt upp min färdighet i att släppa ned pickupnålen i det lilla mellanrummet mellan låtarna för at spela mina favoritlåtar oavsett hur albumet var upplagt.

Samtidigt finns det förstås stora fördelar med till exempel strömningstjänster. Det finns en fantastisk mängd musik tillgänglig för en liten prenumerationskostnad. Det är mycket lättare att lyssna på ny musik i dag än det var innan Internet och strömnignstjänster. Hannes poängterar också att vare sig han eller bandet vill vara något bakåtsträvare och kämpa emot teknikförändringar. Däremot kan det vara värt att fundera över värden som kan riskera att gå förlorade utan att man tänker på det.

En annan förändring på senare tid i musikbranschen är att det är så mycket mer för bandet att göra även utöver att spela in skivor och turnera. Man ska pyssla med sociala media, göra specialversioner av album för de som förbeställer med mera. Albumen i sig har mest blivit ett fordon för att komma ut på turné vilket är det som drar in pengar. En avigsida med det är att det är svårt för att inte säga omöjligt att kombinera turné med ett annat jobb vilket kanske leder till att vi missar duktiga musiker som inte kan ge sig ut och turnera och då blir det ingen skiva heller. Det kommer en punkt då man måste välja. En punkt då arbetsgivaren säger att det inte går att pussla ihop gitarrlektionerna man håller utifrån turnéschemat. Det är ett ångestfyllt val som kan innebära att man måste be någon låna en ett startkapital och sedan ta chansen. Royal Republic valde att ta språnget och det höll men Hannes har förståelse för de som inte gör samma val. Turnélivet är som tidigare nämnts också påfrestande och inte för alla. Royal Republic har hittat sina lagom turnésträckor. De kan upplevas som korta men det är en överlevnadsstrategi för att orka med inte bara det dryga årtiondet som gått utan även länge till in i framtiden. Det är något man som fan behöver ha respekt och förståelse för, särskilt om man vill att band ska orka hålla länge framöver.

Allt prat om turnérande ledde också till liveskivor. Royal Republic har ännu ingen liveskiva i sin katalog. Det finns flera anledningar till det. En anledning är att bandet vill ha en rejäl katalog att välja ur för ett sådant projekt. En annan är just att det är ett rejält projekt att göra även en liveplatta. Det är inte bara att trycka på *Rec* på en konsert. Förutom själva produktionen så ska det passa med vad bolaget vill och finnas utrymme för marknadsföring. Hannes tycker dock att det börjar kännas rimligt för Royal med en liveskiva så vem vet? Det kanske kommer en inom en inte allt för avlägsen framtid.

Det kan verka som om Royal Republic aldrig spelat in covers men det gömmer sig faktiskt en cover på en specialutgåva av Save the Nation. Det är låten I Don’t Wanna Go Out av det australiensiska bandet X (ej att förväxla med det amerikanska bandet X). Royal Republic snubblade över bandet när de satt och surfade runt på Spotify och kände att låten passade dem då. Det har skämtats om att de skulle ha ett sidoprojekt i form ett coverband som kunde köra på bröllop och liknande men det är inte deras grej. Om inte, säger Hannes, någon slänger upp ett fett gage förstås. Då kan allt bli möjligt…

En sak jag undrat över är varifrån namnet Royal Republic kommer. Hannes berättar att de hade tre alternativ i begynnelsen; Royal Republic, Club Majesty och King Average. Det sistnämnda kände de aldrig så mycket för och av de andra två blev det Royal Republic. När de kommit en bit in i skapandet av nya skivan så hade de en känsla av glassighet och lyx. Adam föreslog då plötsligt det gamla bandnamnsförslaget som albumtitel och det kändes passande så så blev det. Videon till Boomerang andas en hel del lyx och flärd med glitterkavajer och liknande. Något som passar med det de ville få fram med båda namnen; Royal Republic och Club Majesty. Kanske vore Nalen ett passande ställe för en live-DVD med sin höga takhöjd, ljuskronor och pelare vid väggarna. En känsla av lyx och glassighet borde vara lätt at få till i den lokalen. Även videon till den andra singeln, Fireman and Dancer är väldigt färgglad och positiv.

Vi hann också prata lite grand om att skriva texter. För Royal Republic handlar textsnickeriet i första hand om den musikaliska helheten. Ofta har de något ord eller en mening de gillar som de bygger vidare kring. Vad den handlar om kommer sedan: Det primära är hur orden passar ihop med musiken. De har mer ett låtperspektiv på texten än ett berättelseperspektiv. Bandet vill i första hand förmedla pepp och glädje. Det finns många band som tar upp stora och svåra frågor och försöker ge en röst åt dem som inte har någon men det behövs också ren glädje. Royal Republic försöker få folk att må bättre genom att förmedla glädje och en möjlighet att glömma bekymmer ett tag. Förhoppningsvis kan publiken lämna sin vardag i entrén och glömma bort den i 90 minuter. Alla i bandet stöder till fullo allas rätt att vara sig själva så som de vill och med vem de vill men har med sin musik valt glädjeförmedling snarare än att lyfta olika frågor. Glädjande nog får de återkoppling från publik som träffat partners och vänner på deras konserter eller faktiskt glömt vardagsslitet en stund. En del har även berättat att deras humör vänt och de går därifrån glada även om de var nere innan.

Hannes återkommer mycket till respekt; band som har respekt för fans och biljettköpare, publik som har respekt för artister, respekt för alla sidor av sitt liv - bandet, familj, vänner, släkt, respekt för att man själv inte pallar vad som helst, respekt för sig själv och vad man vill. I slutänden har allt lett till en platta bandet är stolta över - mycket för att de gjort det de ville snarare än vad folk förväntar sig. Då har det blivit något de är glada för och är stolta över.

Club Majesty finns att förbeställa på www.royalrepublic.net.

Intervju: Hannes Irengård, Royal Republic
Skribent: Kristoffer "Illern" Holmén

BANDFAKTA - Royal Republic
Medlemmar
Adam Grahn - sång
Hannes Irengård - gitarr
Jonas Almén - bas
Per Andreasson - trummor
Aktuellt album: Club Majesty
Aktuella singlar: Boomerang och Fireman & Dancer
Webbbplats: www.royalrepublic.net
FaceBook: https://www.facebook.com/royalrepublic/


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar