Sweden Rock Festival 2019 – Fortfarande en folkfest?

Nu har det gått snart en vecka sedan vi befann oss där nere i Norje i Sölvesborg och njöt av Sveriges största och bästa hårdrocksfestival. Det tål dock att reflektera över frågan. Är Sweden Rock fortfarande den folkfest som vi önskar? 

Vi kan börja med det negativa, som inte går att komma undan. Behemoth som ställde in sin spelning under lördagskvällen. Behemoth var enligt mig ett av årets stora affischnamn, ett av banden man helt enkelt inte fick missa. Även om det var Blackmore med sitt Rainbow som stängde Festival Stage och betraktades som lördagens headliner så var det BehemothRock Stage direkt efter som alla tycktes vänta på. Inofficiellt var det Behemoth som sågs som festivalens avslutning. På grund av flygproblematik fastnade dock flera av bandmedlemmarna i Frankfurt och till slut fanns dessvärre inget annat alternativ kvar. Behemoth tvingades ställa in och det tål att sägas att en stor del av festivalen avslutades med besvikna miner. 

Tunisiska Myrath var det band som fick ersätta Behemoth och de gjorde därmed sin andra spelning för dagen, bara några timmar efter att ha stått på scen inne i Rockklassiker-tältet. Det var inte tänkt att sluta på det sättet och en stor del av feststämningen dog. Myrath har dock inte fått något annat än idel lovord för sitt framträdande och någonstans lyckades de trots allt att sticka hål på den grövsta begravningsstämningen och det kan konstateras att vi faktiskt fick bevittna ett genombrott för detta intressanta och spännande band. Efter regn kommer solsken. 

Apropå regn och solsken så var det i första hand det senare vi fick mest av, vilket såklart var önskvärt och tacksamt. Jag har till exempel svårt att se att det hysteriska bandet Green Jelly, med sin närmast groteska humoristiska show, hade gått hem lika väl hos en dyngsur publik. Matutbudet är lika bra som alltid och akustiken på de olika scenerna är i vanlig ordning mycket bättre än på många andra spelställen. 

Personligen är jag alltid glad och tacksam över att få uppleva Sweden Rock. Det är dagar fyllda med musik, skratt och gemenskap, definitivt inget jag vill vara utan. Det är på denna plats vi får ta farväl av storheter som Kiss, upptäcka nya akter som Scarlet och Myrath och skratta åt stolligheter som Green Jelly och Tenacious D (även om det i ärlighetens namn inte var ett särskilt roligt Tenacious vi såg i år). 

Trots det är det någonting som i år skaver lite grann och det är efterspelet. Om vi bortser från incidenten med Behemoth, som festivalledningen trots allt löste på bästa möjliga sätt, så känns det som att det i år fattades något. Även om stämningen fortfarande var god så var den möjligen inte riktigt lika varm och kärleksfull som det brukar vara. Hör man sig för i fansens kretsar snackas det framförallt om att det i år är för många på plats och att den trängsel och den köbildning som uppstår hämmar helhetsupplevelsen. Kanske det ligger något i detta. 

"Ju fler desto bättre" lyder ju ett gammalt uttryck men samtidigt befinner vi oss på svensk mark och i Sverige gillar ju den breda allmänheten "Lagom". Något färre besökare och lite mer personal som bistår vid entrén skulle möjligen inte skada inför nästkommande år. Men hallå, i grund och botten är detta trots allt ett lyxproblem. Att så många som möjligt vill betala och besöka Sveriges bästa festival är ju knappast något negativt. Folkfest? Javisst!

Även nästa år är jag säker på att vi står där igen med sprittande energi i benen. 

 

SKRIBENT: André Millom (andre.millom@rockbladet.se)
FOTO: George Grigoriadis (george.grigoriadis@rockbladet.se) Jimmie Sonelius (jimmie.sonelius@rockbladet.se) och Fredrik Olofsson (fredrik.olofsson@rockbladet.se)

UTDRAG FRÅN INSTAGRAM #RBSRF2019

 


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar