Behagligt med Wolfmother

Det australienska bandet Wolfmother blir en ny och behaglig upptäckt för undertecknad och bandets mycket professionella attityd sätter färg på spelningen. 

Någonstans måste jag dubbelkolla vilket år det är. Se på fan, det är fortfarande 2019. Det är lätt att tro att klockan vridit oss tillbaka till 70-talet när Wolfmother spelar. Om vi tänker oss hur en blandning av Black Sabbath och Deep Purple, kryddat med lite flower power-influerad utstyrsel skulle se ut och låta, då får man en aning om hur det är att se Wolfmother. Den musiker jag tyckt burit upp denna stil med mest värdighet senaste åren är Electric Boys Conny Bloom, men Wolfmothers Andrew Stockdale ligger inte långt efter. Han utstrålar en naturlig coolhet och levererar med lätthet ett rent framförande av samtliga låtar på setlisten. 

Det är naturligt att mycket fokus hamnar på frotmannen i ett band. I många fall lyckas dock frontmannen ena bandet och forma en enhet som förmedlar musiken tillsammans. Lite som ett fotbollslag med en tydlig storspelare. I Wolfmother tar dock Andrew Stockdale över totalt och nästan glänser ut sina bandkollegor, som inte riktigt besitter samma karisma och starka scenpersonlighet. Det känns istället som en enmansshow, vilket egentligen kan ge ett lite arrogant intryck. 

Trots det går det dock inte att värja sig mot helheten och konserten blir överlag mycket behaglig att lyssna på och riktigt bra blir det framförallt i "New Moon Rising" där publiken involveras ordentligt. 

 

 


SKRIBENT
: André Millom (andre.millom@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Kristin Blid (kristin.blid@rockbladet.se)
KONSERT: Wolfmother
ARENA: Park Stage, Lollapalooza / Gärdet, Stockholm
DATUM: 2019-06-30
BÄST: "New Moon Rising"
SÄMST: Lite mer glädje kunde bandet ändå bjudit ut


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar